Carceles

Det har helt nyligen varit jordbävning i Chile med förödande konsekvenser. Vi märkte ingenting i Buenos Aires men har efteråt fått rapporter om att staden flyttat sej uppåt tio centimeter. Moderna mätmetoder ligger bakom upptäkten. Mina teorier om den farliga arbetsmiljön hos Maria de las Cárceles får härigenom ny näring. Jag har påtalat detta för Adriana von Kaull och hennes nära medarbetare men ingenting händer, här travas dagligen in nya datorer i allt högre travar. Man hänvisar till att kuststräckan åt Atlanten utanför Argentina inte ligger i någon farozon. Här har aldrig varit någon jordbävning, jag oroar mej i onödan säger man.

Den volontärorganisation jag jobbar för heter Coined International. Jag har nu beslutat att rapportera om mina farhågor till dem. Det är min skyldighet. Vad detta kan få för konsekvenser för min egen del kan jag bara ana mej till. Som ansvarig för Maria de las Cárceles skulle jag helt enkelt lägga ner hela verksamheten tillfälligt och börja om på ny kula. Som verksamheten nu drivs är den för farlig enligt mitt förmenande. Men vi är i Argentina och här tänker man inte som vi i Europa vad gäller arbetsmiljö, säkerhet och hygien. Detta är vad jag fått mej till livs från ansvarigt håll.

Skulle den här verksamheten tillfälligt läggas ner tar man också bort löner och luncher och därmed förmågan att försörja sej, flera anställda skulle drabbas. Jag skulle på kort sikt inte vara särskilt populär bland personalen. Här finns heller ingen fackförening som skyddar de anställda. Killarna får lön per dag, varje dag man kommer hit. Är man sjuk eller frånvarande av annan anledning blir man utan ersättning. Jag vet ingenting om peronismen, men tror mej förstå att den politiken fortfarande är härskande här i Argentina. Juan och Eva Peron stod på de svagares sida har jag läst mej till men hur det ligger till med fackets makt har jag inga idéer om.

Nu har jag satt stenen i rullning, det kommer kanske att darra under mina fötter. Har jag satt i gång jordbävningen hos Maria kan man undra. Här kommer mejlet jag skrivit till Coined International och min tutor där. Till detta har jag fogat mina tankar om hur verksamheten borde bedrivas, de flesta idéer tagna från Kris arbetsmodell. Jag förstår att jag lägger mej i saker jag inte har att göra med men det finns ju också något som heter mänskliga rättigheter. Det känns som jag gör något för att stjälpa, inte hjälpa, som är min huvuduppgift.

Maria de las Cárceles är en organisation som behöver hjälpa sig själv innan man hjälper andra. Det är mitt omdöme efter att ha varit verksam som volontär där i snart sex veckor. Varför man över huvud taget anlitat mig som volontär är en berättigad fråga, en gåta. Att långa stunder, ibland dagar, känna sig onyttig, overksam, utanför, är nog något av det värsta man som volontär kan råka ut för. Det är så trångt om utrymmet att var man än sitter, är man i vägen. Stämningen känns irriterad, speciellt när man sitter på fel plats utan att ha något att göra. Jag känner mej ofta obekväm.

Just nu har man satt igång ett stort renoveringsprojekt på ett av sina fängelser. Att man själv till stor står för reparationskostnaderna tror jag mig förstå. I stället borde man reparera och upprusta sina egna lokaler som i mitt land skulle vara helt utdömda ur aspekten arbetsmiljö. Jag vet ej hur argentinska lagar om arbetsmiljö ser på saken. Någon i Adriana von Kaulls nära omgivning har sagt att verksamheten, som egentligen inte existerar, har mer att önska vad gäller att följa olika lagar.(rent kriminell säger en nära vän till Adriana, min anmärkning) Här finns massor av gamla datorer och annan elektronisk utrustning staplade i jättelika travar, upp till fem, sex meter höga. Det finns en liten smal utgång, ingen nödutgång. Vad skulle hända om jorden skälver? En eldsvåda? Om inte dödad av nerfallande datorer, instängd som en råtta i en bur. Jag betecknar situationen som livsfarlig, även om ingenting ännu har hänt. Här finns inga hjälpmedel om olyckan skulle vara framme. Det finnas inga försäkringar. Jag tycker man saknar allt ansvar för sin personal, speciellt med tanke på jordbävningen i Chile helt nyligen. Enligt senaste rapporter har även Buenos Aires drabbats genom att flyttat sig minst tio centimeter enligt olika moderna metoder att mäta.

Jag sitter ofta och plockar ur koppartråd och andra metaller ur gamla datorer. Kan detta framkalla allergier eller sjukdomar, finns någon utredning om riskerna? Kan man komma i beröring med bly eller kemikalier som kan vara skadliga? Behövs skydd? Finns argentinsk lagstiftning inom arbetsmiljön?

Ventilationen är ett annat bekymmer. Det är stundtals varmt som i en bastu, svetten dryper. Man sitter omgiven av smuts och gamla prylar, det är som att ha placerats mitt inne i en stor sophög. Något jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Det regnar in, är regnet för kraftigt, får man lämna lokalerna och gå hem. Här finns inget vatten, inga toaletter, man är hänvisad till ett gammalt skjul där allt läcker, det saknas toalettpapper och handdukar. Inget ställe man vill använda om man inte har vanan inne.

Verksamheten grundades för mer än femton år sedan. Varför har man inte kommit längre vad gäller lokaler, säkerhet och hygien? Byggnaden har brunnit och man kan undra över stabiliteten på väggar och tak. Misstänker att ingen kontrollerat lokalens tillstånd.

Jag har presenterat idéer, planer ock skisser för hur verksamheten skulle kunna bedrivas, delvis efter mönster från KRIS i Sverige, men anpassade för Maria de las Cárceles. Jag inser samtidigt att det finns ingen i förtagets ledning som har förmågan att leda denna verksamhet, som skulle ha en helt annan struktur än dagens. Dessutom kräva helt andra intäkter via medlemsavgifter, fondmedel och statliga subventioner. Jag har besökt Svenska Ambassaden för att få impulser, personalen har varit beredd besöka kontoret. Jag har avrått med hänvisning till lokalens bristfälliga standard. Det känns som Adriana och hennes medarbetare tycker idéerna är bra men ogenomförbara i dagens Argentina. Det är meningslöst att skriva ner dem, speciellt på spanska som jag inte behärskar i den utsträckning som min utredning kräver. Jag gör ändock ett försök. Kan bara hoppas att jag sått ett frö.

Jag skulle försöka genomföra engelska lektioner för killarna på kontoret, väl förberedd med skriv- och kursmateriel som jag själv införskaffat. Första lektionen dök aldrig någon upp, kanske av rädsla inför uppgiften. Dessutom blev det tilltänkta utrymmet för kursen snabbt fyllt av datorer och annat skräp. Kurserna känns helt meningslösa att försöka genomföra i dessa trånga lokaler. Man behöver lugn och ro i ostörd miljö för att nå bra studieresultat. Bra utrymme saknas här. Kurserna får anstå.

På fängelserna tror Adriana att jag skall kunna genomföra möten, liknande som de inom AA, Det är helt omöjligt med hänvisning till kort tid, ointresse från internerna, dessutom saknas lokal där man kan sitta ner i lugn och ro, något helt ofrånkomligt för att nå resultat.

När man jobbar som volontär vill man känna att man verkligen gör en insats. Här inom Maria de las Cárceles känns det tvärtom. Det är ett dilemma. Jag vill hjälpa, inte stjälpa (ord som rimmar på svenska). Jag vill alltså hjälpa och hoppas verkligen inte dessa rader får motsatt verkan. Jag har också varit tveksam till att sätta dem på pränt, men vill heller inte ljuga, när COINED gör sin utvärdering. Jag har skrivit på svenska och låtit Google Translate översätta till engelska och spanska. Den är långt ifrån en bra översättning vet jag av erfarenhet, men jag har ingen annan möjlighet. Vill inte betala för att få översättningen perfekt. Hoppas inga missförstånd uppstår till följd av denna enkla form av översättning och att mitt budskap ändock går fram. Jag vill ej heller att detta meddelande når Adriana innan vi diskuterat saken. Jag tycker det i första hand är en ensak mellan volontären och COINED, med hänvisning till vårt avtal. Jag vill heller inte uppfattas som obekväm för Adriana även om hon skulle tycka att jag lägger mig i saker som inte är mitt ansvar. Jag måste dock ansvara för min egen säkerhet. Vilket ansvar har Ariana personligen och vilket ansvar har COINED?

Tanken bakom Maria de las Cárceles är storslagen, att ge interner en andra chans. Först måste man dock se om sitt eget hus, sina egna anställda och de volontärer man rekryterar, dessa behöver också en chans. En annan mycket viktig fråga. Vilka risker löper internerna när man plockar med inredningen i gamla datorer?

Buenos Aires i mars 2010,

Hans Hammarström

Plötsligt är jag ensam i fängelsets verkstad, inte helt ensam, jag är tillsammans med Mario och Fernando, båda interner under Adrianas beskydd. (För den som glömt. Adriana von Kaull är eldsjälen bakom Maria de las Cárceles som jag jobbar volontärt för). Det känns ändå övergivet, Adriana skulle i väg på några inköp för kommande reparation i verkstaden. Hon har lämnat fängelset som har nummer 32. Ifall jag skulle bli kvar. Gamla datorer av de klumpiga slaget präglar miljön här, en del sönderplockade andra intakta, många dammiga och slitna. Trist med så mycket ettrigt surrande flugor. Adriana vill att jag skall sitta ner och samtala med killarna, anordna en sammankomst som närmast skall kunna liknas vid ett AA-möte. Jag är förberedd till viss del, har lärt in alla svåra spanska ord som kan förekomma i sammanhanget. Ord för ångest, nykterhet, beroende, högre makt, sinnesro, gäng, brott, straff, cell, fångvaktare, mord, misshandel, överfall, rymma, frigivning, ämne, avslöja, avbryta, dela mm.

Vi pratar om Jungfru Maria, Gud, en högre makt, alkolhol, droger, våra familjer, livet i fängelset, livet i frihet. Mötet får ingen riktig struktur, inte det lugn som erfordras, för mycket som händer runt omkring hela tiden. Nu vill Mario spela sin favoritlåt just nu, Donde estan mis amigos. Var är mina vänner, han har just berättat att han inte har några vänner här på anstalten. Jag hittar den inte på Youtube, gruppen Granizo Rojo är inblandad.

Fernando väljer, Me voy, Jag far iväg, med Julieta Venegas, född i Mexico. Den som vill kan klicka på länken.

http://www.youtube.com/watch?v=0v92OsaD40w

Själv väljer jag Color Esperanza, Hoppets färg, med argentinaren Diego Torres. Den sången han sjöng på Sankt Petersplatsen i Rom vid millennieskiftet och i närvaro av påven. Klicka gärna på länken.


http://www.youtube.com/watch?v=c72Ca-5nYrA




Killarna och jag får några fina timmar tillsammans. Det bästa, Fernando får stanna kvar här på verkstaden, mina påtryckningar har gett resultat. Ge honom en andra chans! Ditt program heter ju Segunda posibilidad, andra möjligheten. Fernando har trots rykten om att han säljer knark på fängelset fått en andra chans av Adriana. Han skall dock stå under specialobservation. Själv tycker jag han är en frisk fläkt, alltid så glad och positiv. Vad vet jag?


Det är lätt att engagera sej i enskilda människoöden här på anstalten. Jag lever ett slags dubbelliv. Ett inom fängelsets murar en dag i veckan. Känslan av instängdhet är grymt påtaglig samtidigt är man så handlingsförlamad inför alla problem som finns runt omkring. Det andra livet i frihet, en självklarht för det flesta. När man efter ett besök slussas ut efter sista grinden känns skillnaden i hela kroppen. Jag är fri, men min inställning till fängelsstraff är rejält förändrad. Hoppet är att KRIS och Maria de las Cárceles tankar kan få ett verkligt genombrott med insatser från oss alla utanför murarna,

Det känns som jag trampar vatten här i Buenos Aires. I bassängen har jag också med hela organisationen Maria de las Cárceles, alla bara trampar på. Är det vettigt att satsa all sin energi på reparation av gamla datorer? Tanken är nog god, men det saknas strukturer. Majoriteten inkomster kommer från försäljning av gamla uppfräschade apparater som prånglats ut av en ung försäljare på deltid.

Kolla alla dessa travar av gamla datorer och annat skräp.

Kontorsentrén




Man bävar för ett jordskalv


　

Dessutom tycker jag att arbetsmiljön är rent livsfarlig, tänk om jorden under dessa travar skulle börja skälva. Tankarna går ofta till jordbävningen i Chile helt nyligen. Vissa datorer går att fixa till, andra inte. Man säger att dessa rester har ett värde, Kanske finns en marknad här i Sydamerika. Att plocka ur koppar förstår jag kan vara värdefullt och inbringa en del slantar. Jag tycker dock att det är småpengar i sammanhanget. Hur hanterar vi uttjänade datorer i Sverige.

Jag har ägnat mycket tid åt funderingar kring en vettig affärsidé för Maria de las Cárceles, och en organisation uppbyggd kring denna. Modellen stämmer till stora delar med KRIS arbetssätt i Sverige. Kanske har jag sått ett frö till nya tankar hos Adriana, men i dagsläget tycks hon föredra de gamla hjulspåren, det rasar in gamla datorer. Man behöver pengar och de reparerade ger ju alltid en slant. Men här behövs större intäkter för att få till en vettig administration. En struktur värd namnet.

ag har haft ett möte på Svenska Ambassaden i avsikt att hitta möjligheter.Man kan inget göra i dagsläget eftersom det behövs tydligare arbetsformer för Maria de las Cárceles. Viss ambassadpersonal var till och med beredd att besöka oss, men jag har avrått tillsvidare med hänvisning till den osäkra arbetsmiljön. Man bjuder ju inte in fräsigt folk anställa av UD till denna minst sagt trista miljö. Det känns fel, Ambassadens konferensrum passade bättre. Här finns dock idéer för framtida behov.



Fler bilder att kika på




Poliserna som skall köra Adriana och mej ut till fängelserna 24 och 32




Adiana med sin volontär




Inköp av gott bröd till våra interner




Framtidskonferens hemma hos mej, Adriana med sin kompis som också råkar heta Fernando.





Ett fint hantverk jag placerat mitt i bråten, en symbolhandling

Jag trampar dock vidare...............

Buenos Aires i mars 2010/hh