Amazonas

Kör mej till centro. Taxichauffören ser frågande ut. Jag vill till centrum med affärer, folkliv, hostels etc. Han ser ändå mer frågande ut. Jag visar på Boa Vista-kartan var det står CENTRO med stora bokstäver. Där, jag pekar, dit kör vi nu, annars förgås jag in den 38-gradiga skuggvärmen. Svetten flödar av irritation också. Chaffisen verkar aldrig ha sett en karta, vrider den upp och ner, och lämnar tillbaka den lika oförstående. Vi åker iväg från den stora busstation dit jag anlänt från Manaus. Har i Brasilien heter de stora busstationerna Rodoviaria. R uttalas som H annars begriper man inte vad jag säger. Nästan alla tycks sakna fantasi.

Här stannar han och vill att jag skall stiga av. Men det verkar vara en videobutik i någon förort, jag skall till Centro

Chaffisen ser olycklig ut, det är här

Långsamt börjar jag inse vidden av vad som pågår. Boa Vista är ingen stad i min begreppsvärld. Det är en håla av stora mått, en riktig bonnhåla dessutom. Det såg ju så stort ut på kartan i Google Earth. Här verkar man inte fatta att det finns andra språk än landsbygdsportugisiska, en riktig rotvälska kan jag tänka. Spanskan kanske man känner till men engelska, vad är det? Ett språk? Snabbt får jag skaffa ett hotell, jag råkar hitta ett inte långt från videobutiken, det blir ett dyrt, runt 380:-. Jag behöver lyxa till mej efter allt hostelboende de sista veckorna.

Svettiga kläder på tork



Jag far direkt tillbaka till rodoviarian för att köpa biljett härifrån, destination Venezuela. Bussen går till Pacaraima, men det är ju flera kilometer till gränsen. Biljettförsäljaren rycker på axlarna och muttrar något om taxi. När jag kollar på Google Earth ligger dessutom närmast ort på venezuelanska sidan minst en halvmil in i landet, heter Santa Elena de Uarién. Jag köper biljetten, billigt, bara 60 kronor för en tretimmars resa. Jag sitter längst fram, högst upp.

Rodoviarian i Boa Vista






Bussbolaget jag åker med mot Venezuela






Den gudsförgätna hålan






Bild från Rio Branco, vita floden,  som rinner här. Min nya åttapixkamera tar då inga bättre bilder än den med tre. Kanske är det skit bakom spakarna.





Hoteller serverade en toppenfrukost, här med färsk frukt och nypressad suco de maracuja, passionsfruktjos.
De andra läckerheterna fastnade aldrig på plåten, måste ha nuddat fel knapp som så ofta. Min nya mobil lever sitt eget liv och ringer ibland upp och sänder tomma sms.　

Jag har precis fått besked om att en begravning för utlandsskrivna svenskar kan bli en dyr historia. Så det gäller att ta det försiktigt innan man flyttat tillbaka till hemlandet. Alltså, inga risker på främmande ort. Jag får nog tillstå att jag känner viss oro, dessutom att det är så olidligt varmt, nästan 40 grader nu på morgonen. I alla fall bättre än de skyfall som kan förekomma här i krokarna. En dam i receptionen berättar att det är helgdag i Roraima, landskapet där Boa Vista ligger, inte undra på att allt är så dött.

Hoppas kunna rapportera från södra Venezuela, där finns i alla fall inga gerillor har man upplyst om. Staden eller byn Santa Elena de Uarién verkar vara en turistort så kanske finns här lätta möjligheter att ta sej till världens högsta vattenfall, Angelfallen med nästan en kilometers fallhöjd. Fallen står på min agenda.

En spännande dag väntar, hur klarar man gränsen Brasilien/Venezuela i värmen i dessa obygder. Inte skall jag väl behöva smyga in i Hugo Chaves land.............................det känns som man går köksvägen!

Boa Vista i november 2011

Hans Hammarström