Seventyfour, seventyfive

 

Varför har jag valt just den rubriken, jo det är där jag åldersmässigt befinner mej och det börjar kännas alltmer. Är det här möjligen min avskedsturné, jag som har så många planer kvar. I fortsättningen får det kanske gälla enklare upplagda resor som inte kräver så mycket framförhållning och ovisshet vad gäller boende, förflyttning och utflyktande. En lyxkryssning tack!

 

Efter gårdagens heldagstur ut på Essequibofloden i Guyana känns det i hela kroppen. En ny sorts trötthet jag inte upplevt tidigare, som smyger sej på. Inte så att jag vill sova, bara fly undan från allt ansvarstagande, slippa fundera och planera för saker och ting. Bara gå till dukat bord!

 

Som just nu när jag precis i sista minuten fått reda på att det behövs visa för att besöka Surinam, för övrigt det enda land i hela Sydamerika som kräver detta för EU-medborgare. Först söka upp ambassaden, som i dagarna bytt adress, så taxiföraren kom fel. Sedan passa öppettiderna. Väl på plats måste jag betala 25 US-dollar i cash med snygga ovikta sedlar. Jag som bara har euros och dessa duger inte, upplyser ambassadpersonalen. Själv måste jag vara klädd i långbyxor och se prydlig ut, shorts duger inte. Tur att det går att fälla ner mina uppkavlade byxben. Nu måste jag få tag på en taxi, snabbt in till stan för att växla på en cambio för att köpa snygga US-dollar. Försäljaren ser frågande ut. Så tillbaka till ambassaden som nu har lunchstängt. Ny väntan i den pressande värmen.

 

Så djävla krångligt allt skall vara. Det är nu mina nya trötthet åter sätter in. Jag tyar inte längre sa visst Christina från Duvemåla till Karl-Oskar på sin tid. Vilken pärs, men jag har fått mitt nya fina turistvisum efter att fått hårdjobba halva dagen.

 

Nu skall vi med mina bilder ut på Essequibo river som slingrar fram mitt i landet och mynnar strax utanför Georgetown. Venezuela gör anspråk på allt land väster om floden, två tredjedelar av landets totala areal. Tydligen utan framgång i internationella sammanhang. Samtliga länder i området har ett brokigt förflutet som bottnar i européernas framfart och härjningar under sekler.

 

 
Vår buss som anlänt till bryggan efter en timmes körning från Georgetown
 
 
 
 
Vår lilla båt ligger startklar med flytvästar och färdkost redan ombord
 
 
 
För tillfället är det ebb i floden
 
 
 
Första avstigning, vi är sju i gruppen. 3 turister och fyra som servar oss
 
 
 
Det var holländare som först kom hit till Guyana redan på 1600-talet. Här på ön Fort Island grundlade man sin första huvudstad och det här är parlamentsbyggnaden från den tiden. Senare skapade engelsmännen den nya huvudstaden Georgetown efter dåvarande brittiska kungen George, möjligen den tredje.
 
 
 
Typisk byggnadsstil i Guyana, husen står på pelare som skydd för vatten och fukt
 
 
 
Det finns ju snyggare kåkar än den förra. det här är en granne
 
 
 
Framför resterna av fortet på ön. Kolla skorna jag fått av Christina, en fullträff för den här resan
 
 
 
En underlig frukt som tydligen skall växa till det tredubbla innan man äter den
 
 
 
Vi tränger djupare in i landet uppefter floden och gör ett strandhugg, här finns inga farbara vägar längre. Det är varmt som bara attan.
 
 
 
Besök hos en familj som saknar elektricitet men klarar sej bra på vad naturen ger. Tycker att vi lever ett tråkigare liv med alla våra moderna prylar.
 
 
 
Här visar husets herre hur man odlar ingefära, lukt och smak går inte att ta miste på.
 
 
Nu går uppladdningen av bilder allt trögare. Jag får göra ett avbrott. Vet ej hur man gör för att avbryta ett pågående inlägg och sedan fortsätta när trycket lättar. Jag har många trevliga bilder kvar att berätta till, så det kommer en fortsättning vad det lider.  
I natt klockan tre kommer en buss och hämtar mej, den tar mej till Surinam och Paramaribo, en resa på bortåt tolv timmar. Klockan är tio och jag måste försöka sova lite för att hänga med om några timmar.
 
Under tiden får man gärna lyssna till The Connells med Seventyfour, seventyfive. Lugn och avslappnande musik.
 
Klicka på länken:
 
 
 
 
Hans Hammarström i Georgetown i juli 2014


 
 

Kommentera här: