Amazonas

Jag sitter på planet från Rio de Janeiro med destination São Paulo i stället för på flyget mot Madrid och Stockholm som var meningen. Nerverna är på helspänn.

Jag har just konstaterat min största miss någonsin och fördömer mej själv. Står på Rios flygplats och letar efter min avgång till Madrid med Iberia. Finns ej med på avgångslistan. Konstigt. Någon har ringt flera gånger under dagen från landsnummer 55 dvs Brasilien utan att jag svarat. Väntar inget samtal och att lyfta luren kan bli dyrt. Tänk om man önskat meddela inställt flyg eller ändrad avgång. Jag tittar en gång till på min e-biljett och ser med en smygande isande, gastkramande känsla i magen att avgången är från São Paulo, inte Rio de Janiero där jag står. Hur faan har jag tänkt. Inget svar, bara konstatera faktum. Jag har fyra timmar på mej till avgång som tur är. Jag blir nervös så jag darrar. En mardröm, eller är det verklighet. Hans, tänk nu klart, det här måste gå att lösa.

Jag berättar för flygplatspersonal om min belägenhet, mitt dilemma. Iberias platskontor öppnar inte förrän om flera timmar så ombokning är absolut inget alternativ. Jag missar hemresan. Ta ett plan till São Paulo rekommenderar man. Resan tar bara en timme och det går nog ett plan om drygt en timme direkt till den internationella flygplatsen där. Här gäller att handla snabbt, packa om väskorna så det går igenom som handbagage. Tiden är så snäv så incheckning med bagage är inget alternativ. Vilken tur, det finns i alla en plats kvar på flighten, jag struntar i vad det kostar. Skriv ut en biljett. Det går i alla fall inte att checka in bagaget hela sträckan Rio-SP-Madrid-Sthlm.

Jag har gjort många dundertabbar under mina resor, denna slår alla rekord. Att missa avreseplats, att inte kolla biljetten mer noga, jag förbannar mej själv. Kommer detta att gå i lås kommer jag undan med blotta förskräckelsen och ett par tusenlappar fattigare. Nu måste allt klaffa under flygningen, tiden är urknapp har man meddelat mej och det gäller att incheckningen i São Paulo inte stänger i tid och går därifrån.

Nu är det avgångstid och man har inte ens stängt dörrarna till planet. Mina nerver ligger utanpå kroppen. Vi måste komma iväg för att min hemresa inte skall gå om intet. Herregud, en kvinna är sjuk, alldeles vit i ansiktet, hon fördröjer avgången. Hon är på gränsen att tuppa av, jag också. Vi kan ju alltid tuppa tillsammans. Varje minut är dyrbar, att skriva denna text ombord dämpar dock nervositeten märker jag. Får mej att tänka klart, världen är inte på väg att gå under.

Vi står fortfarande kvar nu en kvart sena. Man meddelar något, dock bara på portugisiska, detta är ju ett inrikes flyg. Jag hör ordet tarde, sent alltså. Tur. min bänkgranne kan engelska och översätter. Får just besked att det är mycket trafik i São Paulo och många förseningar på gång, därför inget klartecken för avgångssignal från Rio. Är detta min räddning. Mitt plan mot Madrid avgår om två timmar och vi har inte ens kommit iväg från Rio. Nu taxar vi ut på startbanan tjugu minuter sena. Måtte vi få lyfta på direkten. Oj,oj,oj så många plan som står i kö för att få lyfta. Vilken jättekö. Mina chanser minskar för varje minut. Dåligt väder dessutom. Nu är vi en halvtimme sena. Mitt enda hopp att Madridplanet ligger efter i turlistan. Vi lyfter 38 minuter försenade. Nu är vi äntligen på väg. Klockan är 16h00, planet avgår 17h50.

Att sitta så här på planet alldeles sysslolös, att bara vänta är nästintill olidligt. Vad innebär att förgås. Det måste vara något av det jag förnimmer just nu. Inte långt därifrån. Tankarna virvlar i huvudet, vad skall hända. Kan jag check in med selfservice. Hinner jag stuva om handbagaget. Hur omfattande är säkerhetskontrollen, kan jag springa före alla köande. Jag måste ju genom tullpolisen också. Klara man detta på femtio minuter. Missar jag avgången får jag ta mej in till São Paulo och söka nytt flyg via nätet, köpa biljett på flygplatsen kan ställa sej urdyrt.

Ta det lugnt Hans, det kommer att ordna sej. Kan inte minnas att jag mått så här pyrt på länge. Sånt djävla slarv att inte kolla avreseort. Kan aldrig förlåtas. Har en känsla av att vi påbörjat nedstigningen. Ser tydligt landskapet nedanför. Stadsbebyggelse. Resan har bara tagit trekvarts timme. En timme kvar till Madridavgången just nu. Aldrig tidigare har lock för öronen verkat som ljuv musik. Vi har landat. Faan också, Vi måste åka buss till terminalen, den körs fram till avstigningsrampen. Allt tycks gå emot mej. Var är skyddsängeln.

Lugn och fin Hans, hon landade samtidigt med oss här på Guarulhos Aeroport i São Paulo. Nu går allt som på räls. Checkin är redan stängt, personal tar emot mej vänligt ändå. Enklast om du kan ta ditt pick och pack som handbagage. Vi struntar i hur vikten är fördelad. Ingen kö till säkerhetskontrollen. Ingen kö till passpolisen. Jag stämplas ut ur Brasilien, inga mankemang. Välkommen tillbaka säger den vänliga damen. När vi skall gå ombord på planet, jag har tio minuter på mej, får jag äntra först tillsammans med de äldre, handikappade och barnfamiljer. Jag är räddad.

Jag sitter på planet mot Europa. Vi kommer att avgå i tid, allt är frid och fröjd. Platsen framför mej, den vid reservutgången där man får sträcka på benen är ledig. Jag smyger dit, ingen invändning. Finns någon som numer tvivlar på skyddsängelns existens. Den måste ha lyft från mammas kista som jag lämnade i Brännkyrka kyrka den sista oktober.

Jag tänker ofta på dej och första julen utan din fysiska närvaro.


Stockholm väntar, på söndag har Christina fixat med adventskaffe med släkten och några goda vänner. Jag längtar efter dem alla. Nu kan jag ställa fram klockan tre timmar.

