Argentina

Huvudbyggnaden med gårdsplan

Klockan är snart fem på eftermiddagen och jag sitter på en bänk under ett träd i eftermiddagsbrisen från havet, östersolen skiner ner i lövverket mellan grenarna, temperaturen är behaglig, då mår man bra. Vilken grönska som omger mej. Framför mej har jag hela huvudbyggnaden på estancian San Martín. Någon kilometer österut har vi Bahia Samborombón. Jag sitter och memorerar, summerar dagen som lider mot sitt slut. Det är en afton i april, ute på pampas. Vilken dag! Jag har i alla fall kommit ridande hit. Klockan var visserligen före tolv mitt på dagen. La tarde, eftermiddag och kväll börjar efter tolv. Man får inte vara så kinkig i dessa stora sammanhang.

Här rider vi in



Jag sitter på hästryggen och plåtar, håller snöret med en hand!

Det låter som en fantasi, men jag har nu faktiskt varit ute och ridit på pampas, dessutom i flera timmar, tillsammans med riktiga gauchos. Det var med Albert Bianchi och hans son Fernando och så jag, alla tre under överinseende av Martin också till häst, inalles fyra gubbar som red ut i lugnt och stilla mak. En sådan känsla som den idag, på en hästrygg, var länge sedan jag upplevt, kanske aldrig någonsin tidigare. Stolthet blandad med tillfredställelse, lugn och ro, ingen stress, inga störande tankar. Kände bara en djup kontakt med min toto, en tjuguåring som lysstrade till namnet Mariposa. Vi trivdes ihop där hon bar mej fram över den bördiga slätten, över vattendrag och diken, det var bara hon och jag. Om jag låter lyrisk så är det bara förnamnet. Det fanns inte en strimla av rädsla i min kropp. Jag bara red, red på pampas. Jag litade helt på Mariposa. Vi avslutade inte färden förrän vi var framme vid estancian, jag kom alltså ridande dit precis så som jag önskat och haft i mina fantasier.

Mariposa med sin gaucho



Är hon inte fin, min Mariposa!





Gauchos ute på pampas, det är jag som tar bilden med en hand.



Här skall vi passera ett vattendrag, Martin kollar läget. Han frågar inte om jag vågar.

Timmarna innan hade jag deltagit i en kalvskiljning. Av ett hundratal kalvar som skiljts från sin mamma, skulle de allra minsta, ett trettiotal, få specialbehandling. Dom skulle få näringstillskott för att kunna växa ikapp sina kompisar. Jag bara njöt av att få deltaga i periferin, men framför allt att få uppleva hur kärleksfullt dessa gaucher behandlade sin boskap.

Kolla morgondimman över pampas, en fuktig värme sveper kring oss

Om man kommer kustvägen norr ifrån Buenos Aires når man bukten/bahia Samborombón, där långt inne i viken ligger den oansenliga lilla byn Cerro de la Gloria, inte många kåkar man ser. Kanal 15 börjar här sin sträckning inemot landet, här ligger också estancian San Martin med sina ägor och det var alltså här som Evert Taube kom i kontakt med familjen Cortejarena. Cecilias pappa kom från Baskien i norra Spanien och namnet stavades då med X i inledningen. Det var här på gården Cecila föddes och växte upp med sina många syskon.

Kanalerna byggdes av utdikningsskäl eftersom landskapet ligger i havsnivå och ofta kom att ligga under vatten.  Idag används gården som ett sommarresidens men också som ett centrum för arbetet här bland hästar och kor, gårdens boskap.

Martin bläddar bland sina papper




Jag på inspektionsrond inne i huvudbyggnaden, vilken atmosfär, helt orört

Det är hit som svenskar vallfärdar för att få uppleva Samborombón. Gästboken talar sitt tydliga språk. Också alla svenska tidningsartiklar, det har skrivits spaltmetrar om sverigebesöken och familjen Taubes besök här. Bland litteraturen hittade jag också en stor bok utgiven av ett argentinskt bokförlag på uppdrag av den svensk-argentinska föreningen här. Där hittade jag översättningen av Fritiof och Carmencita till spanska och utgår från att deras version är helt korrekt. Den översättningen kommer jag därför att lägga in i min blogg. Min version sparar jag efteråt som kuriosa. För den som kan lite spanska kan det vara intressant att gå tillbaka och kolla in de olika varianterna och se hur en nybörjare misshandlat språket.

Det finns en liten krog här i Cerro de la Gloria men den byggdes först 1934 och Evert Taube har besökt den vid sina återkommande besök här. Det finns bilder av honom därifrån men dom är alltså av senare datum. Där satt alltså varken Carmencita eller mamman, bara i fantasi och drömmar.

Baren i Cerro de la Gloria

Så här på kvällskvisten sitter jag här alldeles ensam, inte en själ syns, bara några hundar som kommer fram och nosar, undrar säkert vad det är för en figur som sitter där under trädet med sin skrivbok. Martin skulle iväg på några ärenden och blir borta någon timme.

I en sådan här stund går mina tankar till alla dom som jag sjungit och spelat Evert Taube med. Jag tänker på pappa, Janne, farbror Verner, farbror Teodor, morbror Tore, morbror Nisse, Roger, Bosse Peo, Christina och Malin. Tänk att jag blev den som fick komma hit och uppleva detta paradis. Kanske någon av mina barnbarn kommer hit en gång i tiden och kan berätta att här har min farfar och morfar också varit och han red då på pampas med Carmencita barnbarn.

Ett varmt tack till Evert Taube, för alla dina visor, och all den glädje du gett oss svenskar och argentinare, men idag speciellt för att jag fått komma hit till detta paradis. Jag kan förnimma lite av de känslor som jag förstår växt fram hos dej just här. Det påstås här, att detta är sista bilden på vår stora skald. 

Hoppas jag, någon gång, kan få göra en insats för det sällskap som idag bär ditt namn.






Så här bredbent blev jag efter min ritt på pampas. Hoppas det syns det att jag trivs i Argentina.