Special

Det är vår 1953, vi har just fått budet att Calle Hammarström fallit ihop och tagits in på sjukhusakuten. Mamma Inga och gammelmoster Elsa som anses tillräckligt starka vakar vid dödsbädden, möjligen kommer Ulla med. Morfar lämnar oss, jag är 13 år, min första sorg vad jag kan minnas.

Vid begravningen i Bromma Kyrka deltar märkligt nog inte Alice, inte heller jag får vara med. Hemma i Traneberg förbereder Pelles farmor Märta Sandberg kaffet efteråt. Mormor och jag hjälper till. Möjligen får vi också ta hand om Janne, Lasse, Ewa, Pelle och Lill-Britt som blivit något halvår. Lill-Bertil ganska nyfödd tar säkert någon Sjöbergare hand om. Varför man väljer namn som redan finns i släkten kan man bara spekulera över. Är namnen Britt och Bertil verkligen så attraktiva?

I Traneberg bor nu kvar Alice 60, Vera 28 och Nisse 20. Nisse gör lumpen, Vera jobbar heltid och Alice blir ensam hemma. Övriga syskon är gifta och utflyttade. Inga och Erik på Hägerstensåsen, Britt och Acke på Johannelund, Ulla och Tore i Blackeberg, Gun och Karl-Erik i Vällingby, möjligen Traneberg, Elsa och Arne i Johannesfred. Det anses nu att Alice behöver dagligt stöd och sällskap efter sitt lårbensbrott några år tidigare. Pjåskigt tycker min mamma Inga som inte har riktigt samma moderskänslor som de övriga. Alice storasyster Elsa håller med. Det daltas för mycket i Traneberg! Man kan här ana en viss rivalitet mellan systrarna Mansnerus. Storasyster Elsa ansågs av föräldrarna som stor och kloffsig, hon kan sova där det drar, vid ytterdörren som vetter mot utedass och vedbod. Alice som är tunn och spröd måste skyddas från allt som känns obehagligt. Elsa kände av draget i nacken hela sitt liv. Det slapp lillasyster Alice framhöll hon gärna. 

Britt och Acke bor omodernt på Johannelund, med bland annat dass på gården. Pelle är 3 år. Britt bor nära sin svärmor. Man ser en chans att få moderna faciliteter och erbjuder sig att flytta till Porfyrvägen och samtidigt ta ansvar för Alice. Av någon anledning nobbas förslaget. Stor besvikelse hos familjen Sandberg.

Ulla och Tore Gustavsson bor vid tiden i Blackeberg med sin nyfödda dotter Britt. Där bor också Tores mamma Ellen som Ulla får ta hand om. Ellen avlider nu i samma veva. Det bestäms nu att familjen Gustavsson flyttar till Traneberg och tar hand om mormor Alice. Vera och Bertil gifter sig och övertar lägenheten i Blackeberg. Så kunde det gå till på den tiden.

                                                                 *

Alice blev kvar hos familjen Gustavsson nästan fram till sin död 1986, hon blev 93 år. Kroppen aningen skröplig men hjärnan i fullgod kondition. Från Traneberg via Nälsta flyttade man så småningom till Skärholmen.

Systrarna stred ofta om vem som tagit störst ansvar för den stora syskonskaran under uppväxtåren. Många ansåg det var Ulla. Hur som helst. Ulla fortsatte efter bröllopet med Tore sin vårdargärning, först med sin svärmor, sedan med sin egen mor och slutligen med Tore själv som drabbats av en svår stroke. Ulla fick ett par av sina sista år på hemmet i Kista med bara ansvar för sig själv. Det var henne väl unt. Vem skulle klara en sådan livsuppgift idag?  Ulla måste ha haft en ängels tålamod, även Tore dessförinnan.

Sista gången jag träffade henne, hon var då några över nittio, kände hon inte igen mig. Hon lever i mitt minne som en kul, gullig och välmenande moster. Hennes något nasala stämma framkallar jag gärna ur minnet.

Notera. Gun och Tore kände varandra sedan ungdomstiden i Alviks Skola. Ulla trodde alltid det varit något mellan dem. Gun har dock med eftertryck dementerat detta, främst på senare år. Ulla ville aldrig tro henne. Kanske någon Sjöbergare vet.

Syskonträffar var ett återkommande inslag de senare åren. Tyvärr hann Elsa aldrig vara med, hon hade platsat bra. Acke och jag fick uppträda som chaufförer och köra runt tanterna. Därför accepterades vi vid dessa celebra tillfällen. Det var knepigt att få ihop alla på en gång, ofta var några osams. Man stred om trivialiteter. Som här ovan, vem som är mest kulturell, Gun drog kortaste strået och stannande hemma. En annan gång trätte man om vem som var mest sjåpig. Inga kommentarer!

