Silver och guld
Något jag misstänkt länge. Hjulen på resväskan kommer snart att paja. Nu har det skett. Ett hjul föll bara av, tur att det hände så jag lätt kunde hitta det. Nu blir det att bära eller hasa väskan efter mej resten av resan, eländes elände..............................
Colombianer är ett sällsynt vänligt och tillmötesgående folkslag, majoriteten är mestiser (blandade). Många engagerade sej i problemet, slutligen hamnade jag hos denne skomakare som klarade biffen. Han ville ha 5000 (20 kronor) för besväret. Han fick dubbelt upp! Jag kommer nog att bära väskan i största utsträckning framöver, det finns ju ett hjul till som bör vara på gång.
Det här är mitt nya silverarmband. Det förra blev jag av med häromdagen. En smart ficktjuv lyckades pillra av det i trängseln på en buss. Jag har själv aldrig lyckats varken få på eller av det. Assistans alltid nödvändig. När jag plötsligt kände att något rörde vid handleden tänkte jag på direkten, pyttsan, det där klarar du aldrig! En omöjlig uppgift. På någon sekund var dock handleden befriande tom efter en avledande manöver. Såg aldrig förövaren.
Ingen skyddsängel fanns på plats men å andra sidan sa mamma alltid, har du gjort något dumt kan du stå ditt eget kast!
Ett tips. På främmande ort när folk frågar efter ens namn som kan vara svåruppfattat är det lätt, också uppskattat, att visa sin handled. Armbandet har blivit en del av min identitet på resor. Kan berätta att det svenska a-ljudet som i Hans är ursvårt att uttala för en latinspråkstalare. Skrattretande när någon ropar på "höns" efter en.
Bogotá är en jättestad utsträckt flera mil på en högplatå i Andernas nordligaste del. Den har runt 9 miljoner invånare och är världens tredje högst belägna huvudstad, 2640 meter. La Paz och Quito tar guld resp silver med sina 3640 meter och 2850 meter. Rejält jobbigt med andningen på hög höjd har jag god erfarenhet av. Kroppen i övrigt känner sej inte heller helt bekväm.
Eftersom det saknas tunnelbana i denna metropol är busstrafiken enorm, med breda egna filer. Det är en hel vetenskap att tränga in i systemet både vad gäller linjenumrering och taxor. Gatornas nummerbenämning och numrering är en minst lika svårgenomtränglig labyrint. Att klara sej på egen hand är därför hart när omöjligt men med mycken möda och många misstag lär man sej vart efter. Jag undviker taxi, det känns alltid som ett nederlag.
Det här är Nationalmuséet i Bogotá, har finns landets historia samlad. Byggnaden är det gamla statsfängelset som 1948 bytte skepnad till dagens. Fängelsekänslan finns dock bevarad i inredningen. Tanken förs till Långholmen. Landet historia är enorm både före och efter spanjorernas ankomst, beläget just i skärningen mellan de gamla kulturerna maya, azteker och inka. En detalj. Colombia är den sydamerikanska nation som kan uppvisa flest demokratiska år. Endast ett par år i mitten av förra seklet bryts sviten av en kortvarig militärdiktatur.
I sådana här miljöer tvingas ett otal människor leva bara stenkast från de rikas domäner. Jag tar av princip inga bilder på utslagna människor, vrak, spillror, tandlösa, tiggande, barn, dom finns i massor. Vi vill inte se, inte veta, vi törs kanske inte.
Jag kan bara utropa ett hurra för våra svenska ämbeten som efter bästa förmåga via skattsedeln fördelar våra inkomster, som värnar vår rätt, försäkrar oss mot sjukdom och elände, tar hand om oss. Också ser till att vi gör vårt allra bästa för att hjälpa människor som flyr krig och andra lidanden. Vår gemensamma välfärd är mer värd än allt guld.
Synd att inte Mona Sahlin fick mer gehör för sin slogan, det är häftigt att betala skatt!! Häri ligger vårt trygga liv. Man förstår det lättare när man rest runt och sett hur inkomster och välfärd fördelas så fruktansvärt orättvist runt om i världen. Jag skulle också kunna bli kokaodlare/handlare eller tjuv om det vore min enda chans att kunna leva ett drägligt liv. När ingen annan tar ansvar för det egna livet och familjens överlevnad. Att vara så utsatt vet vi i västvärlden inte mycket om numer eller så blundar vi.
Det verkar stökigt i Bogotá just nu, oro i lägret. Demonstrationer, svarta fordon med vattenkanor som hotar på gatorna, militärer till häst avlöser varandra, busshållplaster som utryms. Något liknande har jag aldrig upplevt, svårt känna sej till freds. Männoskor här vill ha ett bättre liv, så som vi tar för givet.
Innan min resa till Colombia försökte jag nå den svenska ambassaden utan resultat. Ville bland annat anmäla min ankomst. Inga svar. Kontaktade då UD och påtalade att ambassadens tjänstemän verkade ha somnat in. Hade man möjligen drabbats av nedläggning. Ingen större reaktion därifrån heller. Jag gav upp.
Senare har jag erfarit att ambassaden brunnit och helt utslagen från kommunikation. Synd att jag inte visste, skämdes aningen. En ursäkt från min sida vore på sin plats så jag tar mej dit, till de provisoriska lokalerna inrymda hos Svenska Exportrådet. Jag hälsas välkommen och får träffa en mycket trevlig och tillmötesgående dam, Kerstin, som bott i Bogotá i över 40 år. Hon berättar om det trista med branden men också att hon aldrig skulle sätta sin fot i det område, La Candelaria som är min hemvist. Sist hon var där för några decennier sedan blev hon av med sitt guldarmband.............................
Så här såg mina byxor ut, mitt på blanka dagen. efter hemkomsten från ambassaden. Bakfickan uppskuren i jakt efter värden. Där fanns en fastkedjad dosa innehållande kredit- och ID-kort. Allt fanns kvar. Jag kände absolut ingenting av dådet, man måste ha gått väldigt varligt fram.
Skräddaren på gatan har fixat till byxorna numer.
Några interiörer från The CrankyCroc Hostel
Jag har nu ett dygn kvar i Bogotá innan "hemresan" till São Paulo. Nu håller jag mej dock kvar på mitt hostel fram till dess och tar en förbeställd taxi ut till flygplatsen. Tänker dock vara ute i överdrivet god tid för alla eventualiteter. Vill inte bli kvar här trots alla vänliga colombianer jag fått chansen träffa och det spännande land jag fått nosa lite på. Colombianen är stolt över sitt land. Bogotá har överraskat med sin speciellt goda mat alltid smakfullt presenterad. Här kommer min favorit, Pollo tropical.
Grillad kyckling/höna med pommes frites, banan i mitten, exotiska frukter som mango, papaya, kiwi på en bädd av finstrimlad sallad. Lime på gröna lemoner att dricka till. Varför inte pröva rätten tillsammans med något typiskt svenskt, gärna färgrikt.
Med Colombia i bagaget har jag nu fullbordat Sydamerika. Dock saknas Guyana, men dessa tre småländer, får inkluderas i en framtida drömresa, Karibien runt. Jag behöver nu tid att fundera, låta det det som hänt sjunka in, men jag tror att Colombia är det land som gett största och starkaste intryck. Hoppas de styrande efter hand kan ge sina invånare ett värdigare liv, resurser finns ju. Hur är det med viljan?
Återkommer från Brasilien nästa gång.
Bogotá, Colombia i oktober 2012
Hans Hammarström
