Argentina

Aj, aj det kunde ha slutat riktigt illa. Precis när jag hämtat kaffe i automaten och gick förbi hålet ner till undervåningen i dubbeldäckaren, krängde det plötsligt till rejält och jag ramlade handlöst ner för trappan, ner till de förvånade medpassagerarna. Kaffemuggen med brännhett innehåll som tidigare funnits i mitt handgrepp fanns nu över mej och mina medresenärer. Alla fick torka sej efter bästa förmåga, själv fick jag också assistans. Kunde dock resa mej upp för egen maskin, tacka för hjälpen och snabbt förpassa mej upp tillbaka till övervåningen. Min bänkkompis såg bestört ut, undrade hur det gick, och tog fram sin handduk för att snygga till mej efter incidenten. Tidigare under resan hade han underhållit mej med bilder och axplock ur sitt liv, han kunde vara i trettiofemårsåldern. Han ägnade sej åt fågeljakt med amerikanska turister, dessutom var han boxningschampion i Córdoba och kallade sej El Bomba. Att han kunde slåss rådde det inget tvivel om av bilderna att döma, men också den egna fysiken gav besked om sakernas tillstånd. Jättesnäll och omtänksam.

Jag är på väg från Córdoba, åttio mil nordväst ut från Buenos Aires. Hemvägen kommer att ta minst tio timmar så vi är inte framme förrän sent i kväll. Det flacka argentinska landskapet flyter monotont förbi mil efter mil, solen gassar från en molnfri himmel. Man förvånas över alla kossor som är ute på bete överallt. Men så äter argentinarna massor med nötkött. Här blir man tilldelad köttstycken av en kaliber jag aldrig tidigare varit med om, dessutom mört och med massor av riktig köttsmak, något jag minns från barndomen. Igår kväll var jag ute och åt och då kom det välgrillade köttet in på särskild skärbräda. I fatet bredvid tomater och riven morot. En höjdarmiddag med dricka för  trettio pesos, dvs runt sextio spänn. Fisk verkar ingen större gäst på middagsborden men det finns alltid någon sort på menyn. Nötköttet är det allt dominerande, men på många håll också lamm.

Avbrott i resan. Bussen parkeras framför en restaurang. Måltidsuppehåll tjugu minuter. Ett sympatiskt matställe, man plockar för sej av alla rätter, där finns kött, grönsaker, frukt, potatismos och spagetti, det mesta man kan önska sej. Trettiotvå pesos kilot tycker jag är ett rimligt pris för allt det goda. Mitt tillplockade vägs och går på nitton pesos. Det smakar alldeles utmärkt men ser ju trist ut på bilden.

Maten här i Argentina verkar i varje fall främja ett mycket god sömn, tarmen tyckes också nöjd med tilldelningen.

I dessa dagar har vi fullmåne här. Jag frågar folk om dom vet hur det förhåller sej på norra halvklotet. Dom som över huvud taget svarar tror på omvänt förhållande. Jag smsar sonen för att få besked. Jodå, även fullmåne i Sverige.  Han tycker det borde man kunna räkna ut själv. Men jag får tillstå att där brister det i inlevelseförmågan om himlakropparnas läge och deras inbördes förhållanden vid olika tidpunkter. Sammanfattningsvis samma fullmåne över hela klotet. Eller? Helt klarlagt numer, vi färdas söderut och har solen i nacken. Jag kan också se månen oupplyst på himlen i dagsljuset. Det intresserar mej mycket hur saker och ting förhåller sej på södra resp. norra halvklotet. Också intressant hur lite folk vet om dessa fenomen.

I morse på nyheterna berättade man om svårigheterna som följer i spåren av alla bränder utanför Buenos Aires. Röken förorsakar stora trafikstörningar ofta med svåra olyckor som följd. Problemen synnerligen svåra på rutt nio, den vi färdas på. Jag frågade innan avresa, var orolig för inställda turer, förseningar och liknande men fick lugnande besked, vi kör men blir det för rökigt tar vi en annan rutt. Det här kan kanske bli en riktigt spännande tur, men än så länge inga orosmoln, ingen orosrök alltså. Vi körde just förbi en transport av kossor, dom såg så nöjda ut och hade gott om utrymme. Jag behöver alltså inte ringa Margareta Winberg, Marit Pålsen eller Brigitte Bardot.

Det är tur man har med en bra bok från Sverige, Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Jag har alltså sällskap av Lisbeth Salander, en tjej jag har särskilt gott öga till. Har masar sej tiden fram. Det har nu gått över sex timmar sedan vi lämnade Córdoba och vi är framme i Rosario, måste vara en stor stad att döma av bussterminalens storlek.

Det finns inte en passagerare kvar från i morse, även La Bomba har stigit av, alla har bytts ut varefter resans gång. Många stationer och mycket folk hela tiden. Jag noterar att inslaget icke européer förflerats drastiskt, det är kanske här på landsbygden uppblandningen varit mer omfattande. Eller så är det dom som får åka buss, dom andra flyger.

Faktum är att man börjar se något i fjärran som liknar rökutveckling. Men det är ju nästan trettio mil kvar till Buenos Aires. Jodå, något har hänt, det är tvärstopp på vägen. En del bilister tar sej över grässlänten mellan körbanorna, vänder tillbaka helt enkelt. Tur man inte har bråttom, jag kan ju sitta här hela natten om så skulle vara. Men efter åtta timmar så är man rätt mör. Stackars kossor som står i djurtransporten snett framför oss, dom fattar ju nada. Det är verkligen tvärstopp. Trafiken i motsatt riktning fungerar normalt, nya fordon dyker hela tiden upp ur röken eller dimman. Kanske vi har en trafikolycka framför oss. Om det vore brand och rök som drabbat oss borde ju bägge körbanorna vara involverade är min teori. Vi börjar nu långsamt röra på oss, framåt en bit i taget. Poliser dirigerar förbi ett fordon lastat med massa fat där en grå sörja rasar och rinner ur. Äntligen, nu får vi åka, polisen vinkar fritt fram. Körbanan framför är tom, härligt. Men tydligt ser man att vi kör genom rökridåer, men den finns ingen röklukt, kanske är det bara kvällsdimmorna från pampas som smyger på oss.

Fullmånen framträder allt mer i ett rosaskimrande sken. Så här i skymningslandet när kvällningen kryper på och jag är fylld av tankar, har svårt att läsa också att slumra till är det som att hela livet spelas upp. Då fylls jag av en känsla av att vara mycket privilegierad där jag färdas fram över pampas utkanter och den argentinska landsbygden. Att närma sej de sjuttio och fortfarande orka planera för framtiden som årsmässigt verkar kort, men i tanken oändligt långt. Vad skall man hinna med.

Det var av den anledningen jag besökt Cordoba och hälsat på hos en av de organisationer som kan ordna volontärjobb. Under mina besök i latinamerika har jag lärt att här finns ett oändligt behov bland barnen att lära sej engelska. Ibland ser jag det som en mission att sprida kunskap bland alla fattiga. Tanken svindlar, tänk att just jag som var så knackig i engelska i skolan idag funderar över att vara lärare i ämnet, visserligen på låg nivå, men i ett spansktalande land.

Ibland får man nypa sej i skinnet, är det bara en dröm?