Sommarnattens leenden (och dagens)
Jag vill nog kalla Brasilien för leendenas land. Rör man det minsta på smilbanden får man mångfalt tillbaka. Med leendet sprids vänligheten. Det är hälsosamt. Hoppas det smittar, jag vill ta med massor av den varan till Europa.
Härliga blomster i vårsolen, det är vår i São Paulo men det känns som en leende svensk sommardag.
Min metrostation Ana Rosa. Uttalas Ana Håsa, med mycket tonande "s". Jag har tränat på uttalet hela veckan och nu sitter det äntligen!
Min bank
Tryggt med beväpnade men leende vakter utanför banken. På bild måste man dock vara allvarlig berättar man.
Jag ser ofta glada renhållare, här städas alltid.
Gabriel Picolo och jag kör portugisiska en timme varje dag. Han jobbar i receptionen och studerar något som handlar om internationella relationer på ett universitet här i närheten och är därför mycket intresserad av allt som har med Europa att göra.
Gabriel skall nu hjälpa mej hitta Silvias uppväxtadress i São Paulo. Inga svenska myndigheter eller ambassader vet eller får ge besked, hovet tiger.
En annan gosse, en riktig muskelknutte, tycks bo här på heltid. Han är ofta borta på nätterna och sover på dagarna, konstig typ. Mellan varven hinner han läsa högt ur någon slags bibel, därpå knäböjer att vid sängen och ber högt och ljudligt.
Killarnas excesser tar åtminstone en kvart per styck, religionen tycks vara räddad för ytterligare en generation. Men varför i herrans namn kan man inte vara lite mer diskret i sin trosutövning? Är man rasist om man skulle visa minsta irritation? Jag vågar inte ta några bilder med risk att förarga någon, men törs ändå le i mjugg åt tokerierna.
Detta är min bönematta, den är inköpt från en indiankvinna vid Titicacasjön på gränsen mellan Bolivia och Peru. Mattan används som en slags dekoration överst i min resväska. Det borde väl Muhammed kunna godta.
Mannen som bor i den här slafen är lärare i engelska. Hoppas det inte är lika rörigt upptill. Han visar ingen oro för att bli bestulen i alla fall. Hans sänggranne är läkare. Många tycks bo här längre tider, säkert ett billigare alternativ än att hyra bostad i en storstad.
Ikväll är det Festa da primeravera, vårfest på klubben jag brukar besöka här i närheten. Där kan man relaxa som på spa, inta enklare maträtter, hänga i baren, mingla med exotiska fruktjoser, se dragshower, lyssna till karaoke, se TV-shower på storbild, en otvungen miljö med nya överraskningar varje kväll. Åldersfixering uteslutet. Det är så hälsosamt och stärkande.
För min del den bästa platsen att få träna på den minimala portugisiska jag hunnit lära. Här är man inte van vid att utlänningar försöker sej på deras språk, det väcker ofta munterhet och stora leenden sprider sej i lokalen.
Här kan man se lokala förmågor, kvinnor i fantastiska kreationer uppträda singback till exempelvis Euphoria. Då är man stolt som svensk. Ändå stoltare när en utklädd kille, snyggare än Christer Lindarw, sjunger till Dancing Queen och jag senare kan berätta om Abba och Silvia och om hur låten kom in i hennes liv.
Jag väljer nu en länk till Euphoria, versionen känns lite mer i tiden och som jag lärt gilla alltmer, nu när jag sett och hört biten i mer spännande sammanhang än i Loreens barfotadansande. För övrigt röstade jag på Sean den Förste Banan i den svenska melodifestivaluttagningen, apropå kulturyttringar och modern konst i tidigare inlägg. Sean slipper man här.
Klicka på länken:
Det här här Panamas konsulat i São Paulo. Ingen namnskylt, inget välkomnande. Bakom de vita svartglasade dörrarna sitter en vakt som dock kan titta ut och spana. Jag vet, för så långt kom jag in häromdagen. Hit men inte längre. Man måste framföra sitt ärende på portugisiska, engelska eller spanska duger inte. Konsulatet vill inte släppa in mej för lite turistinformation eller annat av intresse om landet. Man hänvisar till nätet och säger samtidigt att svenskar med intyg om gulafebernvaccination får inresetillstånd utan visa. Ingen guidebok eller karta finns att köpa i bokhandeln i São Paulo. Gäller möjligen ansträngda relationer på hög nivå.
Jag känner mej alltså inte speciellt välkommen. Har dock bokat ett härbärge, Hostel Villa Vento Surf i centrala Panama City. Flygbolaget heter Avianca som mellanlandar i Bogotá.
Nästa Panama, får se om folk vågar le där.
São Paulo i slutet av september 2012
Hans Hammarström
