Mansbilder

Strax är det dags att lämna Brasilien för denna gång, jag räknar dock med att komma tillbaka. Flera gånger.

Tänk om jag kunde få Christina att följa med hit, att leva lite bohemliv, på ett hostel, med få prylar att hålla reda på, klara sej på ett minimum av utrymme. Organisera mera, lämna fräschheten därhän för en tid, släppa tanken på att alltid vara till sin fördel, slippa vara fin och lida pin, färger behöver inte gå ton i ton. Livet i vida världen rymmer andra vida värden.

Tänk om jag fick visa henne mitt Rio, det som jag lärt känna under mina flertal vistelser här.

Baksidan kan vara mage i olag, skavsår, småskavanker, störd nattsömn, trängsel på toan. En god vän som har några fler år på nacken sa till mej för en tid sen, ju äldre jag blir desto längre tid tar det att organisera mej själv. Hela dan blir en enda administrativ sysselsättning. Stämmer på pricken, speciellt när allt skall finnas på plats i en trång resväska. Till slut hittar man ingenting, det råder närmast kaos när man just förtagit en omorganisation. Många gånger tror man att prylar blivit stulna som senare återfinns på en plats man bara kan drömma om. Hur många gånger har jag inte anmält försvunna tingestar till receptionen. Om något under dessa omständigheter blir stulet på riktigt är man högst osäker på sej själv.

Att blogga, att skriva, att fota, att nedteckna och sammanställa är en del av min vardag, ett sätt att leva på resande fot. Vikten av tillfälliga möten, inte att förglömma. Att dagligen pröva ett nytt språk.


Här några avslutande bilder som har med kommunikation att göra, såväl vertikalt som horisontellt.

　

　

Vad fa´an är katedralen? Nu har jag orienterat mej rätt på kartan men ser ingen katedral, hur är det möjligt, är den så fnuttig. Det är långfredag och jag som tänkt mej umgås med Jesus en liten stund, i salig åminnelse av golgatavandringen med stundande korsfästelse som final.

Här, ni står vid katedralen svarar en förvånad man. Är denna betongbunker Rios katedral, jag var inställd på en helt annan skapelse, något pampigt, kyrklikt. Irritationen lägger sej snabbt och övergår långsamt i salighet och sinnesro.

 

Här syns katedralen, klippan med Kristussstatyn i mitten och klockstapeln






Närbild på statyn på Corcovado som vakar över Rio de Janeiro från sin höga klippa






Interiör från katedralen






Toppen av katedralen inifrån






Katedralen på mitten i bild, här kommer Rios gamla spårvagn på Lapaakvedukten



Klicka för att se hur spårvagnen passerar


http://www.youtube.com/watch?v=hExzmknz1lo



Här den senaste varianten av spårvagn, det förarlösa metrotåget i São Paulo






En av hållplatserna






Vakter överallt,  känns bara tryggt






Tåget kommer in bakom dessa dörrar och syns aldrig






Här skulle föraren har suttit, nu kan man själv stå där allra längst fram






Spännande att följa färden inne i tunneln






Jag var nästan ensam i vagnen






São Paulos omfattande metrosystem, den gula förarlösa linjen har ännu inte sina fulla sträckning klar.

Många stationer i SP har dubbelnamn, jag vet nu varför, första namnet talar om vad fotbollslaget heter just där, sedan kommer ortsnamnet. Inget aprilskämt.

För övrigt borde SLs ledning fara till São Paulo för att kolla hur perfekt allt fungerar. Aldrig att ett tåg plötsligt stannar eller en rulltrappa är trasig, trots miljoner och åter miljoner människor som dagligen trafikerar metron






I Rio kör man med speciella kvinnovagnar under rusningstid. man vill undvika allt tafsande i trängseln. Heller inget aprilskämt. Kvinnor får dock ta vilken vagn man vill. Vad månne feminister tycka om saken. 


Här ett annat spännande färdmedel





Ett riktigt djungeltåg från Curitiba, mer djungel än i Amazonas, vilka branter






En heldagsresa väntar




















Åter till stan






Busshållplats i Curitiba, märkliga ovala skapelser i glas. Bussarna går i särskilda filer mitt i gatan.







Tunnelhållplatser i stället för tunnelbana funkar också bra



Mitt stora intresse för kollektiva transportmedel har fått avsluta mitt bloggande för denna gång. Mansbilderna kunde ha blivit fler och mer ingående, inspirationen tröt. Ännu en bild.

Genom mitt boende på enkla hostel har jag kommit i kontakt med många unga brassar, turister i eget land. Ett åtrkommande tema. Man tycker tjejer från Brasilien är outbildade och lite  korkade. Vackra att se på men ingenting att gifta sej med. Annat är det med flickorna från Europa och USA, välutbildade och intelligenta, ljusa och snygga. Tyvärr vill dessa unga damer bara roa sej med oss som har lite olika nyanser av brunt i hyn. Ingen man vill ha för framtiden. Talanger att surfa på höga vågor är ingeting att komma med i längden, möjligen att surfa på nätet. Vilket dilemma för dessa unga män, vad skall man säga för att uppmuntra.
 
Skylla på portugiserna som under sekler skeppade afrikanska slavar till landet är inte mycket att komma med.
 


Inte kan jag dansa samba, inte kan jag bada eller surfa i de höga vågorna, inte begriper jag mej på fotboll. Inget av alla de element som gör Brasilien så välkänt i världen klarar jag av, har heller inte längre några större ambitioner. Ändå trivs jag mitt ibland dem, bland sprakande färger, rytm, språk och alla vänliga människor i sån mångfald kulörer.

Vilken utmaning som nu väntar landet,  fotbollsVM 2014 och Olympiska spelen i Rio 2016. En rivstart för ekonomin. Hoppas det kommer att skapa nya bättre förutsättningar för alla de miljoner människor som lever i utsatta lägen.

　

Hans Hammarström, Rio de Janeiro i april efter påsk 2011

　

PS Jag besökte Venezuelas konsulat i Rio häromdan, Hugo Chavez välkomnar turister, där finns inga gerillor, inga andra farligheter, jag fick en bok som beskriver hur man tar sej genom Amazonas till Karibiska havet, den skall jag läsa noga.DS

Hatar är nog ett överord i sammanhanghet, har dock valt det eftersom jag vet det kan locka publik. Mitt budskap är viktigt.

Redan som liten grabb gjorde jag min pappa grymt besviken på att inte visa upp minsta talang i varken bandy, ishockey eller fotboll. Blev tåfjuttarnas mästare och alltid bland de sist valda i alla uttagningar. Det hände också att man fick vara Kalle Bakom, den som sprang och hämtade stjärnornas långskott utanför planen. Entusiasmen för fotboll fick aldrig den riktigt tändande gnistan. Jag har fortfarande svårt förstå meningen med att jaga en rund boll som skall in i ett mål eller ner i ett hål som i golf. Hur man kan tjäna storkovan på detta banala trixande är mej en gåta. Hur kan en hel värld engagera sej i dessa skott och sedan analysera prestationerna i det oändliga i den ena sportspegeln efter den andra. Jag brukar fråga mej om sporten skulle bli dubbelt så populär om man skickade in två bollar på planen. Då kanske till och med jag skulle gå och se en match. Då blev det ju plötsligt roligt att se vilka stjärnor som jagade vilken boll. Mitt tips till fotbollsvärlden.

Av någon anledning har jag de senaste åren lyckats med konststycket att omedvetet långsamt åter dras in i fotbollens värld. Först och främst genom mitt franska boende, närheten till Spanien, Katalonien och Barcelona och det stora fotbollsintresset där. Det går inte att stå emot människors entusiasm och engagemang i dessa skådespel med sina superstjärnor. Jag har till och med varit och sett en match på Camp Nou i Barcelona. Det är inte fotbollen i sej själv som lockar intresset, det är mer spelet runt omkring. En fascination för detta märkliga fenomen som kan ena en hel värld. Man får böja sej för faktum och hänga me´......





Rubinbröllopsparet och fotbollsentusiasterna på Camp Nou 2009. Här tillsammans med en välkänd profil. Nästa år firar paret plåtbröllop, till vad skall man tjacka plåtar då


Nu har det fantastiska inträffat att vårt barnbarn Lovisa tycks visa stor talang med att joxa med trasan för att bruka ett slitet uttryck. Tänk om min pappa fått uppleva allt som hans barnbarnsbarn presterar idag. Hon är dessutom en duktig målgörare. Hennes farfars tåfjuttar har utvecklats genom generationerna. Vi hänger me´

Klicka och minns

http://youtu.be/Fkf8DdpytLE

　

Vistas man långa tider i Brasilien, fotbollens förlovade land, är det också svårt att stå utanför sportens inflytande i det dagliga livet. Man rycks med, med eller utan egen förskyllan. Nu vet jag till och med att bygdens store son Ronaldinho är tillbaka i Rio efter sina framgångar och lysande karriär i Europa. Han lirar för Flamengo, för övrigt granne med Catete där jag bor.

Det var inte meningen att hamna mitt i Rios fotbollsvärld. Jag ville ha en tröja med klatschiga färger och lyckades hitta denna i rätt storlek GG, XXL i Europa. När man kommenterade mej på stan började jag undra. Jag hade lyckats införskaffa en tröja för Riolaget Flumiense och anses numer som ett av dess fans. Laget ligger visst inte så bra till i tabellen, så man behöver all support man kan få




Här på Maracanãstadion pågår förberedelserna för fotbollsVM i Brasilien 2014





Jobb pågår överallt






Så här skall det se ut om några år och här i Rio de Janeiro går finalmatchen






En del känner nog igen namnet






Här ett annat berömt fotavtryck






Har den här brassen möjligen fått på sej svenska landslagsdressen





En man som älskar fotboll och som berättat för mej, vad sägs om frisyren






En annan kille som gärna berättar fotboll för mej, han jobbar i receptionen. Inget fel på hårväxten där heller.





Killen som tog den här bilden envisades med att det fanns zoom på min mobilkamera. Jag protesterade och sa att det finns ingen. Han hade rätt och nu kan jag zooma, jättelätt. Förstod inte att samma knapp fungerar på olika sätt i olika funktioner






Någon som kan gissa vad dessa siffror står för. Jag vet nu. Ett tips, kanske står det 14 nästa gång.






En som på gamla dar hamnat  i fotbollens centrum, kolla noga på lite avstånd



Idag är världens mest kända svensk, alla kategorier, hämtad ur just fotbollsvärlden, jag tänker givetvis på Zlatan. Alla tycks veta vem han är. Undrar just om Greta eller Ingemar kvalar in på andra plats, det beror på vem man frågar.

　

Som ung fick jag låtsas vara engagerad i fotbollen, matcher och resultat, idag när jag vågar prata om mitt ointresse frågar jag mej ofta om min inställning grundades redan i tidiga barnaår. Pappas förväntningar och min oförmåga att infria dessa, att gång på gång bli utsedd till Kalle Bakom, i bästa fall backspelare. Hur många män är drabbade av detta trauma, tycker jag är ett berättigat spörsmål, även för de förväntande.

En sak är tämligen säker, jag skall aldrig genomgå en kurs i fotboll, i alla fall inte de närmaste åren..........................................först vill jag veta om man spelar bra fotboll i Venezuela.

　

Hans Hammarström, Rio de Janeiro, påsken 2011

Det fanns ett ordspråk en gång i tiden som löd, Det är lätt att säga tulipanaros, men att göra en....... Det samba gäller i samband med min samba. Det är lätt att säga, Dansa samba med mej, men att göra det..........

Jag går på sambakurs, det hör liksom till när man bor i Rio de Janeiro. Det bör nämnas i sammanhanget att den årliga karnevalen i Rio egentligen är en tävling mellan alla olika sambaskolor. Min ligger om hörnet på Rua do Catete 112, strax söder om Centro Rio, halvvägs till Avenida Nossa Senhora de Copacabana för att vara mer exakt och orienterad på kartan.

Academia de Dança med Jimmy de Oliveira





Rua do Catete en söndagförmiddag, danslokalen till vänster i bild




Ny sambafrisyr förbereds



Efter första danskvällen har jag insett , samba får jag dansa i nästa liv, det är nog för sent nu. Silvia får ursäkta. Alla förutsättningar för ett misslyckande har plötsligt infriats. Inte att själva taktkänslan är i bristande, snarare allt runt omkring. Jag vill nämna de värsta utan inbördes rangordning.

Danslokalen dåligt ventilerad med ett gradantal överstigande trettiofem.

Den ofullbordade portugisiskan med instruktionsmissar i överflöd.

Dansskorna av fel utförande, passar bättre för forsränning.

Ideliga nysanfall med attacker uppåt femton per omgång.

Plaskvåt av svett, koncentrationssvårigheter och allmän oro till följd.

Skjortan går att vrida ur som en skurtrasa.

Jag vill helst lämna lokalen men jag har ju betalt motsvarande etthundratjugo spänn, måste få valuta för kosingen. Får fortsätta utbildningen.

Skorna för forsränning, utmärka när man reser omkring i vått och torrt, ingenting för samba　

　

Så här går det till. Man lär sej fyra grundsteg, kanske heter det turer.

Passo básico, puladinho, tirou a dama och contratempo, varje kursdeltagare kör sitt eget race i början.

Så långt allt väl, I varje inlärningsmoment gäller tre av varje sort. Nu infinner sej raskt svårigheterna. Hon bakåt, han framåt, sedan han bakåt och hon framåt, han helt om, hon stilla, därpå han stilla hon snurrar. Hur lätt som helst att trampa åt sidan och på grannens tår med klumpiga skodon. Nu kommer det riktigt jobbiga när vi skall börja dansa på riktigt, läraren ropar dojs contratempo, trejs tirou a dama, un basico, quatro puladinho. I sambatakt med musik.

I detta läge är jag helt bortgjord, det blir både fel tur och fel antal. Stackars alla dom söta flickor som tvingas delta i mina tappra försök, dessutom stänker det om gubben.

Här med min danslärare innan samban, då båda fortfarande var glada




 　

Den här turen sprack totalt för min del, kolla på länken och bedöm själv.

http://www.youtube.com/watch?v=9WpzWaChLyM

　

Jag har nu insett att jag gjort mitt inom dansens område. Tangon i Argentina förra året blev ju inte heller någon lysande succé. Jag lovar att inte drabba de sköna konsterna fler gånger. Det finns väl andra konster man kan ägna sej åt.

Det gick åt skogen, sa man förr. Där kan man ju hugga ved i stället.







Instruktörerna var säkert duktiga men saknade förmåga att lära mej

Hans Hammarström, Rio de Janeiro i påskveckan 2011

　

Förresten, karnevalen i Rio inträffar varje år visst antal dagar från påskdagen räknat, precis som vår fasta. Carne betyder kött här. Något att bita i för den vetgirige.

Silvia, Du har varit drottning av Sverige i snart 35 år, en evighet kan tyckas, tänk att Du stått ut. Här får Du några reflektioner från mej, jag kallar det för ett poem, hittar inget bättre uttryck.

Efter att ännu mer lärt känna Ditt hemland Brasilien, speciellt São Paulo, där Du växt upp, har jag mycket mer förståelse för Din situation i dagens Sverige. Ser allt med nya, annorlunda ögon. Kanske känner Du Dej mer som tysk, jag tvivlar dock, det brasilianska tar nog överhanden.

Brasilien, Din mamma Alice hemland, vilket paradis Du fick lämna i form av värmande sol i överflöd, brusande surfvänliga havsstränder, grönska och frodighet så nära Edens lustgård man kan komma, därtill en kultur som sprakar av färg och rytm, livsglädjens bägare som flödar av skum, med stolta positiva invånare fyllda av åtrå, värme och nyfikenhet. Visserligen råder här avgrundsdjup ojämlikhet men jag tror den kan byggas bort inom en generation. Man lider av att se trettioåringar i ett kvarter gå omkring med tandställning medan jämnåriga några stenkast bort inte har något att fästa sin i. Det skapar en stor sorgsenhet, också de utbredda fattigområdena, favelorna, i bjärt kontrast till lyxlivets boendeformer. Med Dilma vid spakarna tror jag dock landet är på rätt väg att skapa ett någorlunda rättvist samhälle.

Silvia, Din svenska kan nog bli bättre, men nu förstår jag svårigheterna lättare. Att försöka lära Dina landsmän ett germanskt språk syns hart när helt omöjligt. Våra tungors och läppars rörlighet har från tidiga barnaåren formats i olika riktning. Jag vet nu också hur svårt ni har att avsluta ett ord med konsonanter, man måste lägga till en vokal för att inte tungan skall gå i baklås. Orden blir till oigenkännlighet. När jag själv försökt lära Ditt vilda tungomål vet jag nu att det är nästintill ogörligt att få till de portugisiska ljuden med sina märkliga läten i svårfångad rytm och melodi. Jag har tragglat med franskan i ett kvart sekel utan att tillnärmelsevis nått lika långt som Du. Jag om någon, vet problemen med annorlunda tungställning och knepig grammatik. Behåll ditt lilla egna sätt att uttala fantastiskt, det kommer för alltid att påminna mej om mina egna tillkortakommanden i ambitionerna att tala Ditt hemspråk.





Silvia, jag har faktiskt träffat Din make en gång i tiden, ett kort minnesvärt möte, på en av våra sightseeingbåtar som hovet hyrt in. Man skulle inviga Östersjöakvariet på de nyöppnade Fjäderholmarna. När kungen premiärtände belysningen låg där en sovjetisk ubåt på botten. Ett skämt som väckte både munterhet och bestörtning för trettio år sedan. Tror Din käresta helt tappade fattningen. När det blev dags för invigningstalet irrade han helt bort sej när manuskripten plötsligt inte stämde med verkligheten. Allmän munterhet spred sej snabbt. Jag blev inte imponerad av Carl-Gustav, på mej gav han ett ganska trögt intryck, ingen riktig vilja bjuda till. Han var visst dagen efter sas det, tänk redan då. Kära Arbogaöl, eller var det från Örebro.

Silvia, eftersom Ditt intellekt verkar ha en annan dimension, kan jag tänka mej att Du stundtals känt Dej maktlöst missförstådd. Många gånger har Du säkert upplevt hopplöshetens smärta sprida sej. En gång i tiden hägrade ett lyxliv i Sverige, då hördes klick på klick i Dina hjärtesnår, nu hörs nog bara kluck på kluck, med bröderna, gutår. Jag våndas om det tillhör Din vardag, för er finns ju inte AA eller Mansjouren att tillgå.

Silvia, acceptera kaffeflickorna, Du har valt en make som följer sin instinkt, inte alltid lätt att tygla. Låt karln hållas, så blir han säkert drägligare hemmavid. Din tid skall komma, lyss mina råd, och hans, nu vänder vi blad. Försök förtränga allt snack om nazism, det var inte Ditt påhitt, vem vill inte försvara sin pappa, med alla medel tillåtna, speciellt om man hållit av honom. Familjen har ju varit Ditt enda andningshål ut i verkligheten. Mamma, pappa och storebröder, vanliga människor, opåverkade av stelhet och etikett.

Silvia, Du har inte valt att Sverige skall vara en ärftlig monarki, det är inte Ditt påfund. Du har valt att försöka vara en god mor och hustru samtidigt upprätthålla Ditt heltidsjobb att vara drottning i ett kyligt annorlunda land, långt bort i höga nord, med invånare av ett annat kynne än Ditt. Du måste ha mycket kvar av den brasilianska värme som finns inombords, inte har den väl sinat på ett gråtrist opersonlig slott. Gör reklam för Ditt Brasilien, vi svenskar och européer har mycket att lära. Ni har sedan den portugisiska kolonisering för ett halvmillennium sedan visat vägen hur man kan ena en stor kontinent av så olika individer, från svart till vit, via det röda och gula inslagen. Särpräglade religioner inte att förglömma. Lär oss att också spraka i färg och rytm, känna gemenskapens stolthet.

Silvia, är Du en paulista eller paulistana, beroende på var du är uppväxt, i staden eller i regionen Jag skrev en gång och frågade hovet om det fanns någon biografi över dina ungdomsår i São Paulo, men fick aldrig något svar. Hade så gärna besökt kvarteren, strövat omkring i Dina fotspår. Du skall veta att Din stad är min favorit bland Brasiliens alla pärlor. Många här vet också vem Du är, om inte så berättar jag. Då möter mej förvåning och en strålande glädje.

Silvia, Du har gett vårt svenska kungadöme brasilianskt blod i ådrorna, hoppas det kommert att spraka om våra ättlingar framöver. Jag tycker Victoria har den rätta snitsen, den rätta förmågan att visa oss vägen. Låt henne ta över nu, låt Haga blomstra, bli som i fornstora dar, fyllt av ungar och ett centrum för nationens intresse.

Silvia, jag kan bara lyckönska Dej till de trettiofem åren som Sveriges drottning. Du har gjort ett fantastiskt jobb, ofta i det fördolda, med många svårigheter att tackla, säkerligen fler än de jag berört, men inte minst barnens speciella fäderne påbrå. Du har kämpat väl, ofta med ett påklistrat leende och en blomsterknippa i handen. Hoppas vi svenskar verkligen visar Dej vår uppskattning, om inte nu, så till sjuttioårsdagen om några år. Undrar om det finns någon svensk kvinna av idag som vill byta med Dej och flytta ut till Drottningholm och ta hand om en åldrandeTjabo.

Silvia, jag hoppas Du snart får säga som jag, Sou aposentado, Jag är pensionär. Låt Dina rynkor, Ditt rätta anlete, sprida sin inneboende brasilianska strålglans, låt den spraka, skäms inte för att bli gammal, dölj det inte, visa att vi finns för alla de som ännu kämpar i karriärens trappstege, snart är dom här. Den tredje åldern kan bli fantastisk om man förbereder den och bjuder till, men framförallt på sej själv.






Silvia, bli en ny Kerstin Thorvald eller varför inte en Birgitta Stenberg. Lätta på bojan, ge den en klackspark. Klack, klack. Begrav prestige, fåfänga och värdighet, sånt hör hemma i en annan värld. Slå dej lös i São Paulos eller Rio de Janeiros glädjekvarter, dansa samba, det är du värd efter allt hovnigande. Dansa samba me´mej. Lek, fantisera att Du är en färgglad fjäril som glider på spröda vingar i sirliga lätta, varma uppvindar. Lev medan tider är, snart är du bara en stenstod, en byst, i en avsides park någonstans i Sverige, då är det för sent.

Silvia, om ungarna framgent bara vill se Dig som barnvakt men Du ändå vill hälsa på ute på Haga och träffa småttingarna, ta då fram de ljuva tongångarna från en svunnen epok, låt det bli Din melodi. Tänk att det är Du, den fria, lyckliga Silvia Sommerlath.

Klicka på länken nedan, lyss och njut.

http://youtu.be/jt4lQHbAu5A　

　

Bilderna som varvat texten är från Curitiba och regionen Paraná

　

Hans Hammarström på tåget Curitiba-Marretes i april 2011

 

Samvaron med AA, Anonyma Alkoholister, har förutom nykterheten också gett och lärt mej värdet av att kunna samtala i grupp. Sista året har Mansjouren gett denna erfarenhet ett stort tillskott. Den som mår bra, delar, utbyter erfarenheter med den som inte mår så bra. Ett fantasiskt sätt att kunna känna sej bättre utan att nödvändigtvis ha en läkare eller psykolog inblandad. Den som redan mår bra kan må bättre. Energin strömmar mellan individerna. Det är fantastiskt att kunna samtala med andra utan att veta deras identitet och bakgrund. Bland familj, släkt och vänner finns ofta låsningar, det och det får man inte tala om, känsligt, kanske sårande.

När jag rest runt i Sydamerika de senaste åren har jag bott mycket enkelt, billigt gruppboende. Denna boendeform har gett mej ovärderliga små korta möten, sådana man sällan eller aldrig upplever på ett vanligt hotell. Då stänger man sin dörr och vill inte bli störd. En kommunikation där det talade språket inte alltid är avgörande, mer de känslor i form av ansiktsuttryck och kroppsspråk som kommer till användning. Namnet är ofta helt oväsentligt men kan ge en extra krydda till anrättningen.

Jag mår ganska bra av många skäl, en bidragande orsak tror jag till stor del beror på min nya syn och lärdom om människor i så olika livssituationer och miljöer. ett energiutbyte utöver de gängse normerna. Att vara sjuttioplusare känns inte onaturligt på något sätt. Att umgås med tjugu till fyrtioåringar snarast vitaliserande. Tycker mej mötas med respekt och intresse för min person. Gammal man, ensam i en annan del av världen. Inget som diskvalificerar.

Att vara svensk är oftast hedrande, de allra flesta kan antingen sin Abba, Bergman, Zlatan eller Stieg. När jag ser kyltar med Volvo, Scania och Ericsson sprids också stoltheten inombords.

Jag har samlat mina små möten i ett bildkollage, som i sin enkelhet kanske kan intressera några.

　

Den här mannen är uppvuxen i Angola med portugisiska som modersmål. Träffar en skånska på resa i Brasilien, förälskar sej och flyttar till Hälsningborg där paret nu bor. Han talar bra svenska men långsamt och med mycken eftertanke för att allt skall bli korrekt. Hemmaspråket mellan makarna är portugisiska, därav svårigheterna. Nu reser han ensam runt här i krokarna för att få mer av sol och värme än hemmavid. Han tycker att Ingemar Bergmans Det sjunde inseglet är filmhistoriens största skapelse. Kanske som en vänlig och artig gest mot mej som svensk.

　

Killen i receptionen på Hi Hostel i Florianópolis. Hans högsta dröm att få resa till Dämba på Fårö. Han har sett alla Bergmans filmer och tycker att svenska språket är så underbart vackert. Har studerat svenska på egen hand och talar nu riktigt bra fast han saknar vana. Hans favoritfilm, Det sjunde inseglet. Kolla på bilden, killen är högst trettio år.

　

Ett påpekande. Jag har också sett flertalet av Bergmans filmer, nästan alla med få undantag tycker jag är urtrista och deprimerande, fattar ofta inte ett jota. Till den kategorin hör speciellt Det sjunde inseglet. Stundtals har jag vågat tanken vilken smörja. Vad kan fattas i min personlighet som gör att allt blir så obegripligt. Jag har inte ens vett att hålla inne med min frustration och dåliga omdöme. Har det möjligen att göra med enkel uppväxt inkluderande litterär torftig miljö.

　

Den här mannen och jag var rumskompisar under tre dygn. Han dålig på engelska, jag ändå sämre på portugisiska. Ändå en fin, rolig och givande kommunikation oss emellan. Alla missförstånd blir till oförglömliga minnen. Han lever singel, har gett upp hoppet om att någonsin träffa den rätta kvinnan. Besvikelser hela tiden i släptåg.

　

Den här killen är ungrare, cyklist, det syns på den vältränade kroppen. Förlorade sin väska med alla värdefulla ägodelar som datorer, pass och andra viktiga dokument på São Paulo flygplats. Han sörjer mest av allt två datorer som innehöll foton, mail, bokningar etc. Har sällskapat med en fransyska från Paris vars föräldrar har sitt sommarresidens i Saint Cyprien plage, ett stenkast från Mireillestranden! Han har tillbringat många semestrar där och känner trakterna väl. Efter fem dygns väntan på nytt pass kommer ett glädjande besked. Väskan återfunnen intakt med alla sina tillhörigheter. Den var klassificerad som kvarglömd. På bilden känner sej gossen som världens lyckligaste. Saint Cyprien är min franska hemort.

　

Jag möter unga damer också men frågar sällan om jag får ta ett foto. Det känns fel, vet ej varför. En som är ofotad berättade hur gärna hon ville lära sej franska, men det är alldeles för dyrt här i Brasilien. Hon får läsa italienska istället, betydligt billigare och ligger ju nära det franska enligt hennes uppfattning. Jag undrar. Hennes dröm, att en gång få resa till Frankrike och lära språket på riktigt. Jag berättade för henne, att läsa språk i Sverige inte är en pengafråga, mer av bekvämlighetskaraktär bland våra unga. Åh, om jag fick bo i Sverige skulle jag läsa alla språk, jag älskar verb och grammatik, mer än dumma karlar! Hon var faktiskt jättesöt också.

　

Korta möten har en annan fördel. Dom är som regel befriade från olidligt långa, ofta ointressanta utläggningar som aldrig tar slut, eftersom utvikningar och omständliga förklaringar tendrar bli i sådan mångfald att berättaren själv tappar tråden. Den typen av berättelser klarar inte min hjärna, måste vara en felkonstruktion. Efter en par minuter är den helt tillskrynklad och ej mottaglig för ytterligare information. Lite elakt brukar jag tänka, vilket ordbajseri. Jag har svårt att förklara min situation för den entusiastiska berättaren. När tar det hela äntligen slut, varför uteblir finalen. Vilken social katastrof.

Jag vet att min son aldrig skulle orka läsa ända hit. Han har lagt av och tappat intresset redan när han i inledningen sett mina oändliga textmassor. Han har ryggat tillbaka. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Kanske Det sjunde inlägget är en modern uppföljare.

Jag har tre veckor kvar i Brasilien och ser fram emot nya möten av det kortare, anonyma slaget. Man behöver inte bli vänner för livet för att det korta mötet skall kännas rätt och meningsfullt. Kanske just därför.

Hans Hammarström, Curitiba i april 2011

Som bekant har man numer i bussar och på tunnelbanor här i Brasilien infört regeln att man också bör resa sej för överviktiga. Kolla damen till höger på skylten. Det finns inga riktmärken beträffande vikten man kan stödja sej på.






Beth som städar här på hotellet är en av initiativtagarna till föreningen Associação Matronas Resistência a Placa, översatt ungefär Tanter som gör Motstånd mot Skylten. Det har nämligen visat sej att vissa män också reser sej för lätt överviktiga, bara fem, tio kilo sådär. Det anser man oförskämt och djupt sårande. Det finns dessutom damer som reser sej för andra, bara för att retas. Man vill alltså ha bort skylten så fort som möjligt.


Beth (uttalas betch, inte bitch) står längst till höger i mitten, tvåa från vänster. Hon skulle så gärna vilja veta vad svenska kvinnor tycker om skylten. Ju fler som klickar, desto säkrare resultat.


Klicka HÄR om du är för


Klicka DÄRom du är emot


Oklickade röster räknas också.


Obrigado pela sua participação, tack för er medverkan!


Jag återkommer med resultatet av enkäten när jag kommit fram till Florianopolis, dit jag snart är på väg med nattbussen söderut. Resan tar runt tio timmar, men jag har bokat en stol som nästan går att fälla i horisontalläge.



Hans Hammarström, São Paulo i april 2011

Andra akten,


Ett,tu tre, på den fjärde gäller de´
på den femte smäller de´
på den sjätte..........................





En lycklig man. Doktorn säger att har man kört GI-kost en längre tid och plötsligt ändrar intaget kan det få jobbiga konsekvenser, blandar man sedan, till följd av språkproblem, upp det hela med medicin med motsatt verkan blir det katastrofala följder.






Han som tog bilden är också en lycklig man, men av helt andra orsaker, om jag förstod det hela rätt






Jag hann precis till den här lilla baren på Rua Franca Pinta. Heja Frankrike!






Nu när jag vet att magen funkar kan jag börja planera för nästa resa, jag vet vad som finns på andra sidan Ibirapuera Parque......................


























Den här skylten får mej att tänka på Alberts halvbror Herbert, hans som figurerar i boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.  Snart är man jämnårig med Allan, bokens huvudperson. Tänk att få bli som den farbrorn. Läs och fundera, det blir många glada skratt.






Här på andra sidan parken, ett par stenkast upp ligger Venezuelas Konsulat. Det egentliga ärendet. Jag skall fråga om man tillåter en gammal svensk man att söderifrån via djungelvägen från Amazonas ta sej in i landet. Skall också fråga om det finns någon överlevande gerilla som behöver förstärkning av en volontär, en man i sina bästa år, med gedigen militärutbildning i bagaget från både A7 Visby och A8 Boden.


Se upp Hugo Chavez, here I come!


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Doktorns ord är hårda. Ni har precis samma typ av mage som president Barak Obama, konstant besvärlig. Då är det extra viktigt att alltid tänka på vad man stoppar i sej. Det skall vara mycket fibrer, mörkt bröd, frukt och grönsaker annars vägrar tarmen att samarbeta med ägaren. Som hos mej just nu, sedan tre veckor tillbaka, storstrejk, värkmästarn i magen vill inte vara med längre. Vid presidentens besök här i landet för någon vecka sedan gick han som vanligt på just denna diet. För min del viss tröst, att den egna magen funkar som magen på världens viktigaste person. Bör man kanske glädjas åt sin presidentliknande tjocktarm. Jag har inte berättat för mina närstående att mina magproblem börjat utvecklas till en Ecuadorliknande situation, den som slutade med akut operation för tarmvred.

Nu sitter jag mitt emot Doktor Luis Chehter, Clinica Médica, Gastroenterologia, Hospital Albert Einstein, Sociedade Beneficente Israelita Brasileira. Sjukhuset ligger inte långt från Malins Place i välbärgade områden. Det är mina kompisar på Okupe Hostel som sagt att gå till det bästa sjukhuset här i São Paulo om det ändå är försäkringen som betalar. Det bästa är gott nog. Nu har jag fått kläm på att hit kommer allsköns kändisar från hela världen, politiker, filmstjärnor, idrottsmän, kungligheter, även om dessa celebriteter har bra sjukvård i sitt hemland. Sydamerikas högst rankade sjukhus om man från tro guiden som hjälpte mej till rätta i det stora huset.

Doktorn talar hyfsad engelska men bättre tyska. Han vet mycket om svenska kungahuset men på frågan om Silvia brukar gästa sjukhuset svarar han undvikande. Albert Einstein är i alla fall känd för att ha en i särklass välrenommerad estetikkirurgi berättar han. Doktorn är påfallande lik vår gode vän Jean-Louis Bremond, förmodligen något yngre, både utseende och sätt känns så välbekant. Jag tar ingen bild, vill inte få en stämpel på mej som misstänkt skattefogde. För sitt feta konultationsarvode om motsvarande 2.600 kronor skrivs ett kvitto som har mycket mer att önska. En redovisningsnörd skulle gråta. Enligt uppgift dock tillräckligt för att försäkringsbolaget skall blir nöjd. Där lär man nog få hicka ändå.

Konsultationen varar över en timme, han tar gott om tid på sej, han frågar massor om min person, jag känner mej trygg hos honom. Vi har kul ihop. Efter noggrann undersökning av alla vitalare delar sammanfattar doktorn. Alla mina värden perfekta, inget fel på tarmen. Slarva inte med maten, och med den medicin Movinlax jag skriver ut kommer magen att vara i bästa trim inom högst fem dagar. Givetvis vill jag tro på hans ord men efter två dagars medicinering och kostrådsätande avges inga som helst signaler om att något stort är på färde.





På väg till bussen ungefär tre timmar före beräknad mötestid






Buss 477U-10 kommer, jag räknar minst en timmes resa innan bussbyte, vi gamlingar stiger på där fram





Här i hörnan Rua Floriano/ Rua Bandeira Paulista skall jag byta buss






I den halvtimmeslånga väntan på bussen, detta foto, kolla planet som kom precis!






Skyskraporna liksom växer upp ur grönskan






Äntligen kommer bussen, ytterligare en timmes resa väntar






Här i São Paulo skall man också resa sej för överviktiga, kolla damen på skylten! Undrar just vad svenska kvinnosaksrörelsen skulle tycka. Något att ta efter? Vad säger månne de som känner sej träffade?






Framme i god tid, hela resan tog en bra bit över två timmar






Snyggt sjukhus, Albert Einstein



 


Djärv design






Det finns en nyare och en äldre del med broar emellan






Här står svärmödrarna på rad i rabatten






Entrén, misstänker att de flesta besökarna kommer per privatbil eller taxi. Långt att trava från bussen och jag var ensam i värmen, i backen, med lackande resultat






Stilig entré, bilden dock alldeles för mörk för att ge den rättvisa. Allt är så flott här.








Spenderar tid i Alberts cafeteria, läser Folha de S Paulo, begriper inte mycket men det handlar om samma världsnyheter som i Sverige, oroligheterna i arabvärlden tar stor plats liksom Japan





I denna reception tas utlänningar emot, man talar engelska här







Här får man en egen guide som lotsar genom sjukhuset till rätt avdelning. Min guide längst till höger.
Hans syster var i Stockholm förra året och träffade en svensk ung man som hon fortfarande håller kontakt med. Kanske sa det klick som för Silvia!


Bildkavalkaden äntligen slut, ingen bild på doktorn av förklarliga skäl.




Jag begriper inte hur kroppen funkar, när man efter tre veckor bara som hastigast besökt toan en gång, och ändå känner sej i perfekt form. Alla kroppens funktioner på topp!! För all framtid kommer jag att se President Barak Obama som om han liksom jag går och väntar på ett riktigt rejält brak.

Brak Obama, å hej, nu tar vi í för kung och fosterland!


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Jag har hittat ett spännande och samtidigt roligt sätt att ett lära nytt språk. Lagom mycket för att stappla sej fram och sedan, undan för undan lite lätt vingla omkring. Att gå, lär man sej aldrig. Jag befinner mej på stappelstadiet, men så kul. Tänk att brassar ibland förstår mej här i Säo Paulo. Självkänslan stärks med flera snäpp, dag för dag.

Min metod är enkel. Man sätter upp ett anslag på det hostel man bor och erbjuder betalning mot att man får lära sej ett bra uttal av någon som kan ta sej tid. Man behöver alltså ingen riktigt utbildad lärare. Sedan räcker de egna grunderna i den svenska grammatiken långt, med verb, presens, dåtid och framtid, plus lite annat smått och gott. Rena råpluggandet, att banka in formerna, det fixar man på egen hand, på egen tid. Alltid nappar någon brasiliansk ungdom som lider av kassabrist, många verkar panka här. Tänk att jag nu har hittat Saulo, vilken pärla, vilken kille! Han jobbar i receptionen nattetid och vi kör mellan halv sex och sju på mornarna. Morgonstund har ju guld i mun sägs det. Det är som lugnast då.

Sedan ger jag sej ut i verkligheten försedd med en anteckningsbok och noterar noggrant alla svårigheter jag råkar ut för under dagen, ett viktigt moment i min metod. När sedan Saulo i ottan förklarar noteringarna från anteckningsboken står hjärnans vindlingar beredda att fyllas på. Att man lär sej av misstagen stämmer hundraprocentigt. De ord och uttryck jag tagit in på detta sätt sitter som hugget i sten, som runor. Jag tar alla tillfällen som bjuds att snacka portugisiska. Det känns som jag med varje ny kunskap kvittrar som en fågel, nästan flyger omkring, svävar på lätta vingar. I sammanhanget måste jag erkänna att de grundkunskaper jag besitter i spanska hjälper till på traven, en klar fördel. Misstänker att situationen är som när en invandrare lärt lite svenska, raskt ger sej på danska med alla dess märkliga ljud. Min filosofi, jag håller demensen stången ett tag till, den åkomma mamma drabbats av i hög ålder. Hjärnan får gympa. Ett extraplus, Saulos självkänskla stärks i förhållande till mina framgångar! Hans mamma som är språklärare gillar säkert sonens ansträngningar i hennes gebit. Jag har nu fått Saulos gamla gramática som present. Någon som vill låna den när jag är klar?

De största svårigheterna med portugisiskan är ljuden och språkmelodin. Just nu tränar jag på ett speciellt q-ljud. Det är bara att vika tungan som ett dragspel, samtidigt pressa tungspetsen mot baksidan av framtänderna som skall hållas särade högst två millimeter. Pröva själv. Lätt som en plätt! Då först har man hittat det rätta ljudet. R-ljuden klarar man hyfsat mitt i ett ord, om man tänker på hur smålänningar misshandlar bokstaven långt ner i halsen, knappt hörbart. När det är dags för dubbla rr-ljud tar man bara till en harkling, sådan klarar jag bra, i alla fall på morgonen. Christina och barnen förfasas över oljudet, här får det verka i naturlig omfattning. Tje-ljuden låter olika i olika delar av Brasilien. Bara mellan Rio och SP är skillnaden stor. Just nu gäller SP-varianten för min del, om några veckor skall Riouttalet testas igen. Förresten Rio uttalas ungefär som Hio. Kung heter Rei och uttalas Hej, sätter man till bestämda artikeln O dvs kungen, blir det O Rei, det låter Å hej! I många språk jag känner till står ordet no för något negativt, här betyder det i, vilket försvårar livet. Så fort man hör nå, tänker man nej eller inte, det sitter liksom i ryggraden. På franska heter gata rue, uttalas ry, här heter det rua, uttalas hoa, precis som i Hoa-Hoa Dahlgren, jag tänker alltid på honom då jag skall till. Här heter siffran sex, seis, men till vardags används meia dvs uttycket för halv på klockan, märkligt, med många missförstånd i släptåg tills man lärt sej.

Mitt första intryck av portugisiskan åtminstone som den används här i Brasilien, det låter som ett fågelläte, inte som ett språk. Myntet real uttalas heao, som en uggla hoar. Ordet vilken, översätts till qual, uttalas kwawo, kanske ugglans kusin. Det finns fler fågelläten med kvitter, hoanden och kurranden. Numer gillar jag mitt nya språk. Man kan också fråga sej var den riktiga portugisiskan talas, i Portugal med sina tiotal miljoner invånare eller i Brasilien med sina närmare tvåhundra miljoner! Brassar som ofta vill göra det lätt för sej, se livet från den ljusa sidan, har också förenklat grammatiken påtagligt, massa verbformer och andra krångligheter har man helt enkelt spolat. Till froma för mej.

Å hej, å hå!






Det här är Saulo, 25 år







Saulo med sin nya Barcelonakeps som jag haft med






Lärare och elev






Amanda jobbar i receptionen från morgon till eftermiddