Drömmar av silver
Jag flyger fram, jag glider, en flykt på utspända vingar, mina egna, som jag tyvärr aldrig fått se. Som en havsörn framåt svävar, vilar på vingarnas par, spejar mot havsytan ner........Plötsligt tappar jag flygförmågan, störtar i allt snabbare takt ner mot ett mörkt, vågfyllt, spöklikt hav...... ..Jag tänker, lugn och fin, allt är bara en dröm. Jag vaknar alltid innan kraschen, vet av erfarenhet, så synd, varför får jag inte vara med ända till nedslaget när jag ändå vet att allt bara är hjärnspöken som härjar fritt och lever i sin egen värld.
Det är mörkt i rummet, jag vill inte öppna ögonen helt ännu. Samma rutin vid varje uppvaknande. Först vill jag reda ut, var står min säng. I Sverige, i Frankrike, i Brasilien, funderar länge, går igenom senaste händelser. Det klarnar långsamt, i Spanien, i Extremadura, i Cáceres, på ett hostel, Neptuno. Alltså gäller kastiljanska idag, preparerar tankarnas språkavdelning. Men ack, klockan är bara tre, vargtimmen skall ta sin början. Omöjligt att somna om, som nästan varje natt numer. Om jag varit hemmavid hade en kopp kaffe med tilltugg suttit fint. Lyssnat på Vaken på P4. Här går det inte. Måste ligga still, vill inte väcka rumskompisarna.
När jag bokar hostel på mina resor väljer jag gärna närhet till en station för bussar eller tåg med cafeterior öppna dygnet runt. Dit finner jag min tillflykt när sömnen inte vill återinfinna sej. Här träffas många som just avslutat sin kväll, glada i hågen, också många som just lite sömndruckna skall påbörja sin dag, och så vi som inte kan somna om. Jag gillar stämningen, mår gott, kanske samspråkar med någon, bläddrar i en tidning, ser på TV, lyssnar på musik, tar in språket. Många tar sin första öl, andra sin sista. Mänskligt liv pågår.
Funderar över att idag skall jag vara nykter, en dag i sänder.................min första morgontanke i över tio år nu. En skön känsla sprider sej genom kroppen. Snart dags att sakta vandra hemåt, sakta vi gå genom stan. Ännu
många timmar innan den nya dagen randas.
Den dåliga spanska ekonomin fyller tidningarna
Ett av de tristaste skyltfönster jag sett
Nu har jag sett så många gamla medeltidsstäder upptagna på världsarvslistan att det får räcka. Cárceles blev förmodligen den sista. Alla påminner om varandra.
Cárceles, Extremadura, Spanien i april 2012
Hans Hammarström
