Ett splittrat område
Som jag berättat tidigare är Guyana ett landområde längs Sydamerikas nordostkust som begränsas av Orinocoflodens och Amazonflodens delta. En trakt i regnskogens utkanter. Innanför den smala kustremsan med mangroveträsk och sumpskogar vidtar ett lätt kuperat landskap. Det indianska ordet guyana, vattnens land, syftar på de många floderna i området.
På Columbus första resor till Karibien i slutet av fjortonhundratalet seglade man värdshus förbi, kuststräckan var för otillgängligt och där fanns säkert inget Eldorado att finna. Det var först senare som bland andra, britter, holländare och fransmän landsteg, så därför har det spanska och portugisiska inflytandet mindre betydelse här än på den övriga kontinenten.
Det som idag kanske kunde ha varit ett välmående eget land, är nu i stället av oss européer, genom krig och maktkamper styckat i tre små områden som utvecklats på helt olika villkor. Samverkan tycks heller inte fungera särskilt väl. Man kör inte ens på samma sida av vägen.
Efter mitt kortbesök i området förs mina tankar lätt till Gambia på Afrikas västkust och som jag hade stor kontakt med på sjuttiotalet, också till Kuba för bara något år sedan.
Britterna har lämnat efter sig en koloni i bitvis förfall, elakt uttryckt, där utvecklingen stagnerat eller är på tillbakagång. Infrastrukturen fungerar si och så, kvitton existerar bara undantagsvis. Många invånare vill helst emigrera. Kolla köerna till de utländska ambassaderna föreslog guiden på flodresan. Georgetown är i de centrala delarna ett gytter.
Holländarna har nog lyckats väsentligt bättre, deras forna koloni verkar vara mer välmående med en idag bättre utvecklad struktur. Så pass, att många holländare numer gärna turistar där och vid pensioneringen skaffar ett eget boende i Paramaribo eller dess utkanter. Också vi övriga turister upplever en behaglig prisbild i dessa numer självständiga stater. Med andra ord, det är billigt för oss besökare. Kreditkortssystemet funkar bara till del, det går dock alltid att ta ut kontanter. Sol och värme i överflöd.
Fransmännen tycker jag har lyckats bäst som behållit kontrollen över sin koloni och omvandlat den till ett franskt departement och som därför ingår i den europeiska gemenskapen, man använder också euron. Infrastrukturen upplevs som mera intakt, som till exempel snyggare och modernare bussar, välskyltade och tydligt markerade vägar, allt enligt modell moderlandet. På många sätt känns det som att vara i Frankrike. Systemet för taxibilar känns så säkert och moderna kassaregister syns överallt. Det är dock dyrt som bara attan, en bra bit över priserna i Europa. Hur det går ihop med de många pajsare som stryker omkring har jag svårt att förstå. Fransmännen själva verkar heller inte vallfärdas hit utan ser nog departementen på andra sidan Atlanten som en ekonomisk belastning. Tror också straffkolonin som fanns här fortfarande är ett öppet sår hos fransmän. De invånare jag talat med i Cayenne har heller ingen längtan efter den självständighet som kusinerna har fått, vilka idag tvingas leva utan större stöd och insatser från omvärlden. Hur turismen kommer att utvecklas får man fråga stjärnorna.
Små länder som inte fullt ut kan ta vara på sina naturtillgångar har svårt att hävda sig, man behöver en ryggrad, något stabilt att bygga på. Så här går min tankegångar och intryck, små fragment av sanningen, efter två veckor på plats. Säkert finns helt diametrala uppfattningar av de som vet bättre.
Kolla lite bilder jag samlat från Guyana, Surinam och Franska Guyana. Hoppas alla som följt min blogg vet lite mer dessa länder idag.
