Santa Cruz
Allt är bara lögn förklarar killen i biljettkontrollen på min fråga om det finns en bok som berättar om tågets historia och varför det kallas dödens tåg. Det finns ingen bok att köpa varken på stationen eller i den lilla bolivianska staden Puerto Quijarro jag befinner mej i upplyses jag om. Men på nätet finns i alla fall en massa information om tågets förflutna förklarar jag. Bara lögn upprepas på nytt. Det enda intressanta. Här på stationen skall alla resande ställa fram sina klockor tio minuter för att vara i fas med boliviansk tidsuppfattning. Förvånade anleten på de få resenärerna. Ännu har ingen förklarat fenomenet, allra minst killen i biljettluckan.
Resan tar sjutton timmar upp till Santa Cruz. Ett platt och torrt landskap hela vägen. Som ressällskap har jag Betty med pojkvän Boris och så en nyfunnen vän i Matthew från New Castle. En långsam trist resa, bitvis fullsatt av bolivianer. Mitt huvud surrar av landsortsvarianter av såväl franska, engelska som spanska. Ingen hit!
Santa Cruz ligger i utkanten av Anderna precis där Pantanal tar slut. Det är lågland. Delvis känns det som att vara tillbaka på Kuba. Värme, smuts, trasigt, allt går igen. Människor i elände, tandlösa, toviga, trashankar är ett gammalt utryck som passar bra i sammanhanget. Emellanåt inslag av yttersta lyx och en medelklass som är i vardande.
Internet funkar, men segt. Mobilen är obrukbar. Trafikvett existerar inte. Idoga, vänliga, glada, tillmötesgående människor i överflöd. Känner mej aldrig otrygg i den här miljön. Dock en känsla av att alltid bli lurad.
EN GLAD HISTORIA
Min fina ryggsäck av det rubusta, välorganiserade slaget har mist sin väsentligaste detalj, huvudblixtlåset har pajat. Vilket elände! Den går inte att stänga längre. Utdömd i såväl Sverige som Frankrike och Brasilien. Lönar sej inte att reparera, släng och köp ny är uppmaningen!
Nää, jag kan inte acceptera sakernas tillstånd. Du får hänga med till Bolivia igensatt med stora säkerhetsnålar som håller ihop din lekamen. Du ser för eländig ut, har mist din karaktär. Men så ett under!
I Santa Cruz har du nytt fått ett nytt liv. En på gatan jobbande skomakare löser problemet. Du har nu fått ett nytt fint blixtlås. snyggt som bara attan och som glider lätt. Vilken renässans för oss båda!
Heder åt rejält yrkesfolk!
EN TRIST HISTORIA
På rundresan ner till saltöknen Salar de Uyuni i södra Bolivia har jag valt att ta vägen över Cochabamba, högt upp i Anderna, 2600 meter. En dagstur med buss runt 10 timmar. Jag vill ha bästa komfort och väljer då det dyraste alternativet. Expresstur med reglerbara fåtöljer utan grannar inpå sej. Bästa plats med panoramautsikt över Anderna. Man vill ju vräka sej ibland när priset är så pass långt som 120 bolivianos. Lika mycket i svenska kronor. Med västerländska ögon är allt billigt i Bolivia. Man livnär sej gott på en femtiolapp om dagen.
Precis vid incheckningen i den tidiga timmen kommer min biljettförsäljare från gårdagen rusande och med raketfart byter ut min biljett mot en annan. Han försvinner direkt och där står jag med en biljett för 50 spänn. Med ett annat bussbolag. En riktig mjölktågsvariant som stannar vid varenda pall. Blåst så in i norden! Bonnfångeri sa man visst förr. Dock glad att jag kom iväg, av lyxen blev intet.
Nu förstår jag hur det hela gått till. Bedragaren ställer sej vid ett bussbolags försäljningsdisk som tillfälligt är obemannad och kursar egna biljtter till dyrt pris. Smart metod.
EN FÄRGGRANN HISTORIA
Äntligen på tu man hand. Precis så sympatisk jag alltid trott. Det sa klick vid första ögonkontakt. Mötet inträffar på Zoo i Santa Cruz. Jag ser min första tucan livs levande på nära håll. Vilken fullträff!
Nu förstår jag fågelskådarna bättre. Vill man se sin pippi i sitt rätta element gäller tålamod, tålamod, tålamod. En väntan i naturen som för min del känns för långtradig. Zoo får duga.
Vem minns inte Ante Nordlund från Mobacken?
EN SÖT HISTORIA
Det här är en tidig tonårsbild av min moster Vera. Imorgon tisdag fyller hon 90! Vera har idagarna äntligen fått komma in på ett äldreboende i Blackeberg. Där bor redan hennes syster Gun, 88. Vera har en syster till i livet, Britt 93 som väntar på en plats på samma äldreboende. Tänk, tre gamla systrar återförenande efter så där sjuttio år, på den tiden alla bodde hemma i Traneberg. Samtliga är änkor och har varit Bromma trogna i alla år. Vore värt ett reportage i någon lokaltidning. Min mamma var äldst i syskongruppen, hon blev 96, Ulla blev 92, de yngsta syskonen Elsa och Nisse blev mer normalgamla.
Här en färgglad bukett på födelsedagen från Hasse i Bolivia. Välj vilken! Ett jättegrattis med massor av kramar! Vera, hoppas du kommer att trivas i ditt nya hem! Jag hälsar på i december.
Med lite fantasi skulle vi kunna få till en modern version av tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Kanske får jag vara farbror Blå med hänvisning till min succé som ryttaren i blått!
Det finns en obesatt roll, vem aspirerar?
