Blåst och låst
Att resa kring i fattiga länder i arrangerade turistresor skapar som regel ingen kontakt med det vanliga folket. Man kan lätt få en onyanserad bild av verkligheten när bara upplever sevärdheter och intar förbeställda specialmåltider. Reser man på egen hand tvingas man konfronteras med vardagen i landet, på gott och ont. Mindre bemedlade ser ofta sin chans att genom små knep tillförskaffa sej några extraslantar. Jag skulle nog göra detsamma om jag levde i så små omständigheter med försörjningsbörda och fick se folk med helt andra livsbetingelser. Man kan ju inte blunda för att vi i den rika världen, födda med guldsked i munnen, till inte ringa del skor oss på bekostnad av den fattiga. Eller?
Här är det alltså mycket lätt att bli blåst, det rör sej dock oftast om småkosing. Händer det så gäller att bita ihop och tänka positivt. Den mannen behövde med säkerhet femtiolappen väsentligt mycket bättre än jag. En ytterligare tanke. Detta är priset jag får betala för att se hans och kompisarnas vardag. Han kommer aldrig att kunna resa till mitt land och få se våra helt annorlunda levnadsvillkor.
När jag kom till Bogotá helt nyligen lyckades jag med konststycket att klara mej med fyra olika bussar från flygplatsen till närområdet av mitt väntande hostel The Cranky Croc Hostel. Att hitta just min lilla gatstump misslyckades med hänvisning till det helt obegripliga gatunumreringssystemet. På en polis inrådan tog jag motvilligt en taxi den sista biten. Chaffisen skulle ha 10.000 pesos ca 40 kronor. Inte mycket att snacka om. Vi körde säkert runt i tjugu minuter innan han hittade rätt. I mörkret fick jag fel växel tillbaka, inte lätt att plötsligt börja räkna i tusenlappar speciellt när man bara har 50.000 och 100.000 sedlar i plånboken.
På morgonen i dagsljuset kunde jag lätt konstatera hur nära mitt hostel jag befann mej när jag uppmanades ta en taxi. En smart polis och taxichaufför. Rejält blåst, men jag har lärt mej från Brasilien att ta allt med ett leende.
Att ge fel växel tillbaka är det klassiska knepet, speciellt i länder där man kör med nollor i överflöd i sin valuta. Det vet innevånarna i allmänhet. Besökaren blir alldeles bortkollrad när han plötsligt sitter där med en hel bunt av sedlar och mynt i handen. Hur i herrans namn skall man hinna räkna och lära känna igen kosingen. Knappast någon bra idé att tillkalla polis.
Här behövdes dock en polis. Att det är dom små detaljerna som gör´et har jag åter fått erfara. Haken till blixtlåset på min resväska ramlade plötsligt av efter en omild behandling på flygresan. En nog så viktig detalj.
Själv orkade jag inte trycka fast den igen med handkraft. Att dra igen och stänga sin väska blir en näst intill en omöjlig uppgift utan haken. Pröva själv! Frågade folk runt omkring till råds. Ingen hade en tång på sej! Nåväl, Policia Nacional löste problemet efter min förfrågan där.
Man ryckte ut med hovtång och polishund som också fick sniffa efter kokain i väskan. Jycken hittade inget. Numer är väskan låst ordentligt, man tackar snuten!
Bogotá är en stad man måste passa sej noga i, men folk är mycket vänliga och tillmötesgående. Försiktighet är en dygd.
Mina "sevärdheter" idag är att klara mej på egen hand utan att ta till det lätta knepet med en taxi. Gissa vad jag får se, lära och uppleva under tiden.
