Vem fick Alice?
Det är vår 1953, vi har just fått budet att Calle Hammarström fallit ihop och tagits in på sjukhusakuten. Mamma Inga och gammelmoster Elsa som anses tillräckligt starka vakar vid dödsbädden, möjligen kommer Ulla med. Morfar lämnar oss, jag är 13 år, min första sorg vad jag kan minnas.
Vid begravningen i Bromma Kyrka deltar märkligt nog inte Alice, inte heller jag får vara med. Hemma i Traneberg förbereder Pelles farmor Märta Sandberg kaffet efteråt. Mormor och jag hjälper till. Möjligen får vi också ta hand om Janne, Lasse, Ewa, Pelle och Lill-Britt som blivit något halvår. Lill-Bertil ganska nyfödd tar säkert någon Sjöbergare hand om. Varför man väljer namn som redan finns i släkten kan man bara spekulera över. Är namnen Britt och Bertil verkligen så attraktiva?
I Traneberg bor nu kvar Alice 60, Vera 28 och Nisse 20. Nisse gör lumpen, Vera jobbar heltid och Alice blir ensam hemma. Övriga syskon är gifta och utflyttade. Inga och Erik på Hägerstensåsen, Britt och Acke på Johannelund, Ulla och Tore i Blackeberg, Gun och Karl-Erik i Vällingby, möjligen Traneberg, Elsa och Arne i Johannesfred. Det anses nu att Alice behöver dagligt stöd och sällskap efter sitt lårbensbrott några år tidigare. Pjåskigt tycker min mamma Inga som inte har riktigt samma moderskänslor som de övriga. Alice storasyster Elsa håller med. Det daltas för mycket i Traneberg! Man kan här ana en viss rivalitet mellan systrarna Mansnerus. Storasyster Elsa ansågs av föräldrarna som stor och kloffsig, hon kan sova där det drar, vid ytterdörren som vetter mot utedass och vedbod. Alice som är tunn och spröd måste skyddas från allt som känns obehagligt. Elsa kände av draget i nacken hela sitt liv. Det slapp lillasyster Alice framhöll hon gärna.
Britt och Acke bor omodernt på Johannelund, med bland annat dass på gården. Pelle är 3 år. Britt bor nära sin svärmor. Man ser en chans att få moderna faciliteter och erbjuder sig att flytta till Porfyrvägen och samtidigt ta ansvar för Alice. Av någon anledning nobbas förslaget. Stor besvikelse hos familjen Sandberg.
Ulla och Tore Gustavsson bor vid tiden i Blackeberg med sin nyfödda dotter Britt. Där bor också Tores mamma Ellen som Ulla får ta hand om. Ellen avlider nu i samma veva. Det bestäms nu att familjen Gustavsson flyttar till Traneberg och tar hand om mormor Alice. Vera och Bertil gifter sig och övertar lägenheten i Blackeberg. Så kunde det gå till på den tiden.
*
Alice blev kvar hos familjen Gustavsson nästan fram till sin död 1986, hon blev 93 år. Kroppen aningen skröplig men hjärnan i fullgod kondition. Från Traneberg via Nälsta flyttade man så småningom till Skärholmen.
Systrarna stred ofta om vem som tagit störst ansvar för den stora syskonskaran under uppväxtåren. Många ansåg det var Ulla. Hur som helst. Ulla fortsatte efter bröllopet med Tore sin vårdargärning, först med sin svärmor, sedan med sin egen mor och slutligen med Tore själv som drabbats av en svår stroke. Ulla fick ett par av sina sista år på hemmet i Kista med bara ansvar för sig själv. Det var henne väl unt. Vem skulle klara en sådan livsuppgift idag? Ulla måste ha haft en ängels tålamod, även Tore dessförinnan.
Sista gången jag träffade henne, hon var då några över nittio, kände hon inte igen mig. Hon lever i mitt minne som en kul, gullig och välmenande moster. Hennes något nasala stämma framkallar jag gärna ur minnet.
Notera. Gun och Tore kände varandra sedan ungdomstiden i Alviks Skola. Ulla trodde alltid det varit något mellan dem. Gun har dock med eftertryck dementerat detta, främst på senare år. Ulla ville aldrig tro henne. Kanske någon Sjöbergare vet.
Syskonträffar var ett återkommande inslag de senare åren. Tyvärr hann Elsa aldrig vara med, hon hade platsat bra. Acke och jag fick uppträda som chaufförer och köra runt tanterna. Därför accepterades vi vid dessa celebra tillfällen. Det var knepigt att få ihop alla på en gång, ofta var några osams. Man stred om trivialiteter. Som här ovan, vem som är mest kulturell, Gun drog kortaste strået och stannande hemma. En annan gång trätte man om vem som var mest sjåpig. Inga kommentarer!
Bild som talar för sig själv.
Hans Hammarström i Saint Cyprien, juni 2016
