En revisionsberättelse med go´
Jag har nu granskat mina egna reseräkenskaper och funnit dem förda med god ordning enligt gängse principer, sedvänja och perfekt redovisningsdiciplin. Bra balans efter en lågbudgetresa där utgifterna kunde hållas på en nivå som diffar så när som på några hundralappar.
Hipp hurra!
Revisorn
Så här nöjda och belåtna blev Christina, barn och barnbarn när dom fick läsa revisionsrapporten.
Glada för att budgeten inte sprack och att inget spenderats på lyx och överflöd. Hoppas alla de mina förr eller senare för uppleva Brasilien..
Det här är bilden som kommer att finnas kvar i mitt minne.
Ryttaren i blått som åker häst i Pantanal. Det finns flera skäl. Sandalen har fastnat vilket gör att faller jag av skulle benet vridas av. Det fanns flera tillfällen, kraken blev orolig när jag stramade åt tömmen för hårt. Kände min nervositet och osäkerhet. Den parerade heller inte grenar i skogen där jag måste böja mej djupt för att inte få tvärstopp på hela ekipaget. Förstår inte vad jag skulle upp på hästryggen att göra, kanske för att ritten ingick i priset. Snålheten bedrar visheten.
Nu var det absolut sista gången. Kan heller inte förstå tjusningen i att sitta där skumpande och titta ut. Tur att mamma är med som skyddsängel när jag gör något dumt.
Högt upp i Anderna i en liten bergsby kunde jag köpa sjalar till de tre av mammas systrar som fortfarande finns i livet. I dessa halsdukar hoppas jag finns invävt lamadjurens livgivande ull, mystiken och urkraften hos inkafolkets ättlingar. Moster Britt får en grön, Moster Vera en brun och Moster Gun en gredelin. Jag vill inte bli äldst i släkten, tur jag också har Kusin Berit som bara är 78!
Många tror att det ligger en fara i att resa så här på egen hand. Att man är rädd för det okända. Jag känner mej aldrig osäker eller hotad. Den största faran som lurar är min egen persons förehavanden. Jag gör hela tiden dumma och oförberedda saker utan att tänka på det. Strör mina prylar omkring mej och letar ständigt. Sakerna återfinns som regel på de mest osannolika platser. Har ingen aning om hur de hamnat just där. Nycklar, lås, biljetter, pengar och pass är de saker som på heltid valsar runt i omgivningen. Tur att människor i min närhet är så ärliga. Tanklösheten ökar tyvärr med stigande ålder.
Nu far jag hem till Europa. Efter sex veckor i en liten resväska känns det skönt att få lite mer ordning på tillvaron. Ett tack till de av mina bloggare som orkat med ända hit.
Hans Hammarström i november 2013
Fotboll för hela slanten
Maracanã (betoning på sista a och med ett näsljud) i Rio de Janeiro är den största fotbollsarenan i hela Brasilien. Den rymmer strax under åttio tusen åskådare och är alltså publikmässigt mindre än Camp Nou i Barcelona. Dock inte om man räknar arean. Namnet härrör från en flod som funnits här och som av ursprungsbefolkningen uppkallats efter ett speciellt visselljud. Det är här som finalen i fotbollsVM går av stapeln och avgörs i juli 2014. Jag besöker Maracanã under en guidad tur. Redan nu känner jag stämningen, det ligger förväntan i luften. (Bilden avskuren på bloggen, sista a saknas tyvärr)
Här ser man arenan med favelan uppifrån Jesusstayn i Rio de Janeiro
Här på avbytarbänken, fina skinnfåtöljer
Här har ni mej Fifa och fotbollsVM 2014. Jag är berdd att jobba som volontär. Det finns mycket som talar för att jag är lämplig för diverse jobb, dock inte som volontärdomare som Leif Noaksson ser fram emot. Mitt stora minus, jag klarar inte av alla de blanketter som krävs för anmälan. Allt skall ske elektroniskt via nät och skype. Därför vill jag bli intervjuad på det gamla vanliga sättet. Det är omodernt och ingen avdelad för detta, dessutom har man ingen chans att möta alla de 150.000 som är intresserade.
Hon och jag
I Rio bor jag i ett trettonbäddsrum på mitt gamla vanliga hostel som heter Art Hostel. Det är beläget i Catete, strax söder om centrum på vägen ut mot Copacabana och Ipanema. Här trivs jag bra och känner trakten en del. Pris 117,- per natt inkl. god frukost.
Att välja ett mångbäddsrum är en god strategi har jag lärt efter många års resor. Mycket få väljer multibäddsvarianten som första alternativ, därför är man ofta ensam, ibland med några få grannar.
Rummet är som regel stort och luftigt dock fyllt med massa tomma sängar. Det finns enkla sängar, två på varann och några med tre bäddar i höjd.
Den här gången är vi bara hon och jag!
Hon finns redan i rummet när jag anländer. Hon har valt den enda enkelbädden, den utan övervåning. Den ligger precis bredvid en av rummets två toaletter. Jag väljer en säng i nederbädd långt bort från hennes bredvid rummets andra toalett. Någon har klottrat ditt feminino på min toa men det kan väl inte vara så noga. Vi kommer nog att kunna samsas vad gäller val av toalett, så vi inte behöver springa på varann.
Men icke, så fort jag närmar mej min feminina, ropar hon och påpekar att den just är avsedd för damer. Ingen kompromiss i sikte. Gillar hon inte manfolk? Alltså måste jag bana väg förbi hennes slaf för att uträtta behoven i hennes omedelbara närhet. Det är väldigt trångt just där hon ligger.
Bara hon, jag och ljuden!
Den här tösen är inte vem som helst. Hon är av typen manhaftig med kortsnaggat svart hår. Hon ser mer ut som en karl än jag. Tror dock hon saknar skäggväxt. Hon har påkar som tusenåriga ekar, därtill något hölsterliknade om den omfångsrika magen. Brösten skall vi inte tala om. Hölstert som är brunt och i skinn innehåller många fack av varierande storlek. Verkar hotfullt.
Entrédörren till vårt lilla krypin, det är ju ett Art hostel, vi samsas bra om den gemensamma nyckeln.
Tror hon har hölstret på sej även när hon sover. Jag vet inte vad det innehåller, månne det inte vara pistoler, vassa knivar, tårgas och annan mindre trevligt utrustning. Hon lägger sej mitt i natten och sover över frukosten till framåt tolvtiden. Vad gör hon på nätterna, vässar hon sina knivar, oljar in sina skjutvapen?
Vi går i otakt hon och jag!
När jag vaknade i vargtimmen för mina behov tänkte jag, hon hör nog inte om jag tyst smyger in på hennes toa. Ve och fasa, hon är vaken och hojtar något på portugisiska jag absolut inte begriper. Det låter i varje fall inte som hon viskar kom och lägg dej hos mej. Det var ju tur. Jag tänker på hennes hölster, dom nyslipade knivarna, vågar inte trevande bana mej iväg förbi hennes säng i mörkret. Man är ju ändock rädd om det man har kvar.
Man får väl hålla sej och hålla på sej!
Av förklarliga skäl har jag ingen bild på min rumskompis denna gång. Däremot tvingades jag i arla morgonstund ut på Rios gator och prayan Flamengo ett stenkast bort, precis när vårsolen tittar fram och jag har min mobilkamera med. Ibland har jag tur. Tack hölstret!
Soluppgång över Sockertoppen
Varva Sucre med Narva
Efter två veckors rundresa i Bolivia finns bara en slutsats.
Ett underbart vackert land fyllt av tillmötesgående människor. Enorma höjder med sina vidsträckta dalgångar, öppna landskap möter ständigt. Anderna tar andan ur´en!
God billig mat och prisvärt boende, den inhemska musikens rytm och form, färger som sprakar i hantverken, allt får plats i slutsatsen.
Det jag försöker förmedla via bloggen blir bara fragment av det jag verkligen känner. Här måste poeter och riktiga fotokonstnärer till för att beskriva landets skönhet och folkets vänlighet som strömmar i aldrig sinande takt. Här får varken våld eller hot plats. Man känner sej alltid säker.
Hela Sucre är som ett museum, kolonialtiden gör sej påmind över hela stan. 1700-tal, det var då som Karl XII var primus motor i Sverige. Inga kåkar högre än tre våningar. Det finns så vackra hus med prunkande trädgårdar , så hänförande, jag tror mej aldrig upplevt tidigare. Medaljen har en baksida. När denna stad stod i sin blomning rasade slaveriet som värst. Tänk om den är byggd med blod, svett och tårar. Tanken gör sej ständigt påmind när man ser hur resterna av ursprungsbefolkningen lever som en underklass, en slags nasare, ett nedsättande uttryck för gatuförsäljare från förr. Hur hade Sucre sett ut utan europeiskt inflytande och genom förflyttningar av folkgrupper i sällan skådad omfattning. Allt detta som skapar dagens spänningar med ett samhälle som kan upplevas så ojämlikt.
Som jag förstår situationen vill regeringen bevara Sucre som en klenod, också behålla dess status som huvudstad. Här samlas landets administrativa organ. Presidenten och regeringen finns i La Paz därför kallas den världens högst belägna huvudstad, runt 3.700 meter om jag minns rätt. Bolivia benämns idag för en flernationell stat, plurinational.
Tack Bolivia för den vänlighet som mött mej, speciellt för det tillmötesgående som läkare och vårdpersonal i Uyuni visat.
Här följer en bildkavalkad från Sucre
På den skakiga bussresan högt, högt upp i Anderna gror en tanke. Den växer sej allt starkare medan locken avlöser varandra. Efter allt jag fått lära om sydamerikansk historia, om krig och lidanden, gräns- och folkförflyttningar och andra oroligheter funderar jag i banor som.......
Vi har ju samma företeelser i gamla Svedala, i vårt omedelbara närområde. Varför inte göra en resa Finska Viken runt i gamla svenskbygder, på nära håll uppleva de områden vi förlorat efter mindre lyckade strategiska överväganden och som nu har nya namn. ofta ryska.
Här ryms också krig och elände, gränsförflyttningar och erövringar som avlöst varandra genom historiens gång. För att komma i riktig trist och dyster stämning bör nog resan planeras under så gråa och väderleksmässigt ostabila förhållanden som möjligt. Vore inte januari 2014 perfekt, därtill 100 år efter första världskrigets inledning.
Värtan - Helsingfors - Viborg - Kexholm - Sankt Petersburg- Nöteborg - Narva - Tallinn - Värtan. Rakt in i Vinterkrigets skådeplatser och Finlands förlust av Karelen, uppleva det gamla svenska landskapet Ingermanland, därpå Narva och Karl XII:s härjningar som huvudattraktioner. Mellan varven finns säkert annat smått och gott i krigssammanhang att göra vardagen gråmulen med.
Jag skall börja med att läsa Väinö Linnas krigsroman Okänd soldat för att komma i rätt sinnesstämning. Mannerheimmuseet i Helsingfors är en given inledning på resan.
Tips mottages gärna om lämplig litteratur, kartor, källmaterial, foton, museer och liknande inte alltför tungt. Jag vill förbereda mej i december när jag åter finns på svensk jord.
Hans Hammarström, Rio de Janeiro i oktober 2013.
Andtäppan i Anderna
Äntligen tycks livsandarna återvända, det känns som jag bitvis kan sova och andas lättare. Hjärtklappningen är i avtagande. Det är midnatt. Annat var det ett dygn tidigare, tankarna malde då om stroke, hjärtattack, propp mm. Kymigheten tränger sej på när man är så långt hemifrån. Jag mådde så dåligt att de hela slutade med att jag i ottan tvingades besöka akutläkare för onormal hjärtklappning och svårt att andas. En mycket obehaglig situation så långt bort från de sina.
Idag vet jag orsaken. Något jag försummat ta reda på. Det hade jag ingen aaaaning om. Uyuni befinner sej 3700 meter över havet, en liten håla utslängd precis där saltöken möter sandöken. Knappt någon växtlighet, speciellt på vårkanten som nu. Kallt som bara sjutton. Utan de livgivande ämnen som gröna växter avger och som underlättar vår andning. Miss att inte ha kollat kartans angivelser bättre.
Uyuni är Bolivias turistmagnet nummer ett. Här samlas ryggsäcksfolk från hela världen för trekking i det ogästvänliga landskapet. Andernas höga berg, en del vulkaniska, ett jätteområde inte avpassat för mänskligt liv. Ödslighet är bara förnamnet. Hit kan man åka tåg. Jag har prövat det tidigare och bara passerat. Det var då tanken föddes om att en dag återvända. Salar de Uyuni är världens största saltöken. Stor som hela Skåne. För 40.000 år sedan fanns här en gigantisk förhistorisk sjö som torkat ut och lämnat en enorm mängd salt efter sej.
På sjukhuset kollas mina värden, hjärtat slår orytmiskt, annars är blodtryck och sänka ganska normala. Jag får oxygenbehandling, det underlättar. Doktorn skriver ut recept på ett droppmedel som har samma verkan. Av personalen uppmanas jag dock tugga kokablad, den allra bästa medicien mot min åkomma upplyser man. Symtomen dämpas. Jag har hörsammat uppmaningen men det är ingen höjdare att i munnen med salivens hjälp forma de torkade bladen till en boll och långsamt suga ur saften. Som att snusa kan jag tänka. Men jag har tuggat på för att må bättre. Hit till sjukhuset kommer ofta personer med mina besvär och det är inget att leka med.
Doktorn rekommenderar för mitt vidkommande vistelser på lägre höjder. Det föreligger en risk att stanna kvar. Kroppen behöver tid att anpassa sej till höga höjder, Andernas kännetecken och rådande i nästan hela Bolivia. Ju äldre man är desto längre tid att anpassa sej. Doktorn rekommenderar Sucre, så hamnar du på tusen meters lägre höjd. Det bör göra susen!
Han berättar inte att på bussresan dit passeras världens högst belägna stad Potosi på ca 4000 meters höjd. Det fick jag reda på efteråt men hjärtat reagerade inte, verkade nöjt/nöjd med att vara på väg mot lägre trakter.
Kolla de spännande bilderna från Salar de Uyuni.
Räkna inte livet i dagar men i de minuter som tar andan ur dej!
Jag följer devisen i Bolivia bokstavligt, i Brasilien påtagligt.
Från Åsa Björndal som också följer min blogg har inkommit ett förtydligande gällande den här kompisen
Det är en kapybara, världens största marsvin som lever som en flodhäst. Gillar ditt engemang.
Min kusin Håkan Sjöberg tycker att det är ju för helv.....moster Inga som sitter på hästen i Pantanal! Hon är dock bara med som skyddsängel inför ritten.
Hans Hammarström som nu mår riktigt bra i Sucre i oktober 2013.
Bolivia idag
För den som inte vet vill jag förklara skillnaden mellan Sydamerika och Latinamerika. Man kan inte sätta likhetstecken mellan dem. Sydamerika utgörs av den sydamerikanska kontinenten till skillnad från den nordamerikanska. Latinamerika utgörs av alla stater där man har som huvudspråk spanska eller portugisisika. Det finns smärre undantag. Mexico ligger i Nordamerika men tillhör också Latinamerika. Mellanamerika och Karibiska övärlden ligger mellan de både kontinenterna, där är spanska som regel dominerande och ingår alltså i Latinamerika.
Bolivia med sina 12 milj. invånare är Sydamerikas fattigaste land. Det är frihetshjälten Simon Bolivar som gett landet dess namn. Spanska är huvudspråk men det finns ett flertal indianspråk vid sidan av. Bolivianos heter valutan och har samma värde som svenska kronor. Lätt att räkna för oss. Administrativ huvudstad är Sucre men landets president och regering har sitt säte i La Paz.
Landet befriades från spansk överhöghet 1825. Efter frigörelsen har oroligheter som krig och militärkupper avlöst varandra. Mest kännbara händelsen är förlusten av det relativt stora landområde som förband Bolivia med Stilla havet. En pulsåder skars av. Numer är man instängd högt upp i Anderna och lever bland annat av sin naturgas. Idag under ledning av Evo Morales, en president med indianskt ursprung, upplever landet visst lugn och stabilitet. Dock med stora spänningar mellan ursprungsbefolkning, mestiser (blandraser) och vita som ofta utgör landets aristokrati.
Dagens politiska agenda har som en av sina huvuduppgifter att stoppa landets illegala droghandel. Det har fått till följd att massor av människor på landsbygden har mist sin försörjning. Dessa arbetslösa drivs nu i horder mot de större städernas slumområden. När jag ser alla dessa stackars människor känner jag vanmakt, en slags skuld. Jag har ändock valt att fotografera miljöerna, aldrig närgånget så det kan störa. Det är så långt från vårt europeiska liv man kan komma. Vi är många som kan åka och titta på dom, men dom kommer aldrig att kunna åka och titta på oss.
På många håll växer det så det knakar, nya fina hus och infrastrukturen genomgår enorma förändringar. Det finns en växande medelklass och många verkar leva ett gott liv. Eftersom jag nyligen besökt Kuba måste jag tillstå att Bolivia ligger hästlängder före i välstånd och utveckling. Demokratin tycks ha fått ett starkt fäste.
Hur skulle världen sett ut om inte vi européer fått för oss att lägga under oss de amerikanska kontinenterna och utrota de ofta högt stående kulturerna som haft sitt fäste här. Infört slaveriet. Skövlat, härjat och fört hem enorma rikedomar till Europa. Läser man Sydamerikansk historia förstår man bättre vilket enormt ingrepp i människans utveckling som förevarat. Och vilka spår det har satt. Hos oss hyllar vi upptäckten av Amerika som något av det största europeisk historia kan stolta med.
Bra att ha i åtanke när man ser bilder från Santa Cruz och Cochabamba.
Santa Cruz
Allt är bara lögn förklarar killen i biljettkontrollen på min fråga om det finns en bok som berättar om tågets historia och varför det kallas dödens tåg. Det finns ingen bok att köpa varken på stationen eller i den lilla bolivianska staden Puerto Quijarro jag befinner mej i upplyses jag om. Men på nätet finns i alla fall en massa information om tågets förflutna förklarar jag. Bara lögn upprepas på nytt. Det enda intressanta. Här på stationen skall alla resande ställa fram sina klockor tio minuter för att vara i fas med boliviansk tidsuppfattning. Förvånade anleten på de få resenärerna. Ännu har ingen förklarat fenomenet, allra minst killen i biljettluckan.
Resan tar sjutton timmar upp till Santa Cruz. Ett platt och torrt landskap hela vägen. Som ressällskap har jag Betty med pojkvän Boris och så en nyfunnen vän i Matthew från New Castle. En långsam trist resa, bitvis fullsatt av bolivianer. Mitt huvud surrar av landsortsvarianter av såväl franska, engelska som spanska. Ingen hit!
Santa Cruz ligger i utkanten av Anderna precis där Pantanal tar slut. Det är lågland. Delvis känns det som att vara tillbaka på Kuba. Värme, smuts, trasigt, allt går igen. Människor i elände, tandlösa, toviga, trashankar är ett gammalt utryck som passar bra i sammanhanget. Emellanåt inslag av yttersta lyx och en medelklass som är i vardande.
Internet funkar, men segt. Mobilen är obrukbar. Trafikvett existerar inte. Idoga, vänliga, glada, tillmötesgående människor i överflöd. Känner mej aldrig otrygg i den här miljön. Dock en känsla av att alltid bli lurad.
EN GLAD HISTORIA
Min fina ryggsäck av det rubusta, välorganiserade slaget har mist sin väsentligaste detalj, huvudblixtlåset har pajat. Vilket elände! Den går inte att stänga längre. Utdömd i såväl Sverige som Frankrike och Brasilien. Lönar sej inte att reparera, släng och köp ny är uppmaningen!
Nää, jag kan inte acceptera sakernas tillstånd. Du får hänga med till Bolivia igensatt med stora säkerhetsnålar som håller ihop din lekamen. Du ser för eländig ut, har mist din karaktär. Men så ett under!
I Santa Cruz har du nytt fått ett nytt liv. En på gatan jobbande skomakare löser problemet. Du har nu fått ett nytt fint blixtlås. snyggt som bara attan och som glider lätt. Vilken renässans för oss båda!
Heder åt rejält yrkesfolk!
EN TRIST HISTORIA
På rundresan ner till saltöknen Salar de Uyuni i södra Bolivia har jag valt att ta vägen över Cochabamba, högt upp i Anderna, 2600 meter. En dagstur med buss runt 10 timmar. Jag vill ha bästa komfort och väljer då det dyraste alternativet. Expresstur med reglerbara fåtöljer utan grannar inpå sej. Bästa plats med panoramautsikt över Anderna. Man vill ju vräka sej ibland när priset är så pass långt som 120 bolivianos. Lika mycket i svenska kronor. Med västerländska ögon är allt billigt i Bolivia. Man livnär sej gott på en femtiolapp om dagen.
Precis vid incheckningen i den tidiga timmen kommer min biljettförsäljare från gårdagen rusande och med raketfart byter ut min biljett mot en annan. Han försvinner direkt och där står jag med en biljett för 50 spänn. Med ett annat bussbolag. En riktig mjölktågsvariant som stannar vid varenda pall. Blåst så in i norden! Bonnfångeri sa man visst förr. Dock glad att jag kom iväg, av lyxen blev intet.
Nu förstår jag hur det hela gått till. Bedragaren ställer sej vid ett bussbolags försäljningsdisk som tillfälligt är obemannad och kursar egna biljtter till dyrt pris. Smart metod.
EN FÄRGGRANN HISTORIA
Äntligen på tu man hand. Precis så sympatisk jag alltid trott. Det sa klick vid första ögonkontakt. Mötet inträffar på Zoo i Santa Cruz. Jag ser min första tucan livs levande på nära håll. Vilken fullträff!
Nu förstår jag fågelskådarna bättre. Vill man se sin pippi i sitt rätta element gäller tålamod, tålamod, tålamod. En väntan i naturen som för min del känns för långtradig. Zoo får duga.
Vem minns inte Ante Nordlund från Mobacken?
EN SÖT HISTORIA
Det här är en tidig tonårsbild av min moster Vera. Imorgon tisdag fyller hon 90! Vera har idagarna äntligen fått komma in på ett äldreboende i Blackeberg. Där bor redan hennes syster Gun, 88. Vera har en syster till i livet, Britt 93 som väntar på en plats på samma äldreboende. Tänk, tre gamla systrar återförenande efter så där sjuttio år, på den tiden alla bodde hemma i Traneberg. Samtliga är änkor och har varit Bromma trogna i alla år. Vore värt ett reportage i någon lokaltidning. Min mamma var äldst i syskongruppen, hon blev 96, Ulla blev 92, de yngsta syskonen Elsa och Nisse blev mer normalgamla.
Här en färgglad bukett på födelsedagen från Hasse i Bolivia. Välj vilken! Ett jättegrattis med massor av kramar! Vera, hoppas du kommer att trivas i ditt nya hem! Jag hälsar på i december.
Med lite fantasi skulle vi kunna få till en modern version av tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Kanske får jag vara farbror Blå med hänvisning till min succé som ryttaren i blått!
Det finns en obesatt roll, vem aspirerar?
Bland pirayor och anacondor
En solig morgon utöver de vanliga, ett skimmer av annorlunda slag. Omgiven av dofter och läten jag sällan upplever. Det luktar från träden, från näckrosorna, från de täta buskagen, från flodens sedimentfyllda vatten. Fåglar som lyfter och sträcker, papegojor och strutsar ger ljud som är främmande. Den tropiska mystiken tränger sej på. Det är lagom varmt i den arla morgonväkten. Det kluckar skönt från den lilla båtens för när vi långsamt stävar fram på den stilla krusiga vattenytan. Blånande berg i fjärran påminner om närheten till Bolivia och Inkarikets domäner.
Det stundar pirayafiske på rio Paraguay i Pantanal. Här behövs en riktig poet för att ge stunden den rätta kryddan till den pantanaliska anrättningen. Varför hann aldrig Evert Taube hit.
Djungeltelegrafen slår till
Jag finns nu på Hostel Campo Grande, i Campo Grande, en riktig småstad i västra Brasiliens utkanter. Tidskillnaden är sex timmar mot Sverige. Härifrån skall jag i morgon bitti av en ecooperatör organiserad tur ta mej in i det mer otillgängliga Pantanal. En riktig safari med tre övernattningar i lodge vid Rio Paraguay väntar. Här frågar ingen om försäkringar, sprutor, mediciner. skyddskläder, anhöriga eller annat av säkerhetskaraktär. Allt verkar så enkelt.
Jag vill därför att så många som möjligt skall veta ungefär i vilka ilsolerade trakter jag befinner mej. Misstänker att mobil och internet inte kommer att fungera, åtminstone inte min tekniska utrustning som har ett par år på nacken. Jag återkommer inte till civilisationen förrän måndag kväll och då till den lilla staden Corumbá, belägen alldeles vid den bolivianska gränsen. Planerar att stanna där i två dagar, två nätter för att boka tågbiljetten till Santa Cruz som måste ordnas inne i Bolivia i gränsstaden Puerto Quijaro varifrån tåget utgår. Det kallas dödens tåg av anledning jag skall ta bättre reda på. Har dock en aning om att det härrör från långt tillbaka i tiden då man fraktade offer av gula febern på den linjen.
En trist förkylning har slagit till så jag känner mej inte i den absoluta toppformen precis. En femton timmar lång bussresa har heller inte förhöjt statusen.
Här kommer hemsidorna för de operatörer som sköter mitt väl och ve de kommande dagarna. Pauline, en ung dam med skinn på näsan, verkar vara den som håller i spakarna, hon pratar dessutom mycket bra engelska.
www.pantanaltrekking.com
www.ecologicalexpeditions.com.br
Idag och kommande natt finns jag ännu tillgänglig med sms på mobilen +46 737 168364. I morgon väntar den tropiska värmen med sina insekter och annan blandning av smått och gott.
Hans Hammarström, Campo Grande i okober 2013.
En spark in i fotbolls-VM?
Tanken svindlar! Jag som närt en förhoppning om att få jobba volontärt i Brasilien har nu tagit ett steg närmare målet. Jag har anmält mej för volontärarbete till fotbolls-VM 2014 där Brasilien står som värd. Genom Sveriges Radios sydamerikakorrespondent Lotten Collin i Rio de Janeiro har jag fått kontakt med en svensktalande brasse som jobbar för en organiasation inom Fifa.
Rafael har nu fixat till en intervju med mej i Fifas tidning inför VM. Dessutom på portugisiska, vilken krydda! Klicka på länken nedan, det som handlar om mej finns ett par rader ner i texten. Man kan alltid använda google translate om man vill veta vad jag har att framföra i sammanhanget.
http://pt.fifa.com/worldcup/organisation/volunteers/news/newsid=2181681/index.html
Chansen är dock små för min del, det lära vara inemot 20.000 som anmält sej.
Mellanlandning i New York. Jag hann precis ta mej in till Manhattan via pendeltåg och metro till nya World Trade Center och Ground Zero.
Gula linjen i São Paulo är häftig med sina förarlösa tåg. Jag ställer mej gärna längst fram och låtsas jag är förare. Har han fått pippi igen? Minns då särskilt när moster Vera och jag 1950 premiäråkte Stockholms Tbana från Slussen till Stureby, den kallades då för Gröna faran.
På fyratimmars rundvandring i São Paulo, här i Anhangabaú. Bra morgongympa för hjärnan är att träna på uttal av alla de platser man besökt, många har indianskt ursprung. Smaka på Itaquaquecetuba och försök repetera utan att se ordet!
På promenaden passerades detta skyltfönster. Så sympatiskt att flickor som inte längre är trådsmala också får sitt utrymme. Så snygga och färggranna skyltdockorna är!
Mina rumskompisar på WE-hostel. Norton från Brasilien, Ana och Suki från Kanada och Kina. Här på friluftskonsert i Ibirapuera Park. Symfoniker från Hamburg gästar. Norton och jag pluggar engelska resp. portugisiska tillsammans. Bra utbyte då vi båda är urdåliga på resp. språk, kommunikationen funkar dock stapplande.
Det är något märkligt med utländska ungdomar. Man accepterar mej som en kompis, jag behöver inte tränga mej på. I min person ser man att livet inte behöver vara slut efter 60, vilket inspirerar många. Nu skall man hem och berätta för sina föräldrar och deras!
Här köper man bussbiljetter västerut. Jag skall åka med den mer lyxiga varianten, executivo, till Campo Grande i regionen Mato Grosso do Sul där finns Pantanal Resan tar ca 13 timmar. Det lär vara varmt som bara attan, rejält med mosquitos också! Pantanal är en utlöpare till Amazonas söderut. Här kommer en kort beskrivning av området, delvis saxat ur diverse litteratur i ämnet.
Denna min tolfte resa till Latinamerika har jag som huvudmål Pantanal i västra Brasilien. Jag har läst en hel del om detta område och tänkte lite kortfattat berätta om vad jag tror väntar.
Pantanal betyder träsk på såväl portugisiska som spanska. Något träsk är det emellertid inte, däremot översvämmas två tredjedelar av området under regntiden som infaller mellan november och april. Jag är alltså sent ute! Pantanal är ett vidsträckt, deltaliknande område, stort som halva Frankrike. Det ligger precis mitt i Sydamerika om omges av höglänta områden. Större delen ligger i Brasilien men det når också in i Bolivia och Paraguay. Pantanal får ibland tillnamnet Terra de Ninguem Ingenmansland. Få människor bor här, inga städer eller byar finns, bara enstaka rancher, fazendor. Det är alltså en glesbygd som får Norrlands inland att framstå som tättbefolkat.
I tropikerna i allmänhet, och i Pantanal i synnerhet finns en hel del ultraläbbigt. Eller vad sägs om vampyrfladdermöss, skallerormar, anakondor, mördarbin, pirayor, stingrockor, giftspindlar, giftsteklar, skorpioner, bitska giftmyror, jaguarer och pumor.
Vampyrer och anakondor attackerar aldrig människor, giftormar är lätta att undvika bara man tittar var man sätter fötterna, pirayor är vanligast grillade eller som ingrediens i soppa - pirayaattacker hör mest till sägnernas och filmernas värld. Stingrockor finns bara på få och kända ställen, giftspindlar, steklar och skorpioner får man leta noga efter och giftmyrorna lär bo i vissa lätt igenkännbara träd och de stora katterna ska man vara lycklig om man alls får se. Mördarbina måste man se upp för, dom kan attacker i svärmar och många bett är direkt livsfarliga.
Jag har gjort safariliknande besökt i Amazonas djungler flera gånger, visserligen bara i utkanterna men har då aldrig råkat ut för vare sej insekter, ormar eller andra djur. Av obehagliga insekter har vi mer i Sverige, jag tänker på mygg, knott, getingar, fästingar och spindlar. Hua!
I Pantanal finns närmare 700 olika fågelarter och ett 80-tal däggdjurarter. Dessutom finns kajmanen i tusental, den tillhör inte den aggressiva sorten av krokodiler. Som regel drar de sej undan om man kommer för nära. Vad djurvärlden beträffar finns här en otrolig artrikedom och eftersom landskapet är relativt öppet är det betydligt lättare att få syn på djur och fåglar här än i de täta regnskogarna.
Det var i dessa trakter som Arne Sucksdorff verkade under många år, här skaffade han sej också sin infödda fru Maria. Jag har nyligen läst hans intressanta bok Ett hem på jorden för att lära mej mer om trakterna. Boken innehåller bedövande vackra och spännande färgbilder. Efter vad jag förstår har han tydligen gjort mycket gott för Pantanal och kan betraktas som helgonförklarad, det framhålls gärna i litteratur på svenska.
Hoppas vi ses om ett par dagar i Pantanal!
Hans Hammarström, São Paulo den sista september 2013
Någon har fått pippi
Han är på gång igen, nu under mottot: Det gäller att smida medan järnet är varmt!
Med sjuttiotre år på nacken kanske naturen strax sätter gränser. Än finns dock lusten kvar att läsa, resa och lära, i alla fall så länge hälsan står den djärve bi.
Innan de åttio är målet att ha täckt in hela Latinamerika. De mest kända destinationerna är avklarade, vissa länder och områden fattas, dessa står nu i tur. I höst gäller Mato Grossos träskmarker i västra Brasilien och världens största saltöken i södra Bolivia. Från Pantanal till Salar de Uyuni. Långa bussfärder väntar, viss del av sträckan kanske med dödens tåg.
Start i São Paulo, målgång i Rio de Janeiro, tre, fyra veckor senare,
Resekalkyl:
Flygresa tor 7 500
Buss och tågresor 2 500
40 övernattningar 5 000
Summa 15 000
Övriga utgifter blir billigare på långresa än hemmavid, bl.a ett avstannat normalt socialt liv. Därtill får jag äta för att leva, inte tvärtom, det är såväl hälso som kostnadseffektivt. Fri från alkohol och nikotin i tolv år sätter också sina spår. En stark svensk krona och en försvagad brasiliansk real gör inte saken sämre.
En skön juvel, Che Guevara!
Den som följde min blogg från Kuba blev säkert varse att allt inte framstod så positivt. Tänk att det tog nästan två månader för det trista vykortet ovan att nå Europa. Jag ger mej sjutton på att man översätter texterna innan avsändning, en slags censur. För mej tyder det på att regimen börjar bli alltmer desperat, man vet inte längre vilka metoder som står till buds för att stoppa informationen med omvärlden. Undrar just hur lång tid det dröjer innan systemet kapsejsar. Funderar också över vilken diktator som lämnar scenen först, Fidel på Kuba eller Bashar i Syrien? Bokstavsordning är min gissning, det brukar stämma. Vår egen kung är kanske också på väg, han har väl gjort sitt nu efter fyrtio år.
Har herrarna möjligen sedan länge fått pippi?
Den här pippin har fått en hederplats i min entré i Saint Cyprien. Den lär finnas i Pantanal så jag hoppas få se en livs levande variant, den framstår i alla fall som väldigt spännande med sin oproportionella näbb. Klicka på länken nedan och kolla om det är en identisk fågel som lyfter i andra halvan av videon och snabbt fladdrar förbi.
En del fnyser lite underförstått åt min musiksmak, den är för enkel och svensktoppsinspirerad. Musikälskande förståsejpåare tror sej ha en förfinad känsla för takt och ton. Det går jag inte på, utan anser istället att vederbörande stangerat och inte vågar släppa in popvärldens nya tongångar ofta kombinerade med häftiga videos.
Här återkommer biten som dessutom väcker min inspiration inför mötet med djungelmiljön i västra Brasilien.
Njut ännu en gång av både bilder och musik men framförallt Katy Perrys sång, hon roar med roar. Jag lovar, den kommer att ryta!
En idé har börjat ta form, att spira så smått. Tänk om det gick att jobba volontärt i samband med att Brasilien skall arrangera fotbollsVM 2014 och OS i Rio de Janeiro 2016. Förmodlingen faller jag för åldersstrecket och för att min portugisiska är alldeles för bristfällig, knepig att få snits på. Hoppas tanken kan få näring och sedan realiseras! Motser gärna tips och kontakter.
Har den här gubben också fått pippi?
Jag flyger om ett par dar med United Airlines från Barcelona till São Paulo via New York.
Hans Hammarström, Saint Cyprien i september 2013
PS. Jag kan rekommendera en riktig bladvändare som nu finns i pocketupplaga, Jojo Moyes Livet efter dig. Snäll läs den uppmanar Marian Keyes. Jag också! Den handlar om livskvalité. Bokens Will och jag är på samma våglängd.DS
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
