hanshammarstrom.blogg.se/pantanal

Jag har nu granskat mina egna reseräkenskaper och funnit dem förda med god ordning enligt gängse principer, sedvänja och perfekt redovisningsdiciplin. Bra balans efter en lågbudgetresa där utgifterna kunde hållas på en nivå som diffar så när som på några hundralappar.

Hipp hurra!

Revisorn

Så här nöjda och belåtna blev Christina, barn och barnbarn när dom fick läsa revisionsrapporten.

Glada för att budgeten inte sprack och att inget spenderats på lyx och överflöd. Hoppas alla de mina förr eller senare för uppleva Brasilien..

Det här är bilden som kommer att finnas kvar i mitt minne.

Ryttaren i blått som åker häst i Pantanal. Det finns flera skäl. Sandalen har fastnat vilket gör att faller jag av skulle benet vridas av. Det fanns flera tillfällen, kraken blev orolig när jag stramade åt tömmen för hårt. Kände min nervositet och osäkerhet. Den parerade heller inte grenar i skogen där jag måste böja mej djupt för att inte få tvärstopp på hela ekipaget. Förstår inte vad jag skulle upp på hästryggen att göra, kanske för att ritten ingick i priset. Snålheten bedrar visheten.

Nu var det absolut sista gången. Kan heller inte förstå tjusningen i att sitta där skumpande och titta ut. Tur att mamma är med som skyddsängel när jag gör något dumt.

Högt upp i Anderna i en liten bergsby kunde jag köpa sjalar till de tre av mammas systrar som fortfarande finns i livet. I dessa halsdukar hoppas jag finns invävt lamadjurens livgivande ull, mystiken och urkraften hos inkafolkets ättlingar. Moster Britt får en grön, Moster Vera en brun och Moster Gun en gredelin. Jag vill inte bli äldst i släkten, tur jag också har Kusin Berit som bara är 78!

Många tror att det ligger en fara i att resa så här på egen hand. Att man är rädd för det okända. Jag känner mej aldrig osäker eller hotad. Den största faran som lurar är min egen persons förehavanden. Jag gör hela tiden dumma och oförberedda saker utan att tänka på det. Strör mina prylar omkring mej och letar ständigt. Sakerna återfinns som regel på de mest osannolika platser. Har ingen aning om hur de hamnat just där. Nycklar, lås, biljetter, pengar och pass är de saker som på heltid valsar runt i omgivningen. Tur att människor i min närhet är så ärliga. Tanklösheten ökar tyvärr med stigande ålder.

Nu far jag hem till Europa. Efter sex veckor i en liten resväska känns det skönt att få lite mer ordning på tillvaron. Ett tack till de av mina bloggare som orkat med ända hit.

Hans Hammarström i november 2013