Ombord på planet mot Europa i december 2011

Hans Hammarström

Den unge tyske mannen ser frågande ut. Har du verkligen inte besökt museet på andra sidan gatan. Jag får lov att erkänna, efter att ha bott här i Catete i Rio för fjärde gången, har jag inte reflekterat över huset, inte heller ägnat det större intresse trots dess avvikande karatär. Den tyske mannen heter Micha och reser runt i Brasilien med sin sambo och deras tvååriga dotter Minou. Paret har sålt alla sina ägodelar i hemlandet och ägnar tiden åt att finna ett nytt liv här. Det är lite udda att bo på hostel med ett litet barn, liksom att vara sjuttioplussare. Kanske var det vår respektive uddahet som fick oss att samspråka.

Micha berättar att utställningen som pågår på museet redogör något om republikens senare historia. Det är gratis för pensionärer! Gå dit tycker både han och sambon. Absolut värt ett besök. Som tack för tipset får lilla Minou en barçamössa av mej, en sån där rödblå som är mest användbar för cyklister. Jag har ett flertal med mej från Barcelona för att ge till personer som har berört mej extra. För övrigt kan nämnas att barçatröjor är lika vanliga här som i Europa. Jag tror dock att Micha var gladare för mössan än dottern. När vi sa farväl senare på dagen satt mössan i alla fall på pappan.

Jag har läst en del om sydamerikas historia och har då också fått lite av Brasiliens på köpet. Därför blev jag glad åt uppslaget, dessutom bara tvärs över gatan.

Tänk att jag inte reflekterat över den här byggnaden tidigare.

Det är inte många andra besökare när jag kommer dit, det känns lite tomt, lite ödsligt. Dock många vakter utplacerade här och var. Tryggt.

All information på portugisiska, dock små korta sammandrag på engelska. Jag har svårt att hänga med.

Efter bara en kort rundtur befinner jag mej i ett sovrum, som jag läser mej till är presidenten Getúlio Vargas sovrum, hans privata svit. Det var här han sköt sej själv till döds den 24 augusti 1954.

Där finns en monter med pyjamasen han bar, man ser skotthålen vid bröstfickan. Också pistolen finns i montern. I min ensamhet i halvdunklet känns det lite spöklikt. Jag var liksom inte förberedd. Nu börjar jag också förstå hur saker och ting hänger ihop bland annat till följd av den info jag fått från tidigare rum jag besökt. Jag befinner mej i det forna presidentpalatset, det som lades ner när huvudstaden flyttades från Rio de Janiero till nyskapelsen Brasilia alldeles i början av sextiotalet.

Presidentens säng på minner precis om min egen i Frankrike.

Också garderoben är snarlik.

Hade Getúlio och jag möjligen likartad smak i dessa sammanhang.

Plötsligt stängs dörren till rummet. Belysningen dämpas än mer. Solen går i moln och allt blir snabbt dunkelt. Jag förnimmer en sval vindil som sveper runt kinden. Något rör sej vid sängen. När jag tittar i garderobsspegel mitt emot sängen ser jag svagt hur någon kryper ner under täcket.

Jag har sinnesnärvaro att snabbt vända mej om men sängen ser lika slät ut som tidigare. Vad är det som händer är min första reflektion. Jag blir verkligen rädd.

Enkelt. Jag har förläst mej på deckare den senaste tiden, böcker från Arlanda Pocketshop. Hjärnspöken tycks röra sej fritt. Den senaste lästa, Mari Jungstedts Den farliga leken.

Nu skall jag i alla fall ta reda på mer om Getúlio Vargas och om man vet något om orsakerna till självmordet. Han måste ha varit en mycket populär person här i landet för i varje stad heter den finaste gatan något med Vargas. Jag har svårt att förstå hur många män med makt skall behöva leva olyckliga eller som Mohammar Kadaffi och hans kompis Assad i Syrien till varje pris skall bita sej fast vid makten i stället för att de sista åren njuta frukterna av det man åstadkommit. Den ena gubben efter den andra förvånar mej. Man har så mycket, men är inte nöjd ändå. Man kan ju inte mer än äta sej mätt och man får ingenting med sej i slutänden. Denna typ av män borde nog besöka Mansjouren innan det är för sent.

Av ägaren Andreas på Art Hostel där jag bor får jag veta att kvarteren här runt omkring i Catete för mer än ett halvsekel sedan var innestället för makthavarna och kultureliten innan huvudstaden flyttades. Därför heter det Art Hostel och ligger granne med det tidigare presidentpalatset.

När man bott på ett hostel via Hostelworld får man alltid ge ett omdöme efteråt. Jag har alltid gett Art Hostel ett gott vitsord. Trots detta får man bara 74 poäng av 100 möjliga. Därför ger jag mej ut på jakt efter nittioplussarna här i Rio, kanske något för mej inför kommande besök.

Det blir en vandring i all enkelhet söder om Rios centrum i områdena Santa Teresa, Glória, Catete bort mot Botafogo och Cobacabana. Det finns bland bilderna en företeelse man bör observera. Någonting jag sökt efter. Kolla mina foton noga.





Här en nittiotvåpoängare i krokarna runt Cardenal Arcoverde, mitten av backen






Ser trevligt ut, dessutom nära ner till Copacabana, men alldeles för backigt i min smak






I alla fall lite finare kvarter






Lugnt och fint i Catete






Utesovarna tillhör stadsbilden






Fruktstånd finns överallt, som här i Glória






Liksom utesovarna






Är det inte Hasse som står där borta? Han rör visst på se´. Nää, det är Fingal Olsson.






Två flugor i en smäll. Spårvägsviadukten och Riokatedralen på samma bild, dvs
Aqueduto da Carioca och Catedral de San Sebastião






Väggmålningar, ett ständigt återkommande inslag i stadsbilden






Är det månne hit vår motvillige monark flyr när journalisternas frågor blir för närgångna






Här har jag hittat en nittiotrepoängare i Santa Tereza, också för backigt och långt till metron






Här går det brant nerför, det är backigt i Rio






Nu letar jag inte längre efter bättre boende, jag klarar mej bra med den sjuttiofyrapoängare som Art Hostel har. Här är inte backigt och ett par minuter till metron. Det finns ett hotel längst bort i bilden som tar motsvarande 500 kronor dygnet för ett dubbelrum. Något jag kan rekommendera för den som planerar åka hit. Bra läge i bra område.






Rios paradgata Avenida Presidente Vargas, inte en tomte så långt ögat kan nå



Vilken var då företeelsen jag sökte efter? Jo, just avsaknad av julskyltning och tomtar, så befriande. Jag var förutom jakt på annat hostelboende också på jakt efter julen som jag vet man också firar här på samma sätt som i övriga världen.





