Iberia diagonalt
Vilken härlig morgon, solen ligger precis under horisonten. Inte ett moln. Allt strålar emot mej här på södra algarvekusten i Portugal. Det har gått en timme sedan jag steg på bussen i Lagos.

Solen var på gång. Inte en enda medpassagerare. Destinationsskylten visar Sevilha - expresso.



Vi når Albufeira och äntligen får jag kompisar, några morronpigga turister och ortsbor entrar med sitt pick och pack. Ingen vill dock dra sej bakåt till mina regioner, har ju aldrig varit nån magnet precis.
Faro nästa, centralorten i dessa trakter. I mina resplaner fanns övernattning här som ett alternativ. Ursäkta Faro, jag hoppar dej till förmån för den svenska mellofinalen i morgonkväll. Förresten kanske min son med stort gäng drar förbi här om några månader, det får räcka!
Snart är spanska gränsen på gång, då är tur att Schengen finns, allt går så smidigt. Inte undra på att ukrainarna vill vara med å smaka på kakan. Synd att vi sumpar Krim nu när vi tar dom i famn ukrainare , ryssar, tartarer och alla andra som kommer med av bara farten. Europa är bara i sin linda men Angela och Wladimir skall nog få till det, båda är ju från öst. När jag var liten hette dom Adolf och Josef. Nu är vi där igen. Jag litar denna gång på att kvinnas list överträffar mannens förstånd, speciellt när feminismen är på tapeten var och varannan dag. I morgon kvinnodag.



























Mot Algarve


Det är onsdagmorgon, det börjar dagas, jag sitter på en buss i södra Anadalusien. Sevillas siluett försvinner i horisonten. Det blir nog en fin dag. Kosan är ställd mot Lagos vid Portugals södra atlantkust, Algarvekusten. Efter vägen passeras Huelva på den spanska sidan och Faro på den portugisiska.
Jag måste ta fram skrivblocket för att skingra tankarna. Bakom mej sitter en tantalanta som snackar oavbrutet på en gäll, monoton grötvälska som känns helt omöjlig att härleda. Hur kan man ha så mycket att förmedla i en enda lång harrang. Är det månne hennes syn på krisen i Ukraina och på Krim hon vill förmedla sin väninna. Kompisens öron måste vara möra vid det här laget och hon utstöter några jakande ljud lite då och då när hon får chans i en andpaus.
En sån här ensidig dialog kan göra mej vansinnig, jag vill sprängas i bitar. Varför skulle jag hamna just här? Det finns inga andra lediga platser. Det hade varit mer avslappnande om damerna i stället fått kedjeröka och i stället kunna hålla snattran.
Jag vänder mej diskret om och möter deras blickar. Men så söta! Båda runt de trettio. Är det en förmildrande omständighet kan man undra så här i feminismens tidevarv. Vilka hallon skulle min pappa ha uttryckt saken.
Jag tar fram ett sudoku och försöker koppla bort tjejerna.
*
Lagos är riktig pärla, den lilla staden kan närmast liknas vid Collioure eller Cadaques i mina trakter. En del kallar orter av den här kalibern för en turistfälla, men rasande vackert är det om man har tur med vädret. Kolla bilderna.




















Andalucien 2014
Det är eftermiddag och ganska molnigt nere på spanska solkusten, längst i söder. Inte särskilt varmt heller. Jag är framme hos Jan och Siv (bror och svägerska) i Torreblanca, en liten ort som ligger strax söder om Malaga i Andalucien. Sista sträckan med pendeltåget som följer kusten ner till Fuengirola. Dessförinnan har jag avverkat praktiskt taget hela den spanska kontinenten från Salvador Dalis stad Figueres i landets norra del.
Färden på dryga sju timmar har avnjutits från fönstret i ett pampigt höghastighetståg med bortåt tjugo vagnar. Högsta noterade hastighet 291 km i timmen. Mest imponerar timmarna när vi passerar spanska höglandet och Kastiljen. Vilka vidder och bitvis så ödsligt. Kan stundtals liknas vid ett kargt ökenlandskap. Höga berg och djupa dalar varierar blickfånget. Enstaka boningar här och var. Täta dimmor gör sej gällande från gång till annan och skymmer sikten. Det är en chimär att solvärmen dallrar, jag misstänker att temperaturen är snål mot oss. Men titta, där sitter ju Don Quijote på sin häst Rosita och i fonden väderkvarnarna. Just nu plöjer jag en bok, Helena Torfinns Innan floder tar oss. Den handlar om Bangladesh och Dhaka. Stora kontraster mot det landskap jag nu upplever i svindlande fart. Det är underbart att susa fram med tåg. Skönt att slippa flyga.
Av krisen i Spanien syns inte ett jota, inte på ytan i alla fall, då får man nog skrapa för att se den. Förstår ännu inte omfattningen av problem här i landet. Misstänker nog att de lyxmiljöer jag vistas i, inte är lika hårt drabbade.
*
Det har gått ett par dagar i strålande sol och om några timmar ställer jag kosan mot Sevilla och Algarvekusten i södra Portugal.









