Argentina

Så sitter jag då äntligen och väntar på bussen som skall föra mej ut på Pampas, La Pampa, som man säger här. Jag skall ut till de trakter som Evert Taube berättat om i sina visor och sin prosa. Det är Carmencitas dotterson Martín Céspedes som möter upp i Castelli, den stad som ligger närmast "Samborombón". Bussbolaget heter Condor Esterella, jag har plats nummer 11 vid fönstret högst upp, det är nämligen en dubbeldäckare. Resan tar tre och en halv timme och kostar 20 pesos, strax under tjugan i kronor räknat. Vilken busstation, den ligger i Retiro, ner mot Rio de la Plata, jag har ännu inte sett havet i fråga. Hallen är jättelik med plats för sjuttiofem bussar. Här trängs fordon, människor och bagage och högtalarna surrar av röster som man inte begriper.

Det är inte utan man blir nervös när den buss man väntar på aldrig kommer, ta det lugnt säger folk man frågar. Nu är den redan femton minuter sen. Har jag missat någon viktig info om fackbyte eller försening. Jag frågar och frågar och alla säger, ta´t lugnt och vänta, bussen kommer. Så får jag då till slut besked, bussen är inställd. Strejk på gång bland personalen får jag reda på senare. Och Martín som skall vänta i Castelli klockan tolv. Vad gör jag nu?

Av dessa sjuttiofem bussar är min inställd, typiskt. Så får jag tillbaka mina 20 pesos utan vidare besked vad som skall hända. Jag som varit så noga med att förhandsboka och förhandsköpa biljetten. Nu måste jag börja om proceduren med att hitta nytt bussbolag. Måste också försöka ringa Martín. Nästa buss går klockan halv två får jag reda på, vilken väntan!

Jag har svårt att förstå Martín i mobilen, det knastrar också, säger han att det inte finns några övernattningsmöjligheter?? Jag fattar inte, skall jag ställa in? Nu när jag är så nära målet.

Jag åker, det får bära eller brista. På ett eller annat sätt måste jag klara av det här. Jag får väl sova under bar himmel i värsta fall. Och hoppas Martín förstått att jag kommer klockan fem istället, tyckte han sa något som liknar ok.

Det har nu gått några timmar och jag har hunnit hem en släng. Nu är det tio minuter kvar till avgång och fortfarande ingen buss, och så varmt och så mycket människor med sina väskor som trängs. Det skall stå Plaza på min buss, det är mitt nya bussbolag. Högtalarna surrar av olika infon som jag alls inte begriper. Jag har fått låna en argentinsk celular/mobil av Gabriel som jag heller inte begriper mej på. Den bara piper och jag vet inte vad jag skall trycka på. Situationen är lätt nervös, ett mindre kaos inombords. Men här kommer en buss................

Det är min och det står Plaza på den. Slutstation Villa Gesell. Allt stämmer. Hurra, det är min buss, jag kan andas ut. Puh! Första delen avklarad , jag sitter högst upp, nästan längst fram och kommer att ha bra utsikt.

Pampas väntar också Samborombón och Martín. Men var skall jag sova i natt? Nu kan jag verkligen förstå hur det är att vara ute på djupt vatten och inte kunna simma. Jag måste också klara av spanskan, här är engelskan inte gångbar, hur är dialekten ute på Pampas? Det här blir första trippen utanför trygga Buenos Aires. Det är ingen tuffing som sitter här och skriver.

Bussen startar, vi sticker iväg, ut på landsbygden, ut bland köttstrejker och vägspärrar, ut bland blockader. Mina tankar går till Evert Taube som när han kom hit första gången var i nitton,tjuguårsåldern, på tiotalet. Han klarade sej ju! Som färdlitteratur har jag hans bok "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" som utspelar sej i trakterna just söder om Buenos Aires.

Utfart söderut från Buenos Aires

Efter en timmes resa känns det förfarande som vi inte har lämnat stan, men här ser fattigare ut, vi är säkert i de södra förorterna. Nu börjar man känna igen sej från Quito och Mexico City, nu är jag tillbaka i det verkliga Sydamerika. Buenos Aires är nog som en oas, där finns de välbeställda, där känner man sej som i Europa.

Jag kan inte slita mej från tanken, var skall jag bo i natt, väntar verkligen Martín på mej? Det känns oroande. Göran Gynne på Taubesällskapet som känner Martín säger att hans fru visst kan lite engelska, jag får hoppas på det. Ibland svindlar tanken om vad har jag gett mej in på, gamla gubben. Kunde jag inte ha struntat i hela projektet "Samborombón".

Södra förorterna



Tillfälligt besök längst fram i bussen

Vädret är dock strålande, och solen skiner från en klarblå himmel. Jag har fortfarande svårt att smälta att solen går åt fel håll, men nu har jag fler tillfällen att kontrollera att så är fallet. Skall jag kanske få se en solnedgång i öster över Pampas nu ikväll, om några timmar. Också en annan stjärnhimmel med bland annat Södra korset, vad det nu är? En stjärnbild? Jag är dåligt påläst kan jag konstatera.

Ser just nu att här kostar bensinen 2,3 pesos dvs drygt fyra kronor litern. Vad säger man om det?

Efter snart två timmars resa söderut börjar stadsbebyggelsen gå över till lite grönare inslag.

Är vi månne i gränstrakterna till Pampas? Äntligen är vi ute på något som kan liknas vid motorväg. Enligt vägskyltarna har vi minst femton mil kvar, klarar man det på en och en halv timme? Skall jag bli försenad också. Hoppas Martín väntar, vad jag förstår finns inga returbussar i natt. Nu delas det ut färdkost bland passerarna, kaffe finns att ta i automater, men jag är definitivt inte sugen på att äta, är inte tillräckligt avslappnad.

Det piper med jämna mellanrum i min argentinska mobil, jag frågar medpassagerare om råd, vad trycker man på för att få tyst på eländet? Här är alla hjälpsamma och fler av resenärerna är nu inblandade, man snackar om Movistar, koder och liknade, till slut ringer man upp Gabriel. Det verkar ordna sej, men om det är Martín som ringt får jag inget besked. Varför skall allt vara så krångligt med moderna tingestar? Jag som trodde jag kunde lite spanska.

Här finns massor av boskap, men syns inte på bilden!

Nu börjar jag se folk som är ute och rider, massor av boskap också. Jag frågar om det här är Pampas. Vadå Pampas? Inte, det ligger långt härifrån inåt landet. Muy lejos. Jaha, det var ju trist, bättre att inte fråga så mycket.

Och med Pampas bakom sej många hundra gröna mil......................har jag uppfattat som att befinna sej i eller nära Pampas och att Pampas sträcker sej hundra mil inåt, men det var tydligen fel tänkt. Inte att det var hundra gröna mil dit! Har jag missat allt nu, var är jag på väg? Inte så konstigt att alla ser frågande ut när jag trott detta var Pampas.

Nu har jag också sett flera av de kanaler som finns här. Det var sånt jobb i anslutning till kanalbyggena för hundra år sedan som förde Evert Taube till dessa trakter.

Nu är det knappt en timme kvar av resan, det börjar pirra i magen. Jag har inte hunnit läsa en sida ur boken om Don Diego. Först nu ser jag var vi är på kartan, i Chascomus, och vi har minst sex mil kvar till Castelli, helt klart är vi försenade.

Det är väldigt grönt och vackert här, bebyggelse hela tiden och massor av boskap som betar ute i det fria. Östersolen står lågt. Strunt samma om det inte är Pampas. Frodighet, grönska och friskhet väger upp. Vilket landskap!

Vi kör äntligen in mot Castelli.



Dit kom han bussandes en afton i april......................

Östersolen går ner över pampas, den försvinner snabbt här.