Carceles

Bokstavligt talat. Klarblå himmel, solvärme som dallrar, en tropisk hetta, fuktiga kroppar, individer som långsamt rör sej, samlas i grupper. Vilka välansade trädgårdar runt omkring. Men också galler, galler med stora springor, med små springor, galler ovanför, jättestora hänglås. Interner så långt ögat når. Det heter internos på spanska, inmates på engelska, måste använda ord i enlighet med Costa Rica konventionen, man får passa sej för att använda diskriminerande ordval som fånge eller brottsling. Vilka vidunderliga vägar har fört mej hit.Tanken svindlar, känslan saknar ord. Här står jag, en gammal svensk gubbe, mitt på en argentinsk fängelsegård omgiven av unga män som kommer fram, hälsar artigt, frågar varifrån jag kommer. Atmosfären andas en lugn vänlighet, också ett slags värdighet. Gluggar i tandrader. Här lagas inga tänder, dom dras ut vid värk. Ser inga fotbojor. Förvånas över att det också finns ett flertal unga kvinnor bland små enheter av lågmumlande män. På min fråga får jag besked om att det inte är fråga om kvinnor. Det är män. Jag frågar inte mer.

Min korta tid i häktet i Figueres gör sej starkt påmind, en känsla som trollbinder.

För att nå ända hit har kontrollerna varit minutiösa, det har rasslats, otaliga grindar med stora lås har öppnats och låsts efter oss, anstaltschefer av olika rang har tagits i hand. Flertalet ser så hårda och bistra ut men det rinner liksom av när dom står öga mot öga med Adriana och hennes volontär, ett sällsamt par, långt ifrån allt som kan

tyda på fientlig inställning. Man kan också le med värme. Utan henne har jag aldrig kommit så här långt in. Adriana är respekterad av alla som vistas här, såväl anställda som intagna. Det upptäcker man omgående. Fängelsernas Maria gör verkligen skäl för namnet. Tänk att hon bara finns på två fängelser i detta jättelika land. Andra får klara sej utan. Vi befinner oss en och en halv timmes bilfärd söderut från Buenos Aires.

Mobiler, nycklar och annan personlig utrustning har lämnats in vid första passagen. Det lär inte bli några bilder här inifrån, vågar ju liksom inte smuggla in kameran och riskera få stanna kvar. Törs inte ens ta ett kort utifrån. Jag får måla med orden. På vägen hit gick vi igenom en lång gång, kanske en motsvarighet till suckarnas i Stockholm. Där finns fantastiska målningar på väggar och tak, hela Argentinas historia växer fram. Den tränger sej på. Till dags dato har man kommit fram till frigörelsen från Spanien. Nutidshistorien är framtidsjobb. Målningarna tar också greppet om tiden långt innan Colombus ankomst till kontinenten. Vilket konstverk, där olika interner hållit i penseln under överinseende av anstaltens hantverksavdening. Nästa vecka måste jag ge det långa verket mer tid.

Vi besöker Marias de las Cárceles båda anstalter där man fått tillstånd att verka, dom ligger nästgårds, på promenadavstånd. Nummer trettiotvå med ett tusental intagna och tjugofyran med mindre än hälften. På båda har Maria fått sej tilldelade rum för reparationer av donerade datorer, där ett tiotal utvalda interner får jobba. Vissa får större ansvar och får en typ av ansvarig ställning, ofta lärarens. Särskilda rum är avsedda för Educación Informática, datorutbildning. Uppkoppling mot internet är absolut uteslutet. Adriana får stora problem eftersom en av hennes skyddslingar, ett chefsämne, har slagits och blivit förflyttad till mer hårdbevakad avdelning med hot om överföring till en helt annan anstalt. Den unge mannen ser så olycklig ut, det är inte långt till tårarna, tuffheten är som bortblåst, han berättar om sina barn. Besöken skulle inte bli så ofta. Adriana har ett bekymrat ansiktsuttryck men lovar att gör allt hon kan för att han skall få ett mildare straff, få honom stanna kvar. Påverka fängelseledningen. Hennes ord har tidigare vägt tungt i olika sammanhang. Det märks att hon har många favoriter, unga män som ser så vanliga och så oskyldiga ut. Jag förstår att det är lätt att engagera sej. Jag gråter inombords, tanken ligger nära, är detta verkligen rätt sätt att komma till rätta med brottsligheten. Hot, droger, galler, grindar och hänglås

KRIS och Maria de las Cárceles försöker se sakernas tillstånd på ett nytt sätt, jag också.

Den här dagen har för alltid etsats sej fram i mitt minne, men vägen har varit lång. Vad blir mitt uppdrag, kan jag göra en insats, på något liknande sätt som för mina kompisar i Córdoba.

Som avslutning, lyssna gärna på Jailbird Singers som sjunger om Jungman Jansson. Efter vad jag fått höra dog en av deltagarna i gruppen strax efter inspelningen i cancer, de två övriga återföll i brottslighet.

http://www.youtube.com/watch?v=jYxA2sdSB70

Tankar på en fängelsegård söder om Buenos Aires i februari 2010.

Jag har de senaste åren rest i stora delar av latinamerika och då kunnat bilda mej en egen uppfattning av denna världsdel som är så präglad av fattigdom, också rikedom, men så till den milda grad orättvist fördelad. Den fattiga delen utgör den stora majoriteten av den latinamerikanska befolkningen. I Brasilien, Chile och Argentina upplever man levnadsstandarden generellt sett mycket högre. Skrapar man på fasaden så ligger nog även dessa länder långt, långt efter oss i Europa på det sociala området. Jag börjar förstå att Argentina har många välfärdshål att täppa till, men det är svårt när de styrande i toppen helst skor sej själva och kanske blundar för verkligheten, man fernissar på ytan eller sopar under mattan. Jag hör hela tiden negativa omdömen om presidentfamiljen här. Nu styrs landet av Presidenta Cristina Fernández de Kirchner, tidigare period var det maken Nestor Fernández som höll i spakarna. En ren familjeangelägenhet alltså, där man köper sina röster enligt samma källor. Cristina försöker nå samma helgonstatus som Eva Perón på sin tid. Idag verkar loppet kört för hennes del. Argentinas historia är ett kapitel för sej själv, den får vi lämna därhän.

I julas fick jag en pocketbok av min svärson Anders, boken handlar om latinamerikas historia, allt i ett nötskal. Där har givetvis Argentina sin viktiga del sett i ett större sammanhang. Rekommenderas till den som vill förkovra sej i ämnet eller kanske rent av planerar att resa hit. Passar mej perfekt eftersom jag aldrig kommer att hinna mer än att skumma på ytan i den halvtusenåriga historien. Allt som hänt sedan Columbus dagar.

Under januari i år fick jag förmånen att kunna blicka in i Kris verksamhet i Sverige. Kriminellas revansch i samhället, en organisation som jobbar hårt för att frigivna skall få en ny chans i livet. En drivande kraft och en av initiativtagarna är Christer Karlsson, det var han som lät mej blicka in i verksamheten inför min ankomst till Buenos Aires. Jag fick också tillfälle besöka Jana Gröhn på Kriskontoret i Sollentuna som också jobbar för City. Vilka spännande människor, fyllda av energi, och själva produkter av sina egna ansträngningar inom Kris. Ett stort tack till er båda, också till övriga inom Kris och Unga Kris jag fick träffa, Jocke, Åsa, Mia, Lena mfl.

Nu jobbar jag för Christers och Janas motsvarighet i Buenos Aires, Adriana von Kaull, namnet med rötter i tsartidens Riga. Man kan googla om Adriana och de krafter som driver henne, om hur hon vill få till stånd en andra chans för interner, Segunda posibilidad. Verksamheten som hon startade i mitten av nittiotalet heter María de las Cárceles. översatt Fängelsernas Maria Redan efter ett par dagar förstår jag vilken motvind Adriana jobbar i eftersom myndigheterna har så många fattigdomsproblem att bekämpa innan interners väl och ve står på agendan över omsorgsbehövande. Adrianas idé är att själv kunna finansiera sina aktiviteter. Mitt första jobb har varit att plocka ut koppartråd ur kasserade mojänger som sitter i olika mackapärar. Mina tekniska kunskaper räcker inte till för närmare analys. Nåväl, tråden säljs för en spottstyver och medel rinner in i verksamheten, men det behövs oändligt mycket mer. Mycket här handlar om datorer med tillbehör som användarna donerar, inte längre har bruk av, det kommer modernare prylar varje år. Vad gör vi i Europa med dessa grejor, kastas var? Vem plockar ur alla inreden och tar till vara det som går att sälja? Kanske gör jag insats även för den globala miljön.

På fredagar besöker vi fängelser och vad min uppgift kan bestå i blir säkert ett spännande ämne för bloggen.

Adrianas dröm är att ha en stor organisation som kan utbilda interner inne på anstalterna och efter frigivningen kunna erbjuda jobb inom sin egen förvaltning innan man är mogen för det riktiga civila livet. Allt skall vara självfinansierat utan inblandning av Cristina, Nestor och deras korrupta kompisar, dom kan ha sina kosing för sej själva, dom tänker i alla fall inte på några andra än sej själva säger en uppgiven Adriana.

Fasen vet om inte Adriana ändock behöver myndigheternas stöd de inledande åren. Vad säger Christer och Jana?

Vilka storslagna tankar och vilka resurser samhället kan tillgodoräkna sej om dessa organisationer får verka fullt ut.

Här gör jag en videovandring fram till éntren till María de las Cárceles

Klicka här om du vill se

http://www.youtube.com/watch?v=QbWV2G0LHqM　

Här kommer bilder från kontoret och mina nya kompisar.




Till vänster min tutor Jaqueline Vines, till höger Adriana




Adriana vid sitt skrivbord, kontorsinredningen skänkt av Skanska




Jobbarkompisarna Ramón och Gabriel




Bland prylar och mojänger, kan någon säga vad det är?




Upprullade koppartrådar, klara för leverans





I den här mackapären hittar man koppartråden




Ramón och Julio Cecar som just anslutit




Lagerbilder




Adrianas skrivplats, något fräsigare hade väl Skanska orkat med?


 

Jag har förslagit Adriana att vi kan starta nya Jailbird Singers för att få in mer stålar.


Lyssna och njut, gör en nostalgitripp

http://www.youtube.com/watch?v=gsymKyHi-Io




Avenida del Liberador, Buenos Aires i februari 2010/HH

Det var en gång en ung man, 14 år tror jag visst att han var. Han gick i en samrealskola. Det var på den tiden det fortfarande fanns skolor för enbart pojkar eller enbart flickor. Han gick alltså i en skola för båda könen. Snart träffade han en tjej som gick i samma klass. Hon var från Ljusterö och bodde därför inneboende i stan. Hon var något äldre. Båda ungdomarna rökte, ville imponera på kompisarna. Speciellt då studieresultaten hade mycket mer att önska. Ungdomarna ville ha mer spänning i tillvaron, cigaretter, bio och fik var inte tillräckligt. Man smidde planer, det skulle bli en snattarrunda på försök. Det var inte så att prylarna saknades, det var pirret att göra något otillåtet som var själva drivkraften. Man vågade, och valde de stora varuhusen som NK och PUB för sin verksamhet. Allt gick ovanligt lätt, högen av stöldgods blev dock av det oansenliga slaget.

En dag åkte dom fast efter att plötsligt känt sej iakttagna. Man beslöt sej då för att snabbt lämna varuhuset. Det gick inte, svängdörrarna var spärrade, högtalarna uppmanade ungdomarna vid utgång C att stå stilla. NK-detektiverna slog till. Så snöpligt slutade turnén, instängda i en svängdörr.

Ingen polis kopplades in, men föräldrar och skola informerades och olika åtgärder vidtogs. Alla ansträngningar sattes in för att bryta den inledda banan. Historien blev en engångshändelse, ungdomarna hade tur, båda hade ett socialt nätverk som till fullo ställde upp.

Den unge mannen var jag. Händelsen finns för alltid inpräntad i mitt medvetande. Vad hade hänt om historien fått ett mindre lyckligt slut? Kanske inledningen till större brott. Jag tror att allt hänger på en skör tråd, vilken väg man hamnar på när pirret slår till. De allra flesta använder sin kraft för något samhällsnyttigt, andra kommer av olyckliga omständigheter på fel sida av lagens råmärken och kommer att använda sin kraft för ett destruktivt beteende. Hela livet är ju en tillfällighet.

På söndag fyller gossen sjuttio år. Han befinner sej i Buenos Aires, Argentina och firar i en självvald ensamhet i oändlig tacksamhet. Här i landet har han fått förmånen att jobba med dom som inte hade samma tur som han, dom som kom att hamna bakom lås och bom, kanke hade dom inga som brydde sej. Han har alltid närt en tanke om att någon i framtiden kunna återgälda något för den chans han fick den gången det begav sej. Tiden är inne. Nu jobbar han som volontär för María de las Cárceles, Fängelsernas Maria i Argentina och idén om en Segunda posibilidad, en andra möjlighet, efter att under en månad fått förmånen att titta in i KRIS verksamhet, kriminellas revansch i samhället i Sverige.

Han tänker tillbaka, med stor tacksamhet, på allt fint livet givit, en god hälsa, fin familj, släkt, vänner, bra jobb och många resor. Då önskas inga uppvaktningar eller presenter, själva livet har redan delat med sej av allt önskvärt.

Den gamle vid Rio de la Plata kommer säkert ha mycket att blogga om.

Buenos Aires i februari 2010/HH