Argentina

Jag gillar snygga, fina och moderna hotell, men inte heltomma, dvs jag är enda gästen. Nu upprepar det sej i El Calafate. Inte en själ mer än jag och personalen. Dessutom långt bort  från centrum. Fördelen är att hotellplockuppen startar längst bort, så jag får alltid bästa plats i bussen. Idag under frukostseansen har jag fått en föreläsning i hur man tillagar och dricker máte, ett slags te och något av en nationaldryck här. Många går omkring med en rund tingest innehållande en grå sörja som man för ner ett slags sugrör i, man mojar runt med röret, suger andaktsfullt och bara njuter. Det runda är en kalebass, den grå sörjan heter yerba, uttalas kärva med betoningen på ä. Utvinnes ur en buske eller ett buskliknande träd, fattade inte så noga. Min nya kalebass för máte, turistvarianten, är iklädd ett snyggt läder. Redan första natten sprack lädret när jag enligt instruktionen och konstens alla regler för första gången skulle förpreparera hela härligheten under ett dygn. Det var ett evigt kladdande med máten, så för min del gäller tepåsevarianten som hotellägarinnan också föredrar, då kan man dryga ut med sött, för med lite socker i botten så går medicinen ner.



Soluppgången från hotellet 

Hotellet  Glaciares de la Patagonía i dagsljus.              Patrona: Cristina Trillo, Socio Gerente

Här på hotellet är det hon i familjen som styr, en riktig matrona. Hon för också talan på skaplig engelska, hon vet alltid vad skåpet skall stå. Hans roll är den veke, evigt smilande som verkar reducerad till den barnalstrandes. Men kladda med máte, det kan han också, därtill på det traditionella viset.



Vägen in mot centrum



Inne i centrum med mitt favorithak

Calafate är själva inkörsporten till den glaciärvärld vi idag skall få en inblick i. Den mest uppmärksammade glaciären heter Upsala, man kan ju undra varför. Guiden förklarar att de första personer som ägnade glaciären sin uppmärksamhet för länge sedan var studenter och vetenskapsmän från just universitetet i Uppsala, därav namnet. Det där med ett eller två p vet jag inget om. Nu får hela sällskapet i bussen veta att Uppsala är en svensk stad och att jag är svensk. Jag stiger i graderna och blir mer uppmärksammad. Upsalaglaciären får vi inte se idag den är för otillgänglig för oss bussande. Vi skall istället bekanta oss med Perito Moreno, inte illa det heller.

Visst påminner bilden om Sverige. Kolla in glaciären Perito Moreno i fjärran. 

Calafate ligger mitt ute på på stäppen omgiven av höga berg, men i själva i tätorten finns inplanterad grönska. Ju närmare fjällvärlden vi kommer övergår stäppen till en vegetation inte alls olik vår svenska. En reflektion, skulle vi motorisera våra nationalparker skulle denna utfärd i glaciärvärlden i Patagonien också kunna ske i Sverige. Landskapsbild och väderlek stämmer åtminstone på ytan väl in med vår svenska fjällvärld. I vårt land är många fjäll mer otillgängliga, man får använda apostlahästarna, båt eller helikopter. Jag föredrar vårt svenska sätt att närma oss naturupplevelser av detta slag.

Här ser man Perito Moreno bättre

Just nu berättar vår guide Natalia, det hette väl vår förra också? att vi skall få se Perito Moreno för första gången på den här utfärden. Hon berättar också att denna glaciär är den enda i Argentina man kan besöka per buss. Det finns alltså restriktioner för nationalparker även i detta land. Vägen har enkom anlagts för vår skull. Så bra, lättare än att fotvandra.

Jag kan inte frångå tanken på Tarfalasjön i Kebnekajsemassivet och mitt besök där med Fredrik och Lovisa för några år sedan. Men då fick vi trava och gå, med ryggsäcken på!

Nu får jag se på kartan att nedanför glaciären Upsala finns en estancia som heter Helsingfors. Vad i all sin dar? Den skall vara mycket vacker men Natalia har ingen aning om varför den heter så och varför det finns två svenska namn på så nära håll. Det sätter i alla fall min fantasi i rörelse.

Efter en stund vet jag svaret. Personalen på katamaranen som visar glaciärkanten berättar om en norskfinsk familj som kom hit som nybyggare och slog ner sina bopålar här i ödemarken. När området blev nationalpark fick man maka på sej och efterkommande släkt bor fortfarande kvar i närliggande områden. Namnet låter som Ramström när det uttalas med spansk accent. Natalia är jättenöjd med att få lära sej korrekt uttal av såväl Uppsala som Helsingfors. När vi tränade uttalet av Helsingfors upptäckte vi att det sj-ljud som ligger i slutet av Helsingfors dvs vårt snabba uttal av rs liksom slutet på ordet dusch ger det sj-ljud som här används för y och ll. Då passar varken sj-ljuden i stjärna eller kärna. Det är inte lätt med uttal. Jag tänker i varje fall på Finland och vad landet betytt för min del och det i stora mått.


.

Mycket närmare glaciärkanten än denna bild visar kom vi inte, risk för stora ras hela tiden




Kallt och kyligt, det syns



Risken för ras från kanten är alltid stor




Beviset, jag har varit här, hoppas fler får chansen

Jag har i tidigare inlägg berättat att jag tycker Argentina, men speciellt Buenos Aires är mer europeiskt än Europa själv med alla sina exotiska inslag i de flest storstäders förorter. Jag tänker på bosättningar som i Rosengård och Rinkeby, Tensta. Utanför Paris inte att förglömma.

Efter några veckor här i Argentina börjar det långsamt gå upp varför. Här finns exempelvis knappt några mörkhyade, trots tidigare sån mångfald slavar som européerna importerade från Afrika. En del påstår att alla rycktes med i en omfattande epidemi av gula febern, andra påstår att européerna gjort rent hus. Här finns ju heller inte många mestiser som i andra latinamerikanska länder. Mestiser är en uppblandning av européer och indianer, dvs ursprungsbefolkningen. I Ecuador är denna population i stor majoritet. Nu har jag också fått klart för mej som här i Calafate lämnade man ingen av ursprungsbefolkningen kvar. Alla försvann, oförklarligt och outrätt, och detta inte mycket mer än för hundra år sedan när spanjorer, britter, fransmän, tyskar och italienare men även nordbor kom hit och sökte lyckan i ödemarken. Man tog det säkra före det osäkra. Bäst att kanske vända historiebladet, lossas att det regnar, och inte fundera över vad många av våra förfäder haft för sej ute i vida världen.

Idag lever El Calafate nästan uteslutande på turism och alla dom som i starkt stigande antal söker sej in i stäpp- och glaciärvärlden i Patagonien mot gränsen till Chile. Hit söker sej idag därför  också många hotellnybyggare inte sällan från Buenos Aires.

Calafate har fått sitt namn efter en  buske som växer här i rikt antal, den kan också anta formen av ett mindre träd. Den är försedd med kraftiga taggar.

Argentina president är en kvinna, hon heter Cristina Fernandez de Kirchner, hennes man var tidigare president, dom bytte i julas. Bland vanligt folk sägs att dom är korrupta, inte bara lite grann utan en klädsam rodnad skulle nog sprida sej om man frågade rakt på sak. I varje fall har paret ett sommarhus här i Calafate, någon av dem har anknytning till trakten, kanske också något som skulle föranleda en klädsam rodnad med tanke på namnet. Hoppas Cristina, vad det lider, fixar till att man får bättre internetuppkoppling, som det nu är går det trögt som i tjära. Kanske har hon ingen laptop.

Kolla alla vackra bilder i solsken från utfärden i bergen ovanför Calafate, vi färdades i en 4x4 terrängbil och vår guide var Augustin som varit i Creel, Chihuahua, Mexico. Ingen av oss hade någonsin träffat andra som kände till Creel, där som jag bott en månad tillsammans med Hannes för att lära tarahumaraindianer lite engelska. Augustin skall i sommar jobba som cykelguide i  Katalonien, i Empuria utanför Figueres. Ibland är världen liten. 



Det är hit upp till bergen ovanför Calafate vi skall iväg, vilket väder



Så synd att calefatebusken hamnade i skuggan, men man kan se något av den.



Det är så sörjigt framöver att Augustin måste sätta kedjor runt däcken



Kolla sörjan, men uppåt kommer vi



Mitt gäng från bilen. Catlina från Taiwan kom inte med. Paret är från Rio de Janeiro.



Miljömedvetet. Man kör på en blandning av diesel och matoljeresterna  från restaurangerna



Vilken värld



Dags för lunch, Augustin grillar rejäla argentinska biffar



Lunchrasten, man kan se bilar och tält om man tittar noga framför stenblocken



Vilka biffar, här märks minsann ingenting av pågående köttstrejk



Min favoritmacka, bröd, tomat och biff ute i det fria. 



Rävarna, los zorros, var med hela tiden, det vankades ju köttrester för deras del




Imponerande bild över El Calafate med Lago Argentino, för övrigt den största i landet



En vidunderlig utsikt över fjällvärlden möter här
 



Fina hästar, caballos, får avsluta bildkavalkaden från Calafate