Brasilien

Jag sitter på flygplatsen i Belém och mår som en kung. Om ett par timmar går planet som skall ta mej till Manaus, huvudstaden i Amazonas, jordens lungor. För några timmar får jag känna mej som en vanlig människa, den verkligt torra varianten. Normalt dryper jag av svett i denna del av världen, nu har den höga luftfuktigheten också börjat tränga in i resväskan. Allt känns unket, fuktigt och ofräscht. Flickan i hotellets reception har tvättat min skjorta och den är verkligt ren och torr. Jag la den i en plastpåse som jag hållit på behörigt avstånd från min kropp under den halvtimmeslånga svettiga bussfärden hit ut till flygplatsen, allt för att behålla torrheten. Många timmar innan flygets avgång sitter jag nu och njuter i fulla drag av att få känna mej skön för en stund.

Jag som bott och jobbat i såväl Gambia som Ecuador borde ju vet hur ekvatorvärme känns. Hettan här är annorlunda, mer tryckande. Det dryper om mej, man kan vrida ur kläderna som ur en trasa. Det droppar från nästippen och örsnibbarna. Näsan är så blöt att glasögonen glider av när jag tvingas titta ner på de ofta trasiga och slitna trottoarerna. Numer snavar och snubblar jag lätt och fallet blir handlöst tungt och okontrollerat. Måste hela tiden hålla koll på var jag sätter ner fötterna. Tittar jag inte upp också, är risken stor att jag slår huvudet i en gren, här är ju folk betydligt kortare än jag. Ett dilemma, att hela tiden omväxlande titta upp och ner med progressivt slipade glasögon som hela tiden har en benägenhet att glida av. Så bra att ha droppar på örnsnibbarna då slipper man köpa öronclips.

Jag brukar smita in på luftkonditionerade varuhus för en stunds avkoppling men då kyls man snabbt ner och inget torkar upp. Strax kommer någon fram och frågar vad man behöver och om man kan stå till tjänst. Jo tack, en iskall dusch och ett ombyte kläder skulle passa. Man vill heller inte kliva in på en restaurang och göra stolarna där plaskvåta. Förresten skulle jag inte vilja betala med mina sura sedlar.

Någon gång då och då får man uppleva en vindpust från havet, det är inte ofta men det känns som en befrielse. Man inväntar fler av kraftigare slag, men det slutar som regel bara med en besvikelsens suck. Att ställa sej alldeles bredvid en hårt trafikerad gata är ett tips, då kan man ibland få uppleva lite fartvindar bland alla avgaser. Ett tröstens ord från damen i receptionen. I Manaus är det mycket varmare och där blåser inte alls. Här uppfattas tydligen knappt förnimbara ilar som blåst. Jag som hoppas på stormvarningar.

Jag skall fråga Lasse Åberg om det var den våta trasan han tänkte på när han döpte om Tarzan. Vill också fråga om det kan hagla i djungeln.

Nu har vi landat i Manaus, jag är framme! Tjejen i receptionen hade mer rätt, här är 39 grader i skuggan. Man har börjat sälja luftkonditionerade kläder i Amazonas men jag tycker modellerna är alldeles för otidsenliga och på tok för dyra.






Avgång i tid från Belém






Leonardo möter upp som avtalats, hans brorsa är gift med en skånska så Leonardo har besökt södra Sverige, dock inte Stockholm. Ännu tillägger han.






Manaus har nästan två miljoner innevånare, jag som trodde staden skulle vara en liten idyll. En fuling framför det vackra operahuset som skall vara  världsberömt. Jag har glömt varför men skall ta redan på saken.


Manaus i oktober 2010
Hans Hammarström



10-10-15