Franska eller spanska - det är frågan
Just nu hände något märkligt när jag höll på att köpa min bussbiljett och visa upp mitt pass. Det är obligatorisk i Argentina att så fort man skall förflytta sej även inom landet så skall passet fram. En yngre man frågar om jag möjligen är från Sverige, jag har så stark skandinavisk brytning i min spanska. Hit kommer ju många svenskar på jakt efter Fritiof och Carmencita. Han misstänker därför svenskt ursprung. Mannen heter Wim, är från Belgien men bosatt och gift i Castelli sedan flera år. Jag berättar att jag helt riktigt är svensk men bosatt i Frankrike. Frankrike, hur kan man bo där, med sitt knöliga språk och sina högfärdiga invånare. Ha säger på direkten, flytta hit i stället. Allt funkar så bra här med sjukvården som är gratis och allt annat som gör livet behagligt, vänliga och ärliga människor, massor av service, en frihet man inte hittar i Europa, billiga skatter och bra bostäder etc etc. Lovorden vill aldrig ta slut. Wim vill att vi skall hålla kontakten via nätet om jag har frågor. Vi utväxlade visitkort.
Wim från Castelli
Är det på tiden att lämna Frankrike efter snart femton år?
Wim berättar också att det där med att det skulle vara farligt att åka tåg bara är nys. Det är som dom som säger att det är farligt att ta tunnelbanan en lördagskväll i Stockholm, man kan bli rånad! Jag får nog pröva tåget i alla fall. Wim hann också berätta att han har en god vän som skriver på en bok om Carmencita och att han vill ha den översatt till svenska. Den som känner sej manad kan ju höra av sej. Evert Taube och hans Carmencita har alltså satt Castelli och trakterna runt omkring på kartan, många här känner till historien. Nu också mina bloggläsare.
Övervägande delen av alla turister i Argentina som jag möter är spansktalande, från Spanien eller latinamerikanska länder med spanska som förstaspråk. Jag är som regel den enda personen som behöver guidning på engelska. Därför gör jag ganska ofta upp med guiden, tala långsam och tydlig kastiljanska så slipper du öda tid på översättning till engelska. Alla får ju mer information på det sättet. Tänk att det funkar så pass bra och jag är glad att kunna förstå det allra viktigaste, vad det handlar om i stort.
Efter så många år i Frankrike känns faktiskt franskan mindre komfortabel än spanskan idag, och det efter bara fem års praktik.
Dags att byta språk?
Efter en månad här i Argentina kan jag förstå något av det Wim framförde i början av min vistelse. Jag har ju också en del erfarenhet från Ecuador och Mexico med i bagaget. Det är något mycket speciellt med spansktalande länder. En känsla jag inte kan klä i ord.
Några reflektioner efter en månads vistelse i Buenos Aires. Jag vill beröra sådana företeelser här som gör livet lättare och mer angenämt. Till exempel. Här finns alltid en portvakt, ytterdörren mot gatan är alltid låst, så man måste alltid ha nyckeln med sej. Det är tre personer som delar på sysslan, tror dom sitter i sextimmarspass. På natten obemannat. Portvakten finns alltid till hands, om inte för annat så för utbyte av vänliga ord. Annars sköter man postutdelningen i huset, här finns inga brevlådor, man skjuter in posten genom dörrspringan nertill. Hoppas dom fått lära sej hur man böjer i knävecken, inte i ryggen.
En morgon när jag lämnat skräppåsen i soprummet på mitt etage låste jag mej ute. Där stod jag i farstun utan mobil och pengar. Då var portvakten bra att ha, som en räddande ängel. Portvakten sköter också sophanteringen. Det är alltid snyggt och prydligt i portuppgångar, trapphus och i hissar.
Jag gillar portvakten!
Idag har jag simmat i samband med gymträningen. Vid simbassängen finns det tre badvakter, ungdomar, som kollar och hjälper till. Dom assisterar alltid äldre som skall ner i bassängen, en del vattengympa och simträning. I omklädningsrummet finns en vakt som tar hand om alla kläder man inte vill packa in i trånga klådskåp. Här är också alltid snyggt och rent. Det finns också en läkare som kollar om man har fotsvamp, vårtor eller andra obehagligheter som kan smitta. Man kontrolleras var fjortonde dag. Läkaren finns också till hands om något skulle inträffa på gym eller i bassäng. Sysslor som saknas i Sverige. Badmössa är obligatoriskt, det behövs verkligen om man vill undvika långa hårstrån som flyter omkring i drivor.
Alldeles utanför på gatan Ayacocho, finns en tvättinrättning, man lämnar in på morgonen, hämtar ut på kvällen. Min veckotvätt, en tjugutal persedlar, kostar fjorton pesos, trettio kronor.
På gatan bredvid finns kroppsvårdsinrättning. Man klipps, får fotvård och manikyr, tidsåtgång en och en halv timme. Kostnad 90 pesos eller hundraåttio kronor. I Sverige är sådana hantverk så dyra att man tvingas göra jobben själv.
Dessa företeelser är bara ett axplock av sådant som gör livet lättare och angenämare för min del. Varför har vi i Sverige inte råd med sådan lyx längre? Låter vi hellre människor vara arbetslösa eller gå i beredskapsjobb. Här finns tilt exempel en skomakare som kan laga min trasiga tofflor för ett par tior. I Täby var det alldeles omöjligt. Det är bättre du köper nya var svaret.
Jag har svårt att förstå dessa små sammanhang i det stora perspektivet, men intressant att tänka på och att jämföra.
Falklandsöarna, Malvinas. Se facklan som alltid brinner för öarna uppe till vänster
För övrigt tycker jag att vi européer i Europa skall lämna tillbaka Falklandsöarna till våra europeiska systrar och bröder här i syd. För argentinarna är det en hjärtefråga, som vi borde ha råd att lösa. De som följt mina inlägg på bloggen är kanske benägna hålla med.
Dont cry for me Argentina!
Buenos Aires i april 2008 Hans Hammarström
