Amazonas

Under alla mina resor runt om i sydamerika har jag organiserat det mesta själv, resor, boende, transporter, ätande och utflykter. Det ligger en utmaning, en tillfredsställelse, i att fixa sakerna själv, dessutom blir kostnaderna lägre. Nu är jag i alla fall ute på en organiserad tredagarstur, jag skall till världens högsta vattenfall Salto Ángel, Angel Falls eller på svenska Änglafallen som är beläget i bergsmassivet Auyan Tepuy i södra Venezuela. Man flyger från Ciudad Bolívar och sedan väntar övernattningar, flodfärder, fotvandringar och forsränningar för att nå målet och ta sej tillbaka. Detta klarar jag inte av att arrangera själv. Jag får tillstå att det känns bekvämt att bli omhändertagen av agenter och guider och inte behöva tänka själv hela tiden.

Redan igår kväll inför bussresan från från Santa Elena till Ciudad Bolívar fanns en representant på plats för att kolla att jag kom på rätt buss, bjöd på kaffe och försåg mej med en lättare förplägnad inför natten. Väl framme på morgonkulan står Carlos med taxi framkörd för en kortare tur till posadan. Där väntar god frukost och den vänliga damen tar hand om min kabinväska. Nu skall jag klara mej med ryggsäcken ett par dagar framöver, ta med det allra viktigaste man informerat om. Hela proceduren från ankomsten har tagit under halvtimmen, skulle jag har grejat allt själv hade minst halva dagen runnit iväg. Från posadan väntar taxi ut till flygplatsen. Incheckning i grupp, inga frågetecken. Härligt att få agera kolli och bara förflyttas på order. Vilket litet plan, plats för bara sex personer inklusive pilot. Fem passagerare varav tre svenskar och ett ungt par från Argentina. En något skakig men underbar flygtur på dryga timmen rakt in i den venezuelanska djungeln. På Aeropuerto de Canaima väntar incheckning á la selva, senare traktortransport till själva campen Tiuna Tours. Jag känner mej som Tin-Tin vid Änglafallen om den historien hade funnits.

Taxin som väntar





Dags för ombordstigning





Ciudad Bolívar (Bolivarstaden) ovanifrån






Speciellt landskap väntar






Spännande flygtur för min del




Första tecken på den landskapstyp som kan skapa höga vattenfall






På ingång för landning






Flygplats á la regnskog






Traktorn framkörd för avhämtning till övernattningsstället






Första övernattningen här




Nu skall jag vara extra personlig. Det låter kanske inte klokt, men jag har bilden med mammas kista i Brännkyrka kyrka med i mobilen, tar fram den ganska ofta och minns. Mamma finns med hela tiden på något sätt, avskedet var så fint, så fyllt av blommor också sinnesro, precis så jag önskade med deltagande av de närmaste och fin musik. Därför saknar jag henne inte alls, hon har det bra där hon finns numer. Aldrig glömmer jag Pernillas ord i kyrkan om att du finns alltid med i någon form, nu är du en skyddsängel. Det tänker jag ofta på, tanken är rogivande på något sätt. Här i området kring ängelns fall känns mammas närvaro påtagligt. Förr var hon orolig för sina närmaste, nu vakar hon över oss. Tänk att en vuxen man kan känna trygghet i skyddsängelns närvaro. Det är första gången i mitt liv den känslan är så uppenbar, mammas ständiga oro för mej har förvandlats till något beskyddande. Är mina tankar tecken på svaghet, styrka eller rentav ålderdom.





Nu väntar hängmatta de närmaste dagarna. På alla de språk jag kommit i kontakt med heter företeelsen något åt hammock-hållet. Varför ordet inte passar oss i det sammanhanget är svårt att förstå.






Venezuelansk präst som närmaste sänggranne, Padre Ronel, Nuestra senores de Lourdes






Vissa ligger två och två, inget för tungviktare






Ligger man på diagonalen blir det riktigt skönt, det går bra att sova och ryggen mår bra






Polska ungdomar, Padre Francisco (fransman) med sin lärjeunge Padre Ronel

Inte sällan på mina resor frågar ungdomar mej om jag vill hänga med ut på kvällen, man tycker jag verkar så ensam. Jag förklarar då betydelsen av den självvalda solotillvaron. Många, bland andra mamma, har mycket svårt att föstå den inställningen, därför tror jag att morsan hade ett finger med i spelet, nu senast vi första övernattningen i campen, när ett gäng polska ungdomar tyckte jag skulle följa med till krogen och pröva djungelöl. Mamma kommer att finnas med fler gånger under turen.

Utsikt från campen






Vattenfallen skall beskådas på närmare håll






Den allra vanligaste båttypen i dessa farvatten






Inne och bakom vattenfallen, jag vågade aldrig gå längst fram, rädd om mobilkameran






Bild tagen inifrån rakt ut mot det fria








Solnedgång, dags för ordentlig sömn inför morgondagens tur till Änglafall






Mot Änglafall! Först gäller att för egen maskin, vid sidan av ta sej upp för första fallen






Farkoster väntar






Underbart väder






Många tillfällen till bad i floden, dock inte jag. Rädd för krokodiler och pirajor fast jag vet sådana inte existerar här






Fotvandring mellan de mest strida forsarna






Allt högre bergsformationer






Vi närmar oss






Salto Ángel!!  Fast i moln på toppen.






Kanske molnen skingrar sej






Efter tre timmars flodfärd. Avstigning, nu väntar en timmes vandring rakt upp genom regnskogen för att nå bästa utsiktspunkten, ett hot, vi är sena, mörkret kommer snart, nu gäller raska steg






Vilken eländig terräng, rötter, stenar, gyttja, stigning






Nästan framme. Jag och Fader Fransisco väljer att stanna här, vi skall ju tillbaka i mörkret och krafterna är nästan slut, vi måste få vila. Här ser vi nedre delen. Vi kommer inte att få helhetsperspektivet högre upp.






Skall jag inte få se allra översta delen av fallet, molnen skymmer ju






Sekunder efteråt, som i ett trollslag, molnen skingras tillfälligt, jag får se toppen. Också mammas anletsdrag. Bergsäkert. Men nu är det riktigt mörkt,






Plötsligt i mörkret vid nedstigningen där jag och Fader Fransisco stapplar fram mellan rötter, stenar, gyttja och trädstammar att få stöd av får jag grepp om en vandringsstav. Kort därpå sluter en ung polska upp vid min sida med pannlampan beredd att lysa min stig. Jag är räddad. Fader Fransisco stupar men klarar sej med en fläskläpp. Här ser man staven, räddningen, fångad på bild i påföljande arla morgon stund. Mamma igen.





Övernattningscamp nummer två










Tätt mellan hängmattorna






Trodde inte mina öron när dessa unga finnar, jag av en tillfällighet kom att samspråka med, berättade att dom jobbade som fartygsbefäl  på ett finskt rederi. Bore Rettig!! (Bolaget jag jobbade för i nästan trettio år)






Nu väntar forsränning tillbaka till civilisationen

 



Med facit i hand kommer jag nog att klassa turen till Änglafallet som nummer ett. Något hiskligare äventyr har jag aldrig upplevt. Jag får tacka min goda hälsa för prestationen. Ibland tröt krafterna men med verklig vilja kan man övervinna många svårigheter. Det gäller verkligen att orka bita ihop. Det häftigaste var forsränningen, gå i vattenfall, sova i hängmatta i det fria, givetvis att ha stått vid foten av världens högsta vattenfall med nästan tusen meters fallhöjd. Allt svindlar. Från forsränningen finns inga bilder, då var kameran ordentligt inpackad i plast, längst in i ryggan instoppad i grov platsäck. För alla eventualiteter. Alla oskarpa bilder tror jag ofta hänger ihop med ett darrande av utmattning.
En sak jag noterat under alla mina sammanlagda veckor i regnskogstrakter/djungler så har jag aldrig träffat på en mygga eller mosquit, inga andra otrevliga kryp heller. Dom tycks bara hålla hus i Sverige. Här talar man heller aldrig om malaria, gula febern eller andra sjukdomar. Existerar sådant bara som hjärnspöken långt härifrån.

Ett hopp inför framtiden. Att någon av mina egna ungdomar en gång i tiden får möjlighet att göra denna tur och kanske få samma syn och känsla som jag fick vid Änglafall. Börja med att läsa spanska!

Ciudad Bolívar, Venezuela i november 2011

Hans Hammarström