Läskiga bloggen
Panama är välkänt för sin rika fauna inkluderande en omfattande insektsvärld. Många otäckingar finns här i krokarna även i rummet där jag sover. Inga är dock farliga lugnar Hannia i receptionen. Alla är som små husdjur här hos oss. Inga flugsmällare räcker till, raringarna är alldeles för stora. Om dom irriterar är det bara att ta dom försiktigt över ryggen, lägga i en påse och lämna till receptionen.
Mej stör dom då inte, ger inte ett ljud ifrån sej, smyger bara kring, helst på natten, gillar sängvärmen.............
Kolla på några av godingarna, mina rumskompisar.
Alla som känner mej har nog redan insett att allt är båg, vilda fantasier, inte ett ord sant. Det sovrum jag beskriver vore rena mardrömmen, dit skulle jag inte ens våga titta in! Bilderna tog jag på kanalmuséet som berättade om arbetarnas vedermödor under grävning och sprängning. Där filmade jag också den video som simulerar en slussning i förra inlägget. Ursäkta bluffen.
Apropå insekter. Här i sydamerika, eller för övrigt också i sydfrankrike har jag aldrig träffat på så många läskiga småkryp som i Sverige. Flugor, myggor, spindlar, fästingar, getingar och allt annat sattyg som vår nordiska fauna kan presentera i överflöd. Sydamerika tycks helt befriat numer, inte ens i Amazonas djungler hittade jag några.
När jag planerade för läskiga bloggen, visste jag inte hur läskigt den egentligen skulle sluta. Här kommer fortsättningen.
Colón heter orten som ligger vid kanalens ingång från Atlantsidan, en frihandelszon där man handlar extra billigt. En liten stad jag måste få uppleva när jag ändock är här. Bussturen tar ju bara dryga timmen tvärs över nästet som skiljer de båda haven. Jag tar en arla morgontur.
Lite kuriosa, kanalen går i västöstlig riktning, man kan förledas tro tvärtom.
Väl framme, det här var något av den värsta slum jag upplevt i Sydamerika. Vågade absolut inte ta fram min mobil. Ett rejält gråväder med ihållande regn förstärkte bilden. Jag ville helst ta tåget hem, The Canal Railway och frågade efter stationen. Jag hann inte trava värst långt förrän en taxi stannade vid min sida.
Chauffören, en vithårsman i min egen ålder berättade att här kan man inte gå, det kan vara farligt. Vadå farligt? En av de farligaste platserna i hela stan. Chauffören ger sej inte. Här kan en som du bli skjuten och rånad mitt på dagen på öppen gata. Hoppa in med en gång!
Jag kör dej till stationen för två dollar. OK, jag litade på mannen, såg min skyddsängel i hans blick, mammas! Det går dock inget tåg förrän i kväll, kvart över fem.
Jag förväntade mej en station med information, biljettluckor, caféer, en mer trygg tillvaro. Inte alls. Här står bara ett övergivet tågsätt mitt på banan i ösregnet. Några mörka typer som stryker kring. Inte ens en kiosk. Här vill jag inte stiga av även om jag har paraply.
Chaffisen föreslår då en tur till kanalen och visning av stan, femtio dollar vill jag ha. Jag avböjer på direkten. Regnet står som spön i backen. Nu har jag fått nog, kör mej tillbaka till bussterminalen och ända fram till bussen som tar mej hem till Panamá City. Helst med livet i behåll. Jag struntar i duty free shoperna. Har allt jag behöver. Colón är inget för mej. Här kommer några bilder jag tog i smyg.
Så till något mer angenämt. Fiskmarknaden i Panama City bjuder också på en del läskiga upplevelser dock inte av samma slag som Colón.
Panama City i oktober 2012
Hans Hammarström
PS Nu har besked inkommit från Gävle. Tidvattnet i Panamá City är cirka 4 meter, i Colón bara en halvmeter.DS