Här har jag hittat lite julskyltning i en matvarubutik






Här har jag hittat lite glitter i en skoaffär






Här söker jag julen i Rios katedral. Bilden tagen rakt upp mot taket. Blev just uppmanad att ta av barçakepsen inne i kyrkan. Följer givetvis rådet. Andra struntar helt i sådana tillsägelser. Gjorde jag fel?

Välkommen till min egen Galleria i Rio med en fotokavalkad från Amazonas och trakterna runt omkring, hågkomster från speciella tillfällen såsom från tvåflodersmötet Rio Solimoes och Rio Negro som bildar Amazonfloden strax öster om Manaus, från Boa Vista, Venezuela, Santa Elena de Uairén, Ciudad Bolívar, Salto Ángel, Amazonmuseet, Antonios Lodge vid Urubufloden, Sydamerikas största spindel, Pirayafiske med påföljande pirayamiddag, Teatro Amazonas.


38 dagar - 38 bilder


Allra sist i bildkavalkaden finns ett specialbesök på Teatro Amazonas med videoinslag.








 














Svart vatten från Rio Negro och gult från Rio Solimoes bildar Rio Amazonas












































































































































Här följer ett besök på Teatro Amazonas, också kallad Amazonoperan, vilket också var dess första uppgift i Manaus. Lokalen har en mycket speciell atmosfär, vilken ingen bild eller videoupptagning kan ge den rättvisa.
Den måste upplevas på plats.


 



















Gör en videovandring runt scenen på en minut, klicka på länken nedan


http://youtu.be/UrA8AKPZQoQ






Amazonasfilharmonikerna samlade, lyssna gärna på Fångarnas kör ur Nebudkanessar, med vad är det man avslutar med, någon som vet? Pampigt värre under fyra minuter. Klicka på länken nedan för att höra.


http://youtu.be/gzTKglUN-sM






Tomten i Manaus hälsar God Jul i fyrtiograders värme!



Rio de Janeiro i december 2011
Hans Hammarström
 

Systemet med svartväxlingen i Venezuela och kreditkort som inte accepteras har gjort att jag tvingats över gränsen till Brasilien ett flertal gånger. Man passerar utan svårigheter, inga som helst kontroller, för att kunna nyttja bankomaterna på den brasilianska sidan och sedan fara tillbaka med fickorna fulla med pengar. Jag har hört amerikaner som blivit bestulna på sina kontanter av gränspoliserna! Så ruttet.

Nu vid hemresan trodde jag i min enfald att det skulle bli lika enkelt att ta sej tillbaka till Brasilien. Pyttsan, redan vid Venezuelagränsen, vid tullstationen började bilköerna för billiga bensininköp. Taxichauffören menar att det går snabbare att promenera fram till brasilianska gränsen än att vänta i bilkön. Tjugu minuters promenad i pressande sol.

Väl framme vid tullstationen accepterar den sura tullkvinnan inte min inreseansökan i Brasilien. Vadå? Nu börjar nerverna darra, skall jag bli kvar i Venezuela! O Senhor är inte utstämplad ur Venezuela. Ve och fasa, tillbaka i värmen. Vågar man lämna sitt bagage kvar, jag chansar. Tur jag i alla fall har gott om tid innan bussen till Boa Vista skall avgå. Jag får heller inte glömma de trettio minuternas tidsskillnad, åt vilket håll man nu skall räkna i en pressad situation.

Innan jag åter når den venezuelanska tullstationen har jag nästan fått noja av alla fantasier som flödar om vad som kan hända. Måtte man acceptera min utreseansökan. Måste jag muta. Det är väl inte långa köer till råga på allt elände. Tulltjänstemannen ser bister ut, tar fram en stor liggare, läser rad upp och rad ner, blir han aldrig klar, gör några noteringar. Här existerar inga datorer. Jag har aldrig sett en bistrare och mer surmulen min, han hämtar en stor otymplig stämpel och trycker tungt ner den i mitt pass. Min utresa är accepterad, plötsligt tycker jag tulltjänstemannen ser riktigt stilig ut.

Nu tillbaka över gränsen, in i Brasilien, gassande sol, tjugu minuter, svetten flödar, dock nerverna i kontroll. Bara mitt bagage finns kvar. Tillbaka in i tullhuset, fram med passet, visar stämpeln, tullkvinnan ser nöjd ut. Så söt hon plötsligt har blivit. Vilken snygg stämpel.

Bem vindo ao Brasil! Välkommen till Brasilien!

Nu sitter jag på bussen mot Boa Vista, den har avgått i tid, behaglig luftkonditionerad temperatur, vi är bara en handfull passagerare från utgångsplatsen. Alla mina kläder nytvättade i Santa Elena. Välmåendet sprider sej i kroppen efter allt gränsjagande. Känner mej tillfreds inombord, om ett dygn är jag tillbaka i Manaus.

Hela historien utspelades precis på timmen svensk tid, två månader efter det att mamma lämnade oss. Höll hon möjligen i stämpeln.

Under alla mina resor runt om i sydamerika har jag organiserat det mesta själv, resor, boende, transporter, ätande och utflykter. Det ligger en utmaning, en tillfredsställelse, i att fixa sakerna själv, dessutom blir kostnaderna lägre. Nu är jag i alla fall ute på en organiserad tredagarstur, jag skall till världens högsta vattenfall Salto Ángel, Angel Falls eller på svenska Änglafallen som är beläget i bergsmassivet Auyan Tepuy i södra Venezuela. Man flyger från Ciudad Bolívar och sedan väntar övernattningar, flodfärder, fotvandringar och forsränningar för att nå målet och ta sej tillbaka. Detta klarar jag inte av att arrangera själv. Jag får tillstå att det känns bekvämt att bli omhändertagen av agenter och guider och inte behöva tänka själv hela tiden.

Redan igår kväll inför bussresan från från Santa Elena till Ciudad Bolívar fanns en representant på plats för att kolla att jag kom på rätt buss, bjöd på kaffe och försåg mej med en lättare förplägnad inför natten. Väl framme på morgonkulan står Carlos med taxi framkörd för en kortare tur till posadan. Där väntar god frukost och den vänliga damen tar hand om min kabinväska. Nu skall jag klara mej med ryggsäcken ett par dagar framöver, ta med det allra viktigaste man informerat om. Hela proceduren från ankomsten har tagit under halvtimmen, skulle jag har grejat allt själv hade minst halva dagen runnit iväg. Från posadan väntar taxi ut till flygplatsen. Incheckning i grupp, inga frågetecken. Härligt att få agera kolli och bara förflyttas på order. Vilket litet plan, plats för bara sex personer inklusive pilot. Fem passagerare varav tre svenskar och ett ungt par från Argentina. En något skakig men underbar flygtur på dryga timmen rakt in i den venezuelanska djungeln. På Aeropuerto de Canaima väntar incheckning á la selva, senare traktortransport till själva campen Tiuna Tours. Jag känner mej som Tin-Tin vid Änglafallen om den historien hade funnits.

Taxin som väntar





Dags för ombordstigning





Ciudad Bolívar (Bolivarstaden) ovanifrån






Speciellt landskap väntar






Spännande flygtur för min del




Första tecken på den landskapstyp som kan skapa höga vattenfall






På ingång för landning






Flygplats á la regnskog






Traktorn framkörd för avhämtning till övernattningsstället






Första övernattningen här




Nu skall jag vara extra personlig. Det låter kanske inte klokt, men jag har bilden med mammas kista i Brännkyrka kyrka med i mobilen, tar fram den ganska ofta och minns. Mamma finns med hela tiden på något sätt, avskedet var så fint, så fyllt av blommor också sinnesro, precis så jag önskade med deltagande av de närmaste och fin musik. Därför saknar jag henne inte alls, hon har det bra där hon finns numer. Aldrig glömmer jag Pernillas ord i kyrkan om att du finns alltid med i någon form, nu är du en skyddsängel. Det tänker jag ofta på, tanken är rogivande på något sätt. Här i området kring ängelns fall känns mammas närvaro påtagligt. Förr var hon orolig för sina närmaste, nu vakar hon över oss. Tänk att en vuxen man kan känna trygghet i skyddsängelns närvaro. Det är första gången i mitt liv den känslan är så uppenbar, mammas ständiga oro för mej har förvandlats till något beskyddande. Är mina tankar tecken på svaghet, styrka eller rentav ålderdom.





Nu väntar hängmatta de närmaste dagarna. På alla de språk jag kommit i kontakt med heter företeelsen något åt hammock-hållet. Varför ordet inte passar oss i det sammanhanget är svårt att förstå.






Venezuelansk präst som närmaste sänggranne, Padre Ronel, Nuestra senores de Lourdes






Vissa ligger två och två, inget för tungviktare






Ligger man på diagonalen blir det riktigt skönt, det går bra att sova och ryggen mår bra






Polska ungdomar, Padre Francisco (fransman) med sin lärjeunge Padre Ronel

Inte sällan på mina resor frågar ungdomar mej om jag vill hänga med ut på kvällen, man tycker jag verkar så ensam. Jag förklarar då betydelsen av den självvalda solotillvaron. Många, bland andra mamma, har mycket svårt att föstå den inställningen, därför tror jag att morsan hade ett finger med i spelet, nu senast vi första övernattningen i campen, när ett gäng polska ungdomar tyckte jag skulle följa med till krogen och pröva djungelöl. Mamma kommer att finnas med fler gånger under turen.

Utsikt från campen






Vattenfallen skall beskådas på närmare håll






Den allra vanligaste båttypen i dessa farvatten






Inne och bakom vattenfallen, jag vågade aldrig gå längst fram, rädd om mobilkameran






Bild tagen inifrån rakt ut mot det fria








Solnedgång, dags för ordentlig sömn inför morgondagens tur till Änglafall






Mot Änglafall! Först gäller att för egen maskin, vid sidan av ta sej upp för första fallen






Farkoster väntar






Underbart väder






Många tillfällen till bad i floden, dock inte jag. Rädd för krokodiler och pirajor fast jag vet sådana inte existerar här






Fotvandring mellan de mest strida forsarna






Allt högre bergsformationer






Vi närmar oss






Salto Ángel!!  Fast i moln på toppen.






Kanske molnen skingrar sej






Efter tre timmars flodfärd. Avstigning, nu väntar en timmes vandring rakt upp genom regnskogen för att nå bästa utsiktspunkten, ett hot, vi är sena, mörkret kommer snart, nu gäller raska steg






Vilken eländig terräng, rötter, stenar, gyttja, stigning






Nästan framme. Jag och Fader Fransisco väljer att stanna här, vi skall ju tillbaka i mörkret och krafterna är nästan slut, vi måste få vila. Här ser vi nedre delen. Vi kommer inte att få helhetsperspektivet högre upp.






Skall jag inte få se allra översta delen av fallet, molnen skymmer ju






Sekunder efteråt, som i ett trollslag, molnen skingras tillfälligt, jag får se toppen. Också mammas anletsdrag. Bergsäkert. Men nu är det riktigt mörkt,






Plötsligt i mörkret vid nedstigningen där jag och Fader Fransisco stapplar fram mellan rötter, stenar, gyttja och trädstammar att få stöd av får jag grepp om en vandringsstav. Kort därpå sluter en ung polska upp vid min sida med pannlampan beredd att lysa min stig. Jag är räddad. Fader Fransisco stupar men klarar sej med en fläskläpp. Här ser man staven, räddningen, fångad på bild i påföljande arla morgon stund. Mamma igen.





Övernattningscamp nummer två










Tätt mellan hängmattorna






Trodde inte mina öron när dessa unga finnar, jag av en tillfällighet kom att samspråka med, berättade att dom jobbade som fartygsbefäl  på ett finskt rederi. Bore Rettig!! (Bolaget jag jobbade för i nästan trettio år)






Nu väntar forsränning tillbaka till civilisationen

 



Med facit i hand kommer jag nog att klassa turen till Änglafallet som nummer ett. Något hiskligare äventyr har jag aldrig upplevt. Jag får tacka min goda hälsa för prestationen. Ibland tröt krafterna men med verklig vilja kan man övervinna många svårigheter. Det gäller verkligen att orka bita ihop. Det häftigaste var forsränningen, gå i vattenfall, sova i hängmatta i det fria, givetvis att ha stått vid foten av världens högsta vattenfall med nästan tusen meters fallhöjd. Allt svindlar. Från forsränningen finns inga bilder, då var kameran ordentligt inpackad i plast, längst in i ryggan instoppad i grov platsäck. För alla eventualiteter. Alla oskarpa bilder tror jag ofta hänger ihop med ett darrande av utmattning.
En sak jag noterat under alla mina sammanlagda veckor i regnskogstrakter/djungler så har jag aldrig träffat på en mygga eller mosquit, inga andra otrevliga kryp heller. Dom tycks bara hålla hus i Sverige. Här talar man heller aldrig om malaria, gula febern eller andra sjukdomar. Existerar sådant bara som hjärnspöken långt härifrån.

Ett hopp inför framtiden. Att någon av mina egna ungdomar en gång i tiden får möjlighet att göra denna tur och kanske få samma syn och känsla som jag fick vid Änglafall. Börja med att läsa spanska!

Ciudad Bolívar, Venezuela i november 2011

Hans Hammarström

Inlägget kan också kallas för resan till Venezuela, landets namn betyder egentligen lilla Venedig. Alltså inte bara Stockholm som gör anspråk på den benämningen. Känner spänning, också viss oro inför resan norrut från Boa Vista. Vad har jag gett mej in på. Har bloggat om resan så många vet var jag ställer kosan, också vilka orter som är inblandade. Värmen är pressande, den framkallar stresskänslor eftersom jag svettas ymnigt. Lätt att bli okoncentrerad vad gäller att hålla reda på sina prylar. Har bokat parkettplats på bussen, det vill säga högst upp längst fram. Jag har ingen aning om vilka landskapsvyer som väntar. Här i Boa Vista, översatt fin utsikt, verkar slättland råda, det bör bli bergigare längre norrut. Där finns världens högsta vattenfall Salto Angel i faggorna, närmare 1000 meter i fallhöjd så då borde ju också omgivningarnas höjdskillnader vara ansenliga. Spännande att få se vad Hugo Chavez har att erbjuda i turistsammanhang. Han mår inte så bra just nu har jag läst, han har varit hos Fidel Castro på Cuba för översyn och reparation. Mohammar Kadaffi var visst inbjuden hit efter sitt fall, men hann ju aldrig iväg så att säga, fastnade ju i en förarglig tunnel. Hoppas det går bättre för mej, jag som i alla fall köpt bussbiljett.





Inte är det roligt att se sej själv på bild men kanske kan den locka fram ett gott skratt från läsaren, härligt att kunna roa med så enkla medel

På den här busstypen blev min valda plats urdålig, det visste jag inte vid bokningen. Föraren reglerar fönsterskynket fram, har dessutom dubbla till sitt förfogande så jag ser nada framåt. Jag får nöja mej med att kolla åt sidorna. Dessutom har jag fått en bänkpolare som inte lockar till samspråk. Jag känner mej som ensam turist bland typer som ser påtagligt mer lokalanpassade ut. Efter halva resan går grannen utav. Det mulnar visst på, bara inte regn är i antågande, numer vet jag hur skyfall ser ut i regnskogarna.

Flera medpassagerare kliver av. Hur kan man bo här i ödemarkerna. Inte en kåk så långt ögat når. Vägen spikrak och nyasfalterad, medför jämn gång och trafikrytm. Den här sträckningen är betydligt bättre än den bitvisa sträckningen Manaus norrut där sju/åtta timmars resa hankade och masade sej fram på röda hårdpressade sandvägar. Full av gropar och sprickor, där djungeln stundtals liksom vräkte sej över vägen, som om växligheten ville återta förlorad mark från civilisationen.

Det är många som går av vartefter, några kliver på, dock ingen turist så långt ögat kan nå. Bara lokalfolkningen. Hoppas att åtminstone någon skall med till destinationsorten Pacaraima. Har den möjligen samma status som Trosa, världens ände.

Vad i herrans namn? Nu har nästan alla gått av, vi är bara en handfull kvar, utspridda lite här och där.

Härligt, jag hör namnet på mitt resmål, Santa Elena, av en påstigare. Kanske är vi ändock flera som skall dit, till Santa Elena de Uairén i Venezuela. Nu har dessutom något turistliknande strömmat till, det känns tryggare.

Nu börjar de klarna upp och solen skiner






Äntligen, något bergsliknande tornar upp sej i horisonten, då är vi nog på rätt väg i alla fall. Timmarna går fort.

En dam steg av bussen





Den röda jorden brinner snudd på





Vackert landskap möter i allra nordligaste Brasilien






De röda jordarna avlöser varandra






Här stannar bussen och man får fotvandra bort till gränsen som syns i fjärran






Soldat möter på vägen





Äntligen gränsmonumentet



 


Presidenten Chavez porträtt möter i passkontrollen som passeras utan några som helst problem, en tjänsteman stämplar slött i passet　

Så har man då äntligen passerat gränsen till den bolivianska republiken Venezuela, Hugo Chavez nya namn på sitt hemland, numer präglat av en socialism som bygger på frihetshjälten Bolivars tankar om den lyckliga, rättvisa staten och alla goda gåvor givare. Inte är det paradiset man hamnat i. Ingenting är som förväntat. Brasilien förfaller i alla avseenden som en mönsterstat vid en hastigt analyserad social jämförelse. Vilken röra, människor överallt, det låter, det slamrar, det tutar. Misär är kanske ett för starkt uttryck men det förfaller vara något ditåt. I alla fall bra mycket bättre standard än i Chimalhuacan i Mexico City där jag jobbade för en del år sedan. Jag har ändock erfarenhet från de flesta sydamerikanska länder och hur vanligt folk lever. Här funkar inget av mitt tekniska som är en förutsättning för hela resan. Dator, mobil och kreditkort helt obrukbara eller passar inte in i detta jytter. Det känns som man tagit sej in i landet köksvägen, från baksidan, hade nog varit annorlunda från de större metropolerna,

Här funkar valutan på två sätt. Med brassesedlar köper man bolivares svart på gatan. En mycket bra kurs endast i gränstrakter. Den officiella kursen är minst dubbelt så dyr. Hur kan ett land med sådana förutsättningar över huvud taget fungera i internationella sammanhang. Nu måste jag ta mej tillbaka till Brasilien för att ta ut reais/reales och sedan växla svart. Venezuelanska statens bankomat nobbade mina bankkort, här går ju inte att leva utan kontanter. Kreditkortet skulle jag aldrig våga använda i en butik här, tror inte det går.


.

Mitt första hotell ser inte så pjåkigt ut på bild men var ingen höjdare. Bra krog vid sidan av.





En typisk gatubild från Santa Elena de Uarién, här tidigt på morgonen innan rusningen



Hade tur och träffade en ung svensk kille från Linköping, Ludvig, som visade på en posada där han bodde. Ett av de bättre hostel jag någonsin bott på, dessutom med wi-fi. Tyvärr blev det ingen bild på Ludde, inte heller på Posada Michelle.


Jag kommer nu att dra mej norrut, redan i eftermiddag kanske jag får boka en flygresa in till Angelfallen. I så fall en flygresa in i vattenfallsmassiven från Ciudad Bolívar i morgon bitti. Har redan bokat nattbussen till Bolívar, tar cirka tolv timmar. Det blir förmodligen en tredagar tripp med övernattningar och flodåka för att nå världens högsta vattenfall. Det finns spänning i luften och väderleksutsikterna är inte de allra bästa. Idag skiner dock solen efter många regn den senaste tiden. Min researrangör kommer nog att heta Turisticos Alvarez med emial:

[email protected]


Santa Elena de Uairén i november 2011

Hans Hammarström

Kör mej till centro. Taxichauffören ser frågande ut. Jag vill till centrum med affärer, folkliv, hostels etc. Han ser ändå mer frågande ut. Jag visar på Boa Vista-kartan var det står CENTRO med stora bokstäver. Där, jag pekar, dit kör vi nu, annars förgås jag in den 38-gradiga skuggvärmen. Svetten flödar av irritation också. Chaffisen verkar aldrig ha sett en karta, vrider den upp och ner, och lämnar tillbaka den lika oförstående. Vi åker iväg från den stora busstation dit jag anlänt från Manaus. Har i Brasilien heter de stora busstationerna Rodoviaria. R uttalas som H annars begriper man inte vad jag säger. Nästan alla tycks sakna fantasi.

Här stannar han och vill att jag skall stiga av. Men det verkar vara en videobutik i någon förort, jag skall till Centro

Chaffisen ser olycklig ut, det är här

Långsamt börjar jag inse vidden av vad som pågår. Boa Vista är ingen stad i min begreppsvärld. Det är en håla av stora mått, en riktig bonnhåla dessutom. Det såg ju så stort ut på kartan i Google Earth. Här verkar man inte fatta att det finns andra språk än landsbygdsportugisiska, en riktig rotvälska kan jag tänka. Spanskan kanske man känner till men engelska, vad är det? Ett språk? Snabbt får jag skaffa ett hotell, jag råkar hitta ett inte långt från videobutiken, det blir ett dyrt, runt 380:-. Jag behöver lyxa till mej efter allt hostelboende de sista veckorna.

Svettiga kläder på tork



Jag far direkt tillbaka till rodoviarian för att köpa biljett härifrån, destination Venezuela. Bussen går till Pacaraima, men det är ju flera kilometer till gränsen. Biljettförsäljaren rycker på axlarna och muttrar något om taxi. När jag kollar på Google Earth ligger dessutom närmast ort på venezuelanska sidan minst en halvmil in i landet, heter Santa Elena de Uarién. Jag köper biljetten, billigt, bara 60 kronor för en tretimmars resa. Jag sitter längst fram, högst upp.

Rodoviarian i Boa Vista






Bussbolaget jag åker med mot Venezuela






Den gudsförgätna hålan






Bild från Rio Branco, vita floden,  som rinner här. Min nya åttapixkamera tar då inga bättre bilder än den med tre. Kanske är det skit bakom spakarna.





Hoteller serverade en toppenfrukost, här med färsk frukt och nypressad suco de maracuja, passionsfruktjos.
De andra läckerheterna fastnade aldrig på plåten, måste ha nuddat fel knapp som så ofta. Min nya mobil lever sitt eget liv och ringer ibland upp och sänder tomma sms.　

Jag har precis fått besked om att en begravning för utlandsskrivna svenskar kan bli en dyr historia. Så det gäller att ta det försiktigt innan man flyttat tillbaka till hemlandet. Alltså, inga risker på främmande ort. Jag får nog tillstå att jag känner viss oro, dessutom att det är så olidligt varmt, nästan 40 grader nu på morgonen. I alla fall bättre än de skyfall som kan förekomma här i krokarna. En dam i receptionen berättar att det är helgdag i Roraima, landskapet där Boa Vista ligger, inte undra på att allt är så dött.

Hoppas kunna rapportera från södra Venezuela, där finns i alla fall inga gerillor har man upplyst om. Staden eller byn Santa Elena de Uarién verkar vara en turistort så kanske finns här lätta möjligheter att ta sej till världens högsta vattenfall, Angelfallen med nästan en kilometers fallhöjd. Fallen står på min agenda.

En spännande dag väntar, hur klarar man gränsen Brasilien/Venezuela i värmen i dessa obygder. Inte skall jag väl behöva smyga in i Hugo Chaves land.............................det känns som man går köksvägen!

Boa Vista i november 2011

Hans Hammarström

Här i Amazonas kan det tydligen regna, blåsa och åska så till den milda grad att jag aldrig tidigare upplevt något liknande. Det är inte för inte som det kallas regnskogarna. Det regnar in på hotellet, vattnet strömmar i trapporna. Elektriciteten slås ut, fläktarna slutar fungera och man får verkligen känna av den klibbande tropiska hettan överallt. Fukt, fukt, fukt. Regnen kommer plötsligt och jag vågar inte ta med min nya fina mobil ut på gatorna. Kanske föreligger stöldrisk också. Därför kan man inte nå mej på heltid. Något att tänka på om jag inte hörs varje dag.





På frukostterrassen





Inne på hotellet

Hemma på hotellet lindar jag in mobil och dator i plast för att vara på den säkra sidan. Man känner sej verkligen liten inför vädrets makter här i dessa trakter. Dock skönt befinna sej i en stor stad som Manaus. Väntar på sol och vackert väder som kan komma lika oförhappandes som regnen. På bussresan upp till Boa Vista i norra Brasilien på väg mot Venezuela kommer jag att linda in allt i plast i resväskan också, vilket innebär att jag under nästan ett dygn inte har kontakt med omvärlden. Bussresan tar minst femton timmar har man berättat, allt beror på vädret.

Jag sitter just nu i spänd förväntan av andra orsaker också. Inväntar att en viss kines skall dyka upp och sprida falska rykten om min person. Så här ligger det till.

Vad har du jobbat med tidigare innan pensioneringen frågar en portugisisktalande ung man jag blivit bekant med på Okupe hostel i São Paulo. Jag har jobbat inom turistindustrin och rederinäringen. Vad betyder det? Här börjar samtalet redan spåra ur, mina kunskaper räcker inte längre. Det handlar om fartyg får jag till det. Jasså, stora eller små? Bådadera. Vilken befattning hade du, kapten? Nej, jag har inte jobbat ombord, jag har jobbat på kontoret. Vad gör man med båtar på kontor? Det behövs ekonomi och administration försöker jag. Nu märker jag att vi inte når varandra längre, samtalet spårar ur rent språkligt och jag har svårt att förklara situationen. Bäst lägga av.

Senare på dagen kommer en ung dam och frågar igenkännande om jag möjligen är fartygskonstruktören från Portugal som skall resa till Manaus om ett par dagar. Som om jag vore en modern Christoffer Columbus på nya upptäcksfärder. Din kompis har skickat mej för att berätta om Manaus, jag är född där. Stopp och belägg, ingenting stämmer, bara att jag skall till Amazonas. Kan inte förklara på portugisiska. Jag behöver ingen ytterligare information, jag har varit där förut. Dessutom är jag fån Sverige, absolut inte Portugal, du hör väl hur urrisig jag är på språket. Här i sydamerika kan man inte hålla reda på alla olika europeiska stater, europé som europé. Och att det finns så många olika språk där är svårt att förstå. Förresten är jag ingen fartygskontruktör, jag har jobbat med administration och ekonomi av båtar. Damen i fråga tycks inte lyssna på det örat, kanske konstruktion smäller högre än administration.

Det dröjer inte länge så dyker en kines upp med samma frågor som damen tidigare. Han skall också till Manaus och vill diskutera ett sammanträffande där, dessutom är han mycket intresserad av farkoster och dess konstruktion. Han börjat fråga om storlek och typer. Jag tycks ha vecklat in mej i en lögn som jag inte kan trassla mej ur, att bli befriad från. Här gäller att stoppa alla missförstånd. Jag orkar dock inte förklara situationen utan får enklast acceptera min nya profession men det gäller att förminska den till sightseeingbåtar, inte kryssningsfartyg som mannen ifråga var inne på. Att jag inte är från Portugal kommer snart att framgå på naturlig väg. Hoppas du inte söker upp mej i Manaus tänker jag, men han har ju fått min mailadress, så dumt.

Det pågår en teknikmässa i São Paulo just nu, den handlar om morgondagens teknik i vardagen. Den måste ses, Enklast ta sej dit ut med gul metro, linje fyra och sedan byta till pendeln mot Malins Place. Det är den gula linjen som kör med förarlösa tåg. Lika fascinerande varje gång att stå längst fram och fantisera om att man kör i tunnelsystemet med högsta speed, här går verkligen undan i kurvorna.

På gula metron





Svårt att ta bilder som förare





Metron går väldigt djupt och kräver ett omfattande rulltrappssystem.
São Paulo känns som en framtidsstad.



Det mest spännande på mässan. Framtidens sätt att ringa och fota utan en fysisk mobil, man tror knappt det är sant.





Man behöver ett runt chips kring halsen. Signalerna går ut till vissa specifika punkter på kroppen. Främst till fingrarna. Chipset går lätt att operera in.





Här slår man telefonnumret i handen





Nu är det bara att snacka på






Här fotar man och säger Klick, ganska högt på engelska


Skall man vara rädd för framtiden, kan man verkligen fråga sej.



Tillstånd av strömlöshet avlöser varandra här i Amazonas, vilket begränsar möjligheterna att ladda upp sin tekniska utrustning. En ny erfarenhet, så trist livet kan gestalta sej utan tillgång till nätet. Tomt och innehållslöst som en påse, var det någon som klokt uttryckte saken för länge sedan.


Hasta la vista på tisda´ i Boa Vista!


Manaus i november 2011
Hans Hammarström 

Idag är det din namnsdag, Ingegärd, här grattar sonen.

Mamma är borta sedan drygt en månad. Jag har svårt att skriva eller säga död, för brutalt, det passar inte in på något sätt, inte i vår relation. Mamma dör aldrig för mej, hon finns alltid hos mej, mer idag än under de sista år hon fanns mitt ibland oss. Nu när hennes verkliga liv har flytt känner jag mej nöjd, jag saknar henne inte. Jag ser henne som den skyddsängel Pernilla så fint har skildrat i sin dikt.

Jag har haft tid att tänka efter i lugn och ro, speciellt de sista dagarna här i São Paulo, i Vila Mariana. Alla förberedelser inför begravningen tog mycket energi. Batterierna laddade jag som volontär på AAjouren och Mansjouren. Just nu ligger alla sådana aktiviteter nere för min del, tar dagen som den kommer, massor med tid att reflektera och skriva ner alla tankar som inte vill komma till ro.

Mammas bortgång fyller mej. Det finns två viktiga dimensioner. Den första, jag är fri från mammas ständiga oro som funnits med som en våt trasa över tillvaron. Kommer nog aldrig att riktigt förstå, när omtanken övergår till ett tvångsliknande agerande. För den drabbade, som att balansera på slak lina. Idag när jag är en mammaledig man vet jag inte om jag känner någon större entusiasm över friheten. Mamma och jag fick nästan 72 år tillsammans, mer än de flesta ens kommer i närheten av. Givetvis formas man av en sådana utveckling. Sånt sätter sina spår.

Mitt farväl till henne i Brännkyrka Kyrka, då jag inför mina närmaste fick agera som präst, kändes som en upprättelse. Mamma och jag avslutade vår lekamliga samvaro på ett värdigt sätt i närvaro av den religion vi kanske båda ifrågasatt. Inte högt och ljudligt men djupt därinne. Mamma och jag - en var född oäkta, en med åtalbar genuppsättning. Göm dom i garderoben var prästerskapets tydliga budskap. Som om inte detta var nog, mammas pappa Carl, min morfar var också oäkta, avlad i grumliga vatten. Vilken trio, var fanns styrkan att klara livet trots sin medfödda belastning.

Jag förnam en befrielse för morfar, mamma, mej själv när jag stod där i kyrkan i närvaro av deras foton. Som en seger över kyrkan, men framför allt över prästerna, ofta med en omänskliga människosyn. Fördömanden alltid starkt närvarande. Jag formade aldrig dessa mina tankar i ord och gärning på plats, inget budskap man framför i herrens egen boning. Det fanns på tungan.

Kanske våra förfäder, de åländska prästerna Mansnerus i Kumlinge ligger på sina molntussar, med stora leende, kikande ner på sina ättelägg. Då kan dom samtidigt fundera över varför påvar, präster och deras gelikar ofta missbrukar budskapet i den kraft som ligger i ett högre väsen och dess möjligheter att stötta utan Bibelns alla larviga sagor och legender, upphöjda till kristen tro. Kanske ett bra sätt för förkunnarna att sopa sina egna tillkortakommanden under mattan. Det var nog tur jag aldrig blev präst. Det jag önskade som gosse.

Det var den första dimensionen, nu kommer den andra. Den handlar om allt jag fått och inte fått med mej i bagaget från mamma. Någon berättade för en tid sedan att det närmaste denna person kom en bok under sin uppväxt var när man tog fram telefonkatalogen. Jag skrattade, kunde inte själv komma med en bättre liknelse. Givetvis en överdrift men säkerligen också vardagen i många arbetarhem på fyrtiotalet. Men så kan jag också rabbla upp telefonnummer från den tiden som ett rinnande vatten. Min litterära ryggsäck är således inte alltför tung att bära, den är ju heller inte fylld av andra sköna konstformer. Desto mer färgad av massa politik, speciellt socialdemokratisk. Det enda rättsnöret under uppväxten. Det är min övertygelse att mamma gett massor av annat matnyttigt, här mina funderingar.

Mamma kunde hantera nål och tråd, det lärde hon mej

Mamma kunde laga mat och duka fint, det lärde hon mej

Mamma var generös, aldrig snål, ät dej mätt, tror jag har något av detta

Mamma var noga med rättstavning, det lärde hon mej

Mamma var en hejare på korsord, det lärde hon mej

Mamma visste jag hade förmåga att lära, därför bra skola så länge slantarna och förmåga räckte

Mamma ställde upp när någon behövde hjälp, inte minst för barnbarnen, jag tog intryck av henne

Mamma tvingades hushålla med knappa resurser, det lärde hon mej

Mamma hade god smak, lite lärde hon mej allt

Mamma var alltid söt och snygg, en god stil, hoppas jag fått något

Mamma var in i det sista noga med hår och tänder, jag känner något liknande

Mamma och pappa levde enkelt, jag hänger på, dock ofta utomlands

Jag lärde mej tidigt att alkoholen kunde vara säkerhetsframkallande, stundtals god också. Alkoholen har nästan alltid gett mej en stor tillfredsställelse. Numer på AA-jouren som nykter alkoholist, då jag bara talar om drycken, aldrig själv inmundigar.

Jag lärde mej också tidigt uppskatta de enkla miljöerna, hos vanligt folk med sina fel och brister, där mamma och mormor Alice hittade sina tillkommanden. Där finns en dynamik som det gäller att ta vara på. Jag har erfarenheter från mina volontärjobb. Jag vet också att de nedre salongerna inte är sämre befolkade än de belägna högre upp. Ofta är det en fråga om mer eller mindre tur. Den sång och vistradition jag fått med från uppväxten och salongerna där nere är oskattbar.

Tack mamma för allt du gav mej av sådant man har verklig nytta av här i livet, utan din medverkan hade jag nog aldrig kunnat klara mej så bra i främmande länder med nya språk, bland vanligt folk. Du lade grunden. Nu är det min uppgift att lämna över stafettpinnen till kommande generationer.

Som jag sa i kyrkan, jag är stolt över dej mamma. Visst hade min far sitt finger med i spelet men jag blev aldrig någon riktig pappas pojke, jag blev din son. En sak lärde du mej aldrig, att forma uppskattande ord till de man älskar, medan tider äro. Kanske en brist. Idag på din namnsdag har jag berättat vad du betydde. En gång för länge sedan när jag presenterade dej för Christina första gången, sa du spontant, med allvar i blicken, den flickan får du inte släppa, bättre kan du inte hitta. Mamma, du hade gott omdöme också.

Hasse

Jag läser just nu en bok som heter De ensamma av Håkan Nesser. En tegelsten som samtidigt är en riktig sidvändare. Med min kulturella bakgrund är det en toppenbok. Där får man också läsa om präster. Ett tips alltså.

Hans





2010, sista julen tillsammans, här med en tomte från Brasilien 



São Paulo i november 2011

Hans Hammarström

Så är det då dags igen. Jag har precis landat i São Paulo och tagit mej fram till mitt gamla vanliga hostel, Okupe. Det känns som hemma numer. Mamma har precis lämnat oss, begravning i måndags. Allt var så fint. Hon var så pass gammal, över 96 år och då har man gjort sitt när inte hälsan längre hänger med. Demensen slår till. Nu slipper hon oroa sej när jag är ute på vift. Jag hade en fin mamma som jag var stolt över.

Min bror och jag försökte hålla begravningsakten så ljus och lättfull som möjligt, så musiken fick gå i dur med Benny Anderssons Klinga min klockor såväl vid ingång som utgång. Där emellan sjöng vi bland annat Konvaljens avsked som har en speciell plats i släktens historia.

Här kommer den i Göingeflickornas version, klicka på länken och sjung med

http://youtu.be/qgvKCY6Rzew　

Många tycker det är en riktig pekoral, dock något för oss som inte platsar i de riktigt fina kulturella salongerna. Under minnesceremonin efteråt, vågade vi oss till och med på en snapsvisa från förr.

Som sagt, nu skall jag ut på vift igen, denna gång först en vecka i São Paulo. Därpå flyg till Manaus, huvudstaden i Amazonas som jag besökt tidigare. Därifrån per buss norrut mot Venezuela efter att ha passerat ekvator och Boa Vista. I södra Venezuela vill jag besöka världens högsta vattenfall om transporten dit inte är för lång och riskabel. Om fallen inte låter sej visas så far jag vidare norrut mot Caribien. Kanske Caracas eller Trinidad kan hinnas med. Sedan far jag tillbaka till Manaus för att få vara med på en flodtur. Hela resan avslutas i Rio de Janeiro under drygt en vecka. Kommer hem till Sverige lagom till Nobel.

Jag har pluggat brasiliansk portugisiska sista de senaste två månaderna och känner mej lite säkrare idag, vågar pröva. Lärare har varit Christina Coelho från Rio, alltså en äkta carioca med den speciella dialekt som råder där, hoppas den smittat av sej på mej. Timmarna med Christina var mycket lärorika.

Jag har skaffat mej en smartphone med allt vad det innebär av nymodigheter. En helt fantastisk skapelse, en Samsung Galaxy S II med en massa finesser också svårigheter för en otränad, där bland annat fingerfärdigheten inte är vad den varit. Jag hade tänkt mobilen helt skulle ersätta min minidator men jag vågar inte ta steget att lämna den gamla säkerheten hemma. Båda får hänga med denna gång. Just nu sitter jag vid datorns tangentbord som känns rejälare.

Jag kör alltid med en resekalkyl som inte får spricka. Det är en utmaning i sej själv. Flyresorna från Sverige via SP/Rio till Manaus går på 11.000 kronor. Boende och bussresor får kosta 200,- per dygn så den tillkommande kostnaden kommer upp till 8.000 kronor. Allt annat man handlar kostar ändå, såväl i Sverige som i Frankrike. Att livnära sej är dock mycket billigare i dessa trakter. Mitt liv utan vare sej alkohol eller nikotin tillåter sådana här eskapader numer. Man kan prioritera.

Hushållerskan Beth omgiven av nya kompisar på hostel Okupe


São Paulo i november 2011

Hans Hammarström