Hon och jag
I Rio bor jag i ett trettonbäddsrum på mitt gamla vanliga hostel som heter Art Hostel. Det är beläget i Catete, strax söder om centrum på vägen ut mot Copacabana och Ipanema. Här trivs jag bra och känner trakten en del. Pris 117,- per natt inkl. god frukost.
Att välja ett mångbäddsrum är en god strategi har jag lärt efter många års resor. Mycket få väljer multibäddsvarianten som första alternativ, därför är man ofta ensam, ibland med några få grannar.
Rummet är som regel stort och luftigt dock fyllt med massa tomma sängar. Det finns enkla sängar, två på varann och några med tre bäddar i höjd.
Den här gången är vi bara hon och jag!
Hon finns redan i rummet när jag anländer. Hon har valt den enda enkelbädden, den utan övervåning. Den ligger precis bredvid en av rummets två toaletter. Jag väljer en säng i nederbädd långt bort från hennes bredvid rummets andra toalett. Någon har klottrat ditt feminino på min toa men det kan väl inte vara så noga. Vi kommer nog att kunna samsas vad gäller val av toalett, så vi inte behöver springa på varann.
Men icke, så fort jag närmar mej min feminina, ropar hon och påpekar att den just är avsedd för damer. Ingen kompromiss i sikte. Gillar hon inte manfolk? Alltså måste jag bana väg förbi hennes slaf för att uträtta behoven i hennes omedelbara närhet. Det är väldigt trångt just där hon ligger.
Bara hon, jag och ljuden!
Den här tösen är inte vem som helst. Hon är av typen manhaftig med kortsnaggat svart hår. Hon ser mer ut som en karl än jag. Tror dock hon saknar skäggväxt. Hon har påkar som tusenåriga ekar, därtill något hölsterliknade om den omfångsrika magen. Brösten skall vi inte tala om. Hölstert som är brunt och i skinn innehåller många fack av varierande storlek. Verkar hotfullt.
Entrédörren till vårt lilla krypin, det är ju ett Art hostel, vi samsas bra om den gemensamma nyckeln.
Tror hon har hölstret på sej även när hon sover. Jag vet inte vad det innehåller, månne det inte vara pistoler, vassa knivar, tårgas och annan mindre trevligt utrustning. Hon lägger sej mitt i natten och sover över frukosten till framåt tolvtiden. Vad gör hon på nätterna, vässar hon sina knivar, oljar in sina skjutvapen?
Vi går i otakt hon och jag!
När jag vaknade i vargtimmen för mina behov tänkte jag, hon hör nog inte om jag tyst smyger in på hennes toa. Ve och fasa, hon är vaken och hojtar något på portugisiska jag absolut inte begriper. Det låter i varje fall inte som hon viskar kom och lägg dej hos mej. Det var ju tur. Jag tänker på hennes hölster, dom nyslipade knivarna, vågar inte trevande bana mej iväg förbi hennes säng i mörkret. Man är ju ändock rädd om det man har kvar.
Man får väl hålla sej och hålla på sej!
Av förklarliga skäl har jag ingen bild på min rumskompis denna gång. Däremot tvingades jag i arla morgonstund ut på Rios gator och prayan Flamengo ett stenkast bort, precis när vårsolen tittar fram och jag har min mobilkamera med. Ibland har jag tur. Tack hölstret!
Soluppgång över Sockertoppen
