hanshammarstrom.blogg.se/guyanas

Jag har läst en del om Zoo de Guyane beläget några mil utanför Cayenne, djurparken har bara några få år på nacken. Dit vill jag gärna åka eftersom jag sällan får se något av besökslandets djurliv i sitt rätta element. Ingen tycks dock veta hur man tar sej dit. Inte ens turistkontoret. Taxi finns ju alltid att använda men den kostar skjortan här, dyrare än i Europa. På omvägar och med mycket tur får jag kläm på att det går en minibuss med nummer sju precis klockan tolv med destination Montsyneri och som på sin sträckning passerar djurparken.

Vi är inte många i bussen och efter någon timme släpps jag av mitt ute i bushen. Bara jag stiger av, en man steg av bussen. Där borta lite skymd bakom ett buskage ligger ingången visar busschauffören. Absolut ingen entré som jag förväntat mej. Vi passerar här på returresan vid sextiden i kväll förklarar han vidare. Vänta där vid pinnen, men räkna med att vi kan bli försenade. Det börjar skymma vid den tiden vet jag, här vid ekvatorstrakter.

Jag känner mej lätt övergiven mitt ute i okänt land. Värmen är tryckande och regnet hänger i luften, det mulnar på allt mer. Regntunga skyar tornar upp sej. Den snälla damen i entréluckan berättar att det här är ett familjezoo som tar någon timme att avverka. Restaurangen är stängd när det inte är turistsäsong, men det går att köpa en påse chips. Jag blir utan lunch och måste vänta hela eftermiddagen för att komma tillbaka. Lifta vågar jag ju mej inte på.

Det är bara ett fåtal besökare just idag och jag börjar känna hur ångesten kryper på lite långsamt, hur skall det här sluta. Vad skulle jag här att göra. På min ensliga rundvandring träffar jag då och då ett par småflickor med sina föräldrar. Flickorna tycks gilla min person och varje gång vi ses kommer dom fram och pratar och vill se mina prylar.

Vid utgången inför min långa väntan på bussen är dom åter hos mej, skrattar och är så glada, vill leka. Föräldrarna som tycks gilla situationen ger sej tillkänna och börjar samspråka. Han tysk, hon fransyska. Jag passar på att förklara min belägenhet och på stående fot erbjuds jag skjuts hem, direkt till hotellet.

Jag berättar nu om min mammas nya roll som skyddsängel. Mamman i gänget förstår situationen och talar om att hon just fått ett samtal från en okänd vänlig och lite orolig äldre dam som bett henne ta hand om sonen. Han sitter där på den hårda bänken så ensam och övergiven förklaras det från ovan.

Typiskt morsan!

Här kommer några bilder från minizoot

 

Den här busken känner jag igen från krukväxter där hemma

 

 

 

Min favorit bland fåglarna i dessa trakter, en Tucan, kolla näbbens färger

 

 

 

 

 

Borde kanske inplanteras i Sverige

 

 

 

Finns dessa blommor månne i Sverige? Känner inte igen dem.

 

 

 

Vilken härlig frodig grönska

 

 

 

Föredrar en djungelpromenad med cementerad gångstig

 

 

 

Den här krabaten kan kröka nosen för att komma åt löven jag bjuder på

 

 

 

Är det kanske en myrslok som står där, jag har igen bättre idé

 

 

 

Äntligen får jag se en livs levande sköldpadda, ingen jätte precis, den får duga

 

 

 

Trivs bäst i det grumliga vattnet

 

 

 

Det är vackert här

 

 

 

 

 

Min Tucan får avsluta bildkavalkaden från Zoo de Guyane

 

Jag har besökt mer spännande djurparker i Sydamerika, dock kul att mamma hängde med.

 

 

Hans Hammarström i Georgetown i juli 2014