Lyxliraren
När man talar om lyx landar tankarna ofta bland flotta hus och hotell, fantastiska måltider med förstklassiga drycker, statusprylar och allt annat som tillhör den priviligierade världen. Jag har genom mitt jobb haft många möjligheter titta in i härligheten men med det egna ursprunget i bagaget är det svårt att ta steget dit.
Förleds dessutom tro att många sätter lyx i samband med lycka. Det enda man har gemensamt är den inledande bokstavsduon. Däremot underlättar visst mått av kapital att kunna sätta guldkant på tillvaron. Jag vet numer att det är de små. små detaljerna som gör´et, ger lyxen i vardagen. Här kommer ett axplock.
Mitt normala hostel Okupe i Säo Paulo är fullt i helgen. Jag har fått söka ett annat tillfälligt. Hittade detta på nätet, bara tjugo minuters promenad dit, en hållplats med metron. Det är lyx, kolla bilderna.
När man bor på hostel saknas alltid nattduksbord eller annan avställningsyta med plats för klocka, glasögon, nycklar, mobil, ficklampa etc. prylar som skall vara lätta att hitta i nattens mörker utan att bullra för mycket. Här är min lösning, en kedja med krokar som man hänger upp i sängen ovanför. Av surfen Frank fick jag en liten bjällerklocka som varnar om någon försöker röra mitt alster.
Här är min förträffliga uppfinning fullt utnyttjad. Lyx på hög nivå.
Fotvård ökar välmåendet, dessutom när alla detaljer skall avhandlas på portugisiska. Missförstånden haglar bland vänliga leenden men det är lyx.
Jag och konst, speciellt den moderna varianten, har ett komplicerat förhållande. Det mesta är strunt tycker jag, men det har jag aldrig vågat säga högt förut. Nu är jag gammal nog att vara lite vågad. Att kalla nidbilder av Muhammed för konst överstiger all min förmåga till förståelse.
För att inte tala om konstverket på Liljeholmsbron med den sinnesförvirrade konstnärinnan. Kultureliten rycker ut, feta rubriker.
Här står jag utanför ett konstmuseum i São Paulo. Jag kallar bilden för ett konstverk eftersom gubben där slipper gå in, Vågar själv välja att stå utanför och det är verkligen en stor konst, samtidigt aningen lyxigt.
Jag gick dock in för det var gratis för pensionärer! Tänk att det fortfarande vandrar omkring förståsejpåare som tror sej stå över enkelt folks smak vad gäller musik, konst och andra kulturyttringar.
Tänk att få hitta sin egen lilla gaturestaurang alldeles intill, på menyn står alltid vällagad husmanskost. Det är lyx.
Ägarinnan och jag skall nog bli bra kompisar vad det lider. Jag brukar göra succé hos åttioåringar och uppåt.
Min nästa vistelseort är Panama. Att söka boende i Panama city är sej själv ett litet äventyr. Det gäller att välja i ofta rikligt utbud. Jag hittade ett i centrum med pool, inte långt från kanalzonen. 100 kronor natten inkl. frukost, WIFI och AC. Det är lyx.
Den klassiska panamanska folkdansen tambor eller tamborito, betraktas som nationaldans och ackompanjeras av trummor.
Lyssna till en femtonårig Sven-Bertil Taube som tolkar sin fars visa om Tamborito i Panama. Jag hittar då inte tillstymmelse till igenkännande i rösten. Jag har dock Sven-Bertil som en slags förebild, tänk att få se så fin ut när man närmar sej de 80.
Klicka på länken
Om någon vecka bär det av norrut med flyg från São Paulo. Först en vecka i Panama sedan ställs kosan mot Colombia. Att snart få uppleva Panamakanalen på riktigt känner jag som stor lyx.
Jag har nu hittat en ny lärare, en ung kille som jobbar här i receptionen, han skall se till att jag får den rätta snitsen på uttalet i portugisiska, också att konstruera några vettiga meningar. Vi börjar i morgon och skall köra en timma varje dag i nästa vecka.
Lyx, lyx, lyx...........................
São Paulo i september 2012
Hans Hammarström
