Ciao, ciao Brasil
Strax är det dags att lämna Brasilien för denna gång, jag räknar dock med att komma tillbaka. Flera gånger.
Tänk om jag kunde få Christina att följa med hit, att leva lite bohemliv, på ett hostel, med få prylar att hålla reda på, klara sej på ett minimum av utrymme. Organisera mera, lämna fräschheten därhän för en tid, släppa tanken på att alltid vara till sin fördel, slippa vara fin och lida pin, färger behöver inte gå ton i ton. Livet i vida världen rymmer andra vida värden.
Tänk om jag fick visa henne mitt Rio, det som jag lärt känna under mina flertal vistelser här.
Baksidan kan vara mage i olag, skavsår, småskavanker, störd nattsömn, trängsel på toan. En god vän som har några fler år på nacken sa till mej för en tid sen, ju äldre jag blir desto längre tid tar det att organisera mej själv. Hela dan blir en enda administrativ sysselsättning. Stämmer på pricken, speciellt när allt skall finnas på plats i en trång resväska. Till slut hittar man ingenting, det råder närmast kaos när man just förtagit en omorganisation. Många gånger tror man att prylar blivit stulna som senare återfinns på en plats man bara kan drömma om. Hur många gånger har jag inte anmält försvunna tingestar till receptionen. Om något under dessa omständigheter blir stulet på riktigt är man högst osäker på sej själv.
Att blogga, att skriva, att fota, att nedteckna och sammanställa är en del av min vardag, ett sätt att leva på resande fot. Vikten av tillfälliga möten, inte att förglömma. Att dagligen pröva ett nytt språk.
Här några avslutande bilder som har med kommunikation att göra, såväl vertikalt som horisontellt.
Vad fa´an är katedralen? Nu har jag orienterat mej rätt på kartan men ser ingen katedral, hur är det möjligt, är den så fnuttig. Det är långfredag och jag som tänkt mej umgås med Jesus en liten stund, i salig åminnelse av golgatavandringen med stundande korsfästelse som final.
Här, ni står vid katedralen svarar en förvånad man. Är denna betongbunker Rios katedral, jag var inställd på en helt annan skapelse, något pampigt, kyrklikt. Irritationen lägger sej snabbt och övergår långsamt i salighet och sinnesro.
Här syns katedralen, klippan med Kristussstatyn i mitten och klockstapeln
Närbild på statyn på Corcovado som vakar över Rio de Janeiro från sin höga klippa
Interiör från katedralen
Toppen av katedralen inifrån
Katedralen på mitten i bild, här kommer Rios gamla spårvagn på Lapaakvedukten
Klicka för att se hur spårvagnen passerar
http://www.youtube.com/watch?v=hExzmknz1lo
Här den senaste varianten av spårvagn, det förarlösa metrotåget i São Paulo
En av hållplatserna
Vakter överallt, känns bara tryggt
Tåget kommer in bakom dessa dörrar och syns aldrig
Här skulle föraren har suttit, nu kan man själv stå där allra längst fram
Spännande att följa färden inne i tunneln
Jag var nästan ensam i vagnen
São Paulos omfattande metrosystem, den gula förarlösa linjen har ännu inte sina fulla sträckning klar.
Många stationer i SP har dubbelnamn, jag vet nu varför, första namnet talar om vad fotbollslaget heter just där, sedan kommer ortsnamnet. Inget aprilskämt.
För övrigt borde SLs ledning fara till São Paulo för att kolla hur perfekt allt fungerar. Aldrig att ett tåg plötsligt stannar eller en rulltrappa är trasig, trots miljoner och åter miljoner människor som dagligen trafikerar metron
I Rio kör man med speciella kvinnovagnar under rusningstid. man vill undvika allt tafsande i trängseln. Heller inget aprilskämt. Kvinnor får dock ta vilken vagn man vill. Vad månne feminister tycka om saken.
Här ett annat spännande färdmedel
Ett riktigt djungeltåg från Curitiba, mer djungel än i Amazonas, vilka branter
En heldagsresa väntar
Åter till stan
Busshållplats i Curitiba, märkliga ovala skapelser i glas. Bussarna går i särskilda filer mitt i gatan.
Tunnelhållplatser i stället för tunnelbana funkar också bra
Mitt stora intresse för kollektiva transportmedel har fått avsluta mitt bloggande för denna gång. Mansbilderna kunde ha blivit fler och mer ingående, inspirationen tröt. Ännu en bild.
Genom mitt boende på enkla hostel har jag kommit i kontakt med många unga brassar, turister i eget land. Ett åtrkommande tema. Man tycker tjejer från Brasilien är outbildade och lite korkade. Vackra att se på men ingenting att gifta sej med. Annat är det med flickorna från Europa och USA, välutbildade och intelligenta, ljusa och snygga. Tyvärr vill dessa unga damer bara roa sej med oss som har lite olika nyanser av brunt i hyn. Ingen man vill ha för framtiden. Talanger att surfa på höga vågor är ingeting att komma med i längden, möjligen att surfa på nätet. Vilket dilemma för dessa unga män, vad skall man säga för att uppmuntra.
Skylla på portugiserna som under sekler skeppade afrikanska slavar till landet är inte mycket att komma med.
Inte kan jag dansa samba, inte kan jag bada eller surfa i de höga vågorna, inte begriper jag mej på fotboll. Inget av alla de element som gör Brasilien så välkänt i världen klarar jag av, har heller inte längre några större ambitioner. Ändå trivs jag mitt ibland dem, bland sprakande färger, rytm, språk och alla vänliga människor i sån mångfald kulörer.
Vilken utmaning som nu väntar landet, fotbollsVM 2014 och Olympiska spelen i Rio 2016. En rivstart för ekonomin. Hoppas det kommer att skapa nya bättre förutsättningar för alla de miljoner människor som lever i utsatta lägen.
Hans Hammarström, Rio de Janeiro i april efter påsk 2011
PS Jag besökte Venezuelas konsulat i Rio häromdan, Hugo Chavez välkomnar turister, där finns inga gerillor, inga andra farligheter, jag fick en bok som beskriver hur man tar sej genom Amazonas till Karibiska havet, den skall jag läsa noga.DS