Bild som talar för sig själv.

 

Något suddiga men som oftast glada miner. Ett bestående minne av min stora fina släkt!

 

Hans Hammarström i Saint Cyprien, juni 2016

Carl Fredrik Hammarström - Alice make, min morfar, Annas son och fadern okänd.

Morfars person och öde har alltid fascinerat och intresserat mig, speciellt på senare år. Kanske därför att äldre släktingar har berättat att han hade mycket fina anor…………..vissa har nämnt namnet Bernadotte. I gömmorna efter hans barn kan man kanske hitta mina släktberättelser Anna Anderdotter från 1987 och Hammarström 1993. Där finns en hel del dokumenterat.

Efter min moster Guns bortgång, den sista i raden av hans sju barn, står jag numer som den äldste bland hans överlevande. Det känns angeläget att berätta om honom, det som min släktforskning gett. Ett spännande öde. Det är nog bara jag bland hans barnbarn som har en någorlunda klar bild av honom, vår morfar också farfar. Helt oväntat rycktes han bort 1953, bara 63 år gammal. Jag var 13 vid tillfället. Jag känner mig särskilt befryndad med honom, också av mormor Alice, båda har gett stort avtryck i min egen uppväxt och därmed hela mitt vuxna liv. Stadga och trygghet har blivit ledstjärna.

                                                                             *

Morfar Calle var en snäll och vänlig farbror med rejäl mage, han skakade märkbart på ena handen. Han gillade öl och intog gärna en bärsa på ölschappet 82an vid Fridhemsplan innan hemfärden med tolvans gamla spårvagn. Han hade tjock vitt hår, liksom alla hans döttrar på äldre dar. En riktig morfar alltså! Han avled av följderna efter sitt höga blodtryck, något man idag klarat av med dämpande mediciner. En något onödig bortgång med dagens mått.

                                                                 *

Carl Fredrik föddes i Östersund på våren 1890. Hans mamma var Anna Andersdotter, då 26 år och bördig från Siljanstrakten i Dalarna. Anna jobbade som hembiträde hos bättre bemedlade familjer. På den tiden ingick ”kaffeflickor”i begreppet pigor och hemhjälp. Inbjudna herrar skulle efter middag, kaffe och konjak kunna ”roa” sig ordentligt. På så sätt kom många barn till världen på den tiden. Anna hade vid tiden för Calles ankomst redan en dotter, hon hette Ada. Var och hur de båda barnen stundtals växte upp är höljt i dunkel. Morfar har dock antytt att han bott hos fosterföräldrar och som barn haft ett hårt liv i Östersund och trakterna omkring. Ingen vet hur det förhöll sig. Kanske jobbade han tidvis på Storsjöns ångbåtar eftersom sjöfart kom att prägla ungdomsåren.

Vad vi säkert vet är att Anna 1895 gifte in sig i familjen Hammarström, en dåtida kändissläkt i Östersund. Familjen hade introducerat elektrisk ström i staden samtidigt som man bedrev sjöfart på Storsjön. Inom äktenskapet föddes  en dotter, Irma. Anna Hammarström försörjde sig inom caférörelser och arbetade också med undervisning i hushållsgöromål. Att hon under sin livstid skrapat ihop en rejäl slant kunde vi avläsa i bouppteckningen efter Anna 1945, då hon avled 81 år. Morfar ärvde där en hacka vilket kunde finansiera Britt och Ackes minnesvärda bröllop samma år. Dokumentet klargjorde också att han i varje fall inte var bortadopterad vilket många gjort gällande. 

                                                                 *

1908 kom morfar som 18-åring till Stockholm och Flottan på Skeppsholmen. Nu med efternamnet Hammarström som han kopierat efter sin mor. Enligt dåtidens namnlagar var det enklare att ta sig nytt efternamn. Morfar valde naturligtvis Hammarström eftersom alternativet annars varit Andersson, Andersdotter eller Annasson, om det nu varit möjligt. I sjömansrullorna från den tiden kan man följa morfars utveckling från yngling till man. På Skeppsholmen möter han sitt öde, sitt livs kärlek, Alice Mansnerus, ur en småborgerlig familj och en släkt med rötter på Åland.

Med sin trassliga bakgrund i Östersund ansågs han av familjen inte som ett gott parti för den unga dottern Alice. Man hade större planer än den stilige flottisten från Norrland. Trots familjens protester höll kärleken i sig och 1915 föddes min mamma Inga (Ingegärd). Alice då 22 år bodde fortfarande hemma i Hantverkshuset på Skeppsholmen och Calle 25 år på flottans förläggning där, förmodligen ett logementsfartyg. Skandal på den lilla ön! I kyrkböckerna står att mamma var född utom äktenskapet. Elaka tungor sa oäkting på den tiden. Något mamma beklagat hela sitt liv. Hon blev av okänd anledning kvar hos sina morföräldrar Emma och Hjalmar, som från början tagit hand om den lilla tösen, deras första barnbarn. Mamma växte härigenom upp med Alice syskon, Fridolf, Elsa, John och Gunnar som sina närmaste. Elsa idag känd som gammelmoster i släkten och senare namngivare till Calles och Alice yngsta dotter,

                                                                                     *

Redan 1916 var Alice gravid igen och 1917 gifte sig paret. Sonen Karl-Erik dog strax efter födelsen. Sedan kom barnen i en lång rad, Britt, Ulla, Vera, Gun, Elsa och slutligen sonen Nils som överlevare. Många missfall under resans gång har det sports mig. Pojkfoster hade svårt att klara sig, möjligen blödarsjuka, något som drabbade flera kungahus på manssidan. Från början bodde familjen på Söder i Stockholm, senare blev det Huddinge och slutligen Bromma och Porfyrvägen 8 i Traneberg. Calle försörjde sin stora familj som ändringsskräddare på NK, där han så småningom fixade in Vera och Nils på sina första jobb.

                                                                 *

Mamma hade under uppväxten sporadisk kontakt med sina riktiga föräldrar och syskon. Hennes familj var ju Alice föräldrar och syskon. När min pappa Erik kom in i bilden i början av trettiotalet började paret på hans inrådan ett närmande till mammas egentliga familj i Huddinge. Britt har på senare år berättat varför. I Huddinge fick Inga och Erik alltid eget rum, båda var vana vid trångboddhet hemifrån. Britt som hunnit bli tonåring kunde genom väggen höra vad det unga tu hade för sig. Möjligen önskade Alice och Calle introducera sin äldsta dotter i konsten att skaffa en storfamilj.

                                                                 *

I slutet av trettiotalet for Gun på skolresa till Östersund. Där får hon helt kort som den enda i släkten träffa sin farmor. Anna hade ingen som helst kontakt med vare sig sin son eller sina många barnbarn. Man kan undra vad som gått snett i deras relation. Hur kände sig egentligen Calle, att ha missat sin äldsta dotters uppväxt och utan kontakt med sin mor och sina systrar. Var det möjligen här som Calle skapade den unikt starka sammanhållning som kom att prägla alla syskonen Hammarström? Det han själv aldrig fick uppleva ville ha ge sina barn. En sammanhållning som också präglats hans barnbarns hela liv. Ofta har omtanken om de sina upplevts som starkt överdriven.

                                                                 *

Calle slapp i alla fall uppleva sin yngsta dotter Elsas alltför tidiga och tragiska bortgång, inte ens fyllda sextio! Elsa var nog den snyggaste av alla flickorna, det sa i alla fall syskonen själva. Hon kunde säkert ha levt idag 88 år gammal, alla hennes storasystrar har ju passerat de nittio! Hade hon bara hunnit till sjukhus i tid under en astmaattack! Hoppas Elsas barn och barnbarn också kan känna att man är en del av gemenskapen.

                                                                 *

Ett roande faktum. Den anrika familjen Hammarström i Östersund har dött ut i brist på avkomma. Hos oss som ”snodde” deras namn lever det vidare. Själv hette jag Andersson från början men tyckte nog att mammas flicknamn var bättre. Vi prövade först med Mansnerus men dåtidens namnlag gav oss inte möjligheten.

                                                                 *

Facebook är den moderna tidens möjlighet till sammanhållning. Må vi hålla andan vid liv genom Alice släktgrupp där. Många ytterligare namn står idag på agendan – Andersson, Järvi, Engh, Engqvist, Sandberg, Zacharoff, Krantz, Tolfström, Sjöberg, Mörk, Flink, Esback, Palm, von Holt. Kanske kan vi ordna en släktträff framöver, varför inte på Skeppsholmen?

                                                                 *

Hemma hos mig finns ett arvegods en gammal byrå bevarad, den som fanns med på Skeppsholmen. I den finns mammas guldfärgade hårlock från 1917 sparad i ett litet kuvert, också en tårtspade som Emma fick vid sin förlovning. Hos Annica finns Alice och Calles vigselring från samma år. Hos Lill-Britt finns John och Hannas vigselring. Finns i våra gömmor möjligen fler klenoder värda ett omnämnande?

 

Mormor Alice och morfar Calle - vilket tjusigt par!

Skriv gärna och berätta! Också om det finns något att tillägga om Carl Fredrik.

Hans Hammarström i juni 2016.

(100 år efter händelserna på Skeppsholmen, ön mitt i Stockholm där de flesta av oss har en del av sitt ursprung)