hanshammarstrom.blogg.se/pantanal

Efter två veckors rundresa i Bolivia finns bara en slutsats.

Ett underbart vackert land fyllt av tillmötesgående människor. Enorma höjder med sina vidsträckta dalgångar, öppna landskap möter ständigt. Anderna tar andan ur´en!

God billig mat och prisvärt boende, den inhemska musikens rytm och form, färger som sprakar i hantverken, allt får plats i slutsatsen.

Det jag försöker förmedla via bloggen blir bara fragment av det jag verkligen känner. Här måste poeter och riktiga fotokonstnärer till för att beskriva landets skönhet och folkets vänlighet som strömmar i aldrig sinande takt. Här får varken våld eller hot plats. Man känner sej alltid säker.

Hela Sucre är som ett museum, kolonialtiden gör sej påmind över hela stan. 1700-tal, det var då som Karl XII var primus motor i Sverige. Inga kåkar högre än tre våningar. Det finns så vackra hus med prunkande trädgårdar , så hänförande, jag tror mej aldrig upplevt tidigare. Medaljen har en baksida. När denna stad stod i sin blomning rasade slaveriet som värst. Tänk om den är byggd med blod, svett och tårar. Tanken gör sej ständigt påmind när man ser hur resterna av ursprungsbefolkningen lever som en underklass, en slags nasare, ett nedsättande uttryck för gatuförsäljare från förr. Hur hade Sucre sett ut utan europeiskt inflytande och genom förflyttningar av folkgrupper i sällan skådad omfattning. Allt detta som skapar dagens spänningar med ett samhälle som kan upplevas så ojämlikt.

Som jag förstår situationen vill regeringen bevara Sucre som en klenod, också behålla dess status som huvudstad. Här samlas landets administrativa organ. Presidenten och regeringen finns i La Paz därför kallas den världens högst belägna huvudstad, runt 3.700 meter om jag minns rätt. Bolivia benämns idag för en flernationell stat, plurinational.

Tack Bolivia för den vänlighet som mött mej, speciellt för det tillmötesgående som läkare och vårdpersonal i Uyuni visat.

Här följer en bildkavalkad från Sucre

 

Här bor man verkligen fint.

 

 

 

I en patia är det frukost

 

 

 

Från altanen strålande utsikt över Sucre. Så här fint har jag inte bott sedan i Oporto i Portugal som intar förstaplatsen i min topplista över hostel jag bott i. Här i Sucre har jag nog hittat andraplatsen.

 

 

 

Det här är Beymar, han jobbar i receptionen, nattskiftet 13 timmar, tjänar tusenlappen i månaden. Han pluggar tyska på universitetet och envisas hela tiden med att prata tyska med mej. Ett språk jag inte använt mej av det senaste halvseklet. Men se, långt, långt borta i hjärnvindlingarna på någon hylla finns allt bevarat. Visserligen dammigt men ändå. Jag kände mej ofta överlägsen Beymar. Det var så inspirerande att jag nu funderar i banor att återuppta studierna lite lätt och sedan fara ner till Berlin och praktisera. En god idé? 

De tung- och läppmuskler vi germaner har utvecklat passar inte riktigt de som tränat sina latinska. Jag vet att det omvända gäller i hög grad när jag har så svårt att få till de rätta uttalen. Det är ändock de små, små detaljerna som gör´et.

Inte lätt för Baymar att få det låta tyskt.

 

 

 

 

Det här trädet lär vara 1500 år gammalt. Jag har glömt namnet. Det växer fortfarande i en klosterträdgård.

Kanske någon bloggläsare kan avgöra träslag med utgångspunkt bladens form?

 

 

 

Kraftigt grenverk också

 

 

 

En vacker dörr, vilket hantverk! Finns ett samband med trädet i klosterträdgården?

 

 

 

Backe upp och backe ner

 

 

 

 

 

 

 

 

God lunch på hög nivå!

 

 

 

Tarabuco, en liten by några timmars bussresa från Sucre

 

 

 

Av den här tösen har jag köpt en väggbonad till huset I Sant Cyprien. Hon tyckte jag betalade alldeles för dåligt i förhållande till det arbete hon lagt ner. Hon riktigt stönade när hon berättade om allt slit. Jag tror den är maskingjord! Den som kommer till Saint Cyp får kolla!

 

 

 

 

 

Slut på bildkavalkaden. Nu gäller en lång resa tillbaka till Brasilien. Först femton timmar buss över bergen i fjärran sedan flyg Santa Cruz - São Paulo, nattbuss till Rio de Janeiro 

 

På den skakiga bussresan högt, högt upp i Anderna gror en tanke. Den växer sej allt starkare medan locken avlöser varandra. Efter allt jag fått lära om sydamerikansk historia, om krig och lidanden, gräns- och folkförflyttningar och andra oroligheter funderar jag i banor som.......

Vi har ju samma företeelser i gamla Svedala, i vårt omedelbara närområde. Varför inte göra en resa Finska Viken runt i gamla svenskbygder, på nära håll uppleva de områden vi förlorat efter mindre lyckade strategiska överväganden och som nu har nya namn. ofta ryska.

Här ryms också krig och elände, gränsförflyttningar och erövringar som avlöst varandra genom historiens gång. För att komma i riktig trist och dyster stämning bör nog resan planeras under så gråa och väderleksmässigt ostabila förhållanden som möjligt. Vore inte januari 2014 perfekt, därtill 100 år efter första världskrigets inledning.

Värtan - Helsingfors - Viborg - Kexholm - Sankt Petersburg- Nöteborg - Narva - Tallinn - Värtan. Rakt in i Vinterkrigets skådeplatser och Finlands förlust av Karelen, uppleva det gamla svenska landskapet Ingermanland, därpå Narva och Karl XII:s härjningar som huvudattraktioner. Mellan varven finns säkert annat smått och gott i krigssammanhang att göra vardagen gråmulen med.

Jag skall börja med att läsa Väinö Linnas krigsroman Okänd soldat för att komma i rätt sinnesstämning. Mannerheimmuseet i Helsingfors är en given inledning på resan.

Tips mottages gärna om lämplig litteratur, kartor, källmaterial, foton, museer och liknande inte alltför tungt. Jag vill förbereda mej i december när jag åter finns på svensk jord.

Hans Hammarström, Rio de Janeiro i oktober 2013.