Argentina

Jag befinner mej i Iguazú, finns på kartan för sina enorma vattenfall, i klass med Niagara. Jag har läst mycket om dom och sett bilder. Här i krokarna, alldeles inpå, går en gräns mellan Argentina, Paraguay och Brasilien. Idag gäller Argentinasidan, imorgon skall fallen upplevas från Brasilien. Spännande dagar väntar. Det finns ett rikt utbud av olika sätt att se fallen på. Jag väljer en äventyrsvariant som inleds med en djungelfärd i jeep. Den avslutas vid båten som seglar uppflods på Rio Iguazú, fram till fallen så man får bekanta sej med dom underifrån Bredden på fallen med sina hundratals utflöden måste räknas i kilometer.

När vi närmar oss de första förstår man brusets omfattning, det kommer dånliknande, näst intill öronbedövande. Det här är nog det mäktigaste jag varit med om. Imponerande är bara förnamnet. Nedanför fallen forsar vattnet strömliknande fram i vågor och virvlar. Helt plötslig får jag syn på en båt som i full fart kör uppför forsarna, hur är detta möjligt?  Det sitter minst ett tjugutal passagerare i båten, iklädda sina orangea flytvästar, lika många som i vår båt. Vilken fart dom har, men herregud nu kör dom in i fallen, hur skall detta sluta, hela båten försvann in i vattendimmorna, vattenmolnen.
Vi håller oss lugnt nedanför forsarna, det passar mej bättre, vi cirklar runt och tittar på allt det underbara, lyss till dånet runt omkring, jag fotar, solen skiner, det är bara så perfekt. Nu kommer den andra båten ut ur dimmor och moln, alla dyblöta men skrattar, ler, en del chockade miner mindre glada. Vilken flax att man inte tog en sån´ tur! Jag som inte heller satt på mej regnkläder eller badbyxor som vissa andra. Jag tycker inte man behöver vara så kinkig, lite stänk skall man väl tåla.
Så pang, bom, utan förvarning drar vår skeppare igång motorerna för fullt, vad skall det vara bra för, här som var så fridfullt i solgasset. Han gör en kraftig gir så man är färdig att ramla ur, jag som inte gillar att luta i båt. Men va´nu vi bara studsar upp för forsarna, jag hinner liksom inte riktigt uppfatta vad som händer, men just nu är vi precis under ett jättefall. Jag har aldrig varit med om någonting så gastkramande. Men, men nu åker vi också in i fallet, det forsar vatten, försöker hålla min mobil i fickan med handen som skydd. I den andra fickan måste jag rädda min sedelbunt. Min guldklocka, är den vattentät? Och glasögonen sitter på snedden och vill glida av näsan. Det här hade jag aldrig räknat med, det är bara för mycket  för gubben.
Men nu styr hann äntligen ut så man får andas riktigt. Aldrig mer, det får vara måtta på äventyren. Vi avvaktar några sekunder, gör en ny gir, drar upp motorerna på högvarv och så in i infernot igen. Nu får jag ge mej, orkar inte skydda både mobil och pengar, glasögonen är viktigast, så måste jag hålla i mej själv för att inte ramla ur, det skulle se ut de´! Detta blir ett minne för livet, varför lyssnade jag inte bättre på informationen innan resan? Min mobil la av, som det verkar för gott. Kanske torkar den upp vad det lider, men nu är den heldöd trots alla uppladdningsförsök. Inga mer bilder på bloggen.

När jag på kvällskvisten summer dagens händelser och nedtecknar dessa rader sitter jag i en tangobar i den lilla staden Iguazús centrum. Vilket fint ställe i all sin enkelhet, här finns internet,  jag har bett om råd för mobilen, här finns jättegott kött, och vilka grönsaker, och det allra bästa, proffs dansar tango i baren. Vilket par på golvet just nu, allt är så folkligt argentinskt, en tangobar utan massa dyrbar inredning. Jag bara njuter och börjar glömma min mobil, som jag verkligen saknat under hela dagen. Inga fotominnen till bloggen, jag som fått se så mycket nytt, åkt minitåg och promenerat runt fallen och träffat så spännande människor från olika delar av världen.
Nu kan jag se att de tangosteg jag lärt på kursen faktiskt passar in, min utgångsposition, salida atrás, utsteg tillbaka, när det inte är för trångt bakanför, skulle gå att använda här. Men som sagt det här är ett dansgolv för proffs, inga andra försöker heller. Jag gillar tango helt klart och kan sitta här och bara ta för mej, njuta av det stiliga paret, den suggestiva stämningen, rytmen, musiken, det goda maten. Nu kommer den kända tangon, Cumparcita, skall köpa en egen om någon vill pröva att dansa tango med mej när jag är tillbaka i Sverige om en vecka.

I Sverige har vi något som kallas Treriksröset, en plats där Sverige, Norge och Finland

möts, högt uppe i höga norr. Idag skulle min taxichaufför visa mej Argentinas, Paraguays och Brasiliens motsvarighet, bara några hundra meter från mitt hotell. Jaha, ligger gränsen så nära, men här finns ju inga gränsstationer. Det behövs inte på den verkliga gränsen förklara Silvio. Låter konstigt, men Treriksröset har ju inga, så det är väl riktigt?
Vi hade tidigare idag varit på den brasilianska sidan och kollat in fallen från det hållet. Mycket pampigare eftersom där får man ett bättre panorama, en bättre överblick. Så får jag se en skylt som visar mot en plats där de tre länderna möts i Brasilien också. Men det är väl inte möjligt? Jodå, på tre ställen är det möjligt förklarar Silvio. Som jag räknar ut saker och ting kan tre länder bara mötas på ett ställe. Men jag som räknat fel på både sol och måne får ge mej. Dessutom diskutera komplicerade saker på spanska, jag låter mej nöjas, enklast så.

Nu har jag fått saken utrett, vi skulle besöka platsen där man kan se var dom tre länderna möts, nämligen mitt i flodfåran där två floder Rio Parana och Rio Iguazú flyter samman.

Jag står nu i Argentina ovanför floderna och ser ut över Paraguay och Brasilien, för övrigt från en underbar exotisk park med överväldigande grönska och blomsterprakt. Luften fylld av djungeldoft och den precisa värmen. Trist att mobilen med inbyggd kamera lagt av.
Men frågan hänger i luften ovanför den plats jag befinner mej på, kan tre länder mötas på mer än ett ställe?

Mitt möte med Iguazú - vilken underbar tango jag fick avnjuta!