hanshammarstrom.blogg.se/pantanal

Äntligen tycks livsandarna återvända, det känns som jag bitvis kan sova och andas lättare. Hjärtklappningen är i avtagande. Det är midnatt. Annat var det ett dygn tidigare, tankarna malde då om stroke, hjärtattack, propp mm. Kymigheten tränger sej på när man är så långt hemifrån. Jag mådde så dåligt att de hela slutade med att jag i ottan tvingades besöka akutläkare för onormal hjärtklappning och svårt att andas. En mycket obehaglig situation så långt bort från de sina.

Idag vet jag orsaken. Något jag försummat ta reda på. Det hade jag ingen aaaaning om. Uyuni befinner sej 3700 meter över havet, en liten håla utslängd precis där saltöken möter sandöken. Knappt någon växtlighet, speciellt på vårkanten som nu. Kallt som bara sjutton. Utan de livgivande ämnen som gröna växter avger och som underlättar vår andning. Miss att inte ha kollat kartans angivelser bättre.

Uyuni är Bolivias turistmagnet nummer ett. Här samlas ryggsäcksfolk från hela världen för trekking i det ogästvänliga landskapet. Andernas höga berg, en del vulkaniska, ett jätteområde inte avpassat för mänskligt liv. Ödslighet är bara förnamnet. Hit kan man åka tåg. Jag har prövat det tidigare och bara passerat. Det var då tanken föddes om att en dag återvända. Salar de Uyuni är världens största saltöken. Stor som hela Skåne. För 40.000 år sedan fanns här en gigantisk förhistorisk sjö som torkat ut och lämnat en enorm mängd salt efter sej.

På sjukhuset kollas mina värden, hjärtat slår orytmiskt, annars är blodtryck och sänka ganska normala. Jag får oxygenbehandling, det underlättar. Doktorn skriver ut recept på ett droppmedel som har samma verkan. Av personalen uppmanas jag dock tugga kokablad, den allra bästa medicien mot min åkomma upplyser man. Symtomen dämpas. Jag har hörsammat uppmaningen men det är ingen höjdare att i munnen med salivens hjälp forma de torkade bladen till en boll och långsamt suga ur saften. Som att snusa kan jag tänka. Men jag har tuggat på för att må bättre. Hit till sjukhuset kommer ofta personer med mina besvär och det är inget att leka med.

Doktorn rekommenderar för mitt vidkommande vistelser på lägre höjder. Det föreligger en risk att stanna kvar. Kroppen behöver tid att anpassa sej till höga höjder, Andernas kännetecken och rådande i nästan hela Bolivia. Ju äldre man är desto längre tid att anpassa sej. Doktorn rekommenderar Sucre, så hamnar du på tusen meters lägre höjd. Det bör göra susen!

Han berättar inte att på bussresan dit passeras världens högst belägna stad Potosi på ca 4000 meters höjd. Det fick jag reda på efteråt men hjärtat reagerade inte, verkade nöjt/nöjd med att vara på väg mot lägre trakter.

Kolla de spännande bilderna från Salar de Uyuni.

 

 

Den som vill hänga med på en åktur mitt ute i öknen kan klicka på länken nedan:

 

http://youtu.be/LqAvt2V6x5I

 

Jag kan själv inte se avsnittet eftersom internet är så segt och svajigt här just nu, hoppas det funkar hos dej

 

 

 

 

Efter någon timmes körning har expeditionen nått en oas, en slags kaktusö mitt ute i öknen, det vankas lunch

 

 

 

Hela ön är täckt av mer eller mindre stora kaktusar

 

 

 

Här inspekteras en av de farliga sprickbildningar som man tror genom en lång tunnel är förbunden med  Stilla Havet, ingen vet idag riktigt säkert hur det förhåller sej.

 

 

 

En närstudie av saltet

 

 

 

Expeditionen har kommit fram till salthotellet som ligger lite närmare fast mark

 

 

 

Hotellet är uppbyggt efter samma princip som ishotellet i Jukkasjärvi

 

 

 

Hotellinteriör. Kolla presidenten Evo Morales, porträttet högst upp, han vill också vara med att synas i sammanhanget

 

 

 

Många nationaliteter representerade

 

 

 

På ett museum i närheten finns saltstoder. Han ser mindre nöjd ut men hur är det med henne?

 

 

 

Expeditionen lämnar saltöknen och sätter riktning mot sandöknen och fastare mark

 

 

 

På vägen tillbaka till Uyuni hittar man en gammal tågkyrkogård

 

 

Slut med bilder från expeditionen.

 

 

Av Barbro Hedström som brukar hänga med på bloggen har jag fått lära att

 

Räkna inte livet i dagar men i de minuter som tar andan ur dej!

Jag följer devisen i Bolivia bokstavligt, i Brasilien påtagligt.

Från Åsa Björndal som också följer min blogg har inkommit ett förtydligande gällande den här kompisen

Det är en kapybara, världens största marsvin som lever som en flodhäst. Gillar ditt engemang.

Min kusin Håkan Sjöberg tycker att det är ju för helv.....moster Inga som sitter på hästen i Pantanal! Hon är dock bara med som skyddsängel inför ritten.

Hans Hammarström som nu mår riktigt bra i Sucre i oktober 2013.