Den gamle och havet
Minnena väcks tydligt till liv om hur jag irrade omkring i min grannby Elne i Frankrike och letade efter havet. Jag visste att borgmästaren, mären, skulle ha sitt kontor alldeles i närheten bakom torget någonstans. Hittade det inte och frågade folk till råds. Alla såg så förvånade ut och sa att det är sex, sju kilometer dit, åt det hållet. Inte möjligt, det måste ligga här i Elne! Allt stigande desperation i rösten. Så småningom klarnade det, jag frågade efter havet inte mären. Jag hade förväxlat bestämda artikeln, la mer och le maire, substantiven uttalas på samma sätt. Minst så viktiga detaljer.
Idag hände något liknande när jag var helt bortirrad bland skyskraporna i Panama City. Jag måste åtminstone få reda på åt vilket håll havet ligger. Folk skakade på sina huvuden med frågande blick. Havet? Åter desperation i rösten. Vet ingen här åt vilket håll Stilla havet ligger? Stan ligger ju för sjutton vid Pacific Ocean! Hitåt eller ditåt? På bästa tänkbara spanska. Sådan banal fråga är man förmodligen inte alls van vid. Man har för övrigt ingen som helst vana vid turister som försöker klara sej på egen hand. Till slut gick det upp för mej, jag höll kartan upp och ner. Nåväl, den gamle nådde så småningom havet, helt förvirrad eftersom avstånden känns oändliga i den tryckande värmen.
Allt förvirrar. Gatornas namn här är uppbyggda efter principen, nummer och väderstreck, ex. Calle 47, E (47de gatans östliga del) Men bara på kartan. I verkligheten finns knappt några vägnamnsskyltar alls, och finns dom så syns dom inte eller heter något helt annat. Det går knappt att på egen hand orientera sej. Folk här pratar i block åt olika riktningar. Hur man använder kartan verkar ingen känna till. Tur jag köpte en i Stockholm.
Valutan i Panama heter Balboa. Existerar bara som en-balboa-mynt och som motsvarar en US-dollar i värde. För övrigt används bara amerikanska sedlar och mynt. Likt Ecuador som inte heller har en egen valuta. Ingen litar tydligen på dessa länders politiker. Ecuador lägger ju mer krut på Julian Assange som huserar i deras egen embassad i London. Snurrigt.
Jag har kommit till en ny värld. Yttersta lyx blandas med extrem fattigdom, mitt inne i centrala Panama City. Bankpalatsen här är enorma men söker man efter en bankomat längst nere vid gatan går man bet. Då får man jaga tre block åt höger, sen sexton åt vänster. Gissa om man kommer rätt?
Mitt hostel ligger i affärskvarteren så matvarubutikerna ligger långt bort. Först två block åt höger, sedan fyra block rakt fram innan man viker av tre block åt vänster. Dessutom tycks alla ha olika uppfattningar om vad ett block är. Är man en lyckas ost kanske man hamnar rätt efter några försök och åtskilliga timmars travande i hettan.
Till en fin innerstadsbuss med luftkonditionering får jag inte tillträde, det finns nämligen inga busskort att köpa, har tydligen tagit slut. Ett nytt datasystem har tagits i bruk. Man betalar och fyller på sitt kort elektroniskt med det antal resor man behöver. Busskort är alltså en bristvara.
Sitter man i en taxi frågar chauffören hela tiden förbipasserande på vilken gata vi befinner oss. Är det så här en banarepublik fungerar.
Jag får åka den här bussen där man betalar med en quarter (ett par kronor) och bjuds dessutom på sydamerikansk musik på högsta ljudnivå. Man får gärna klappa takten men jag blir mest irriterad eftersom jag hela tiden måste orientera mej i värme och trängsel.
En sak är säker. Panama är inte turistvänligt när man försöker klara sej på egen hand. De flesta turister här kommer förmodlingen i grupper och blandas inte med vanligt folk på gatan. Behöver bara hänga med guide och färdledare.
Här kommer en bildkavalkad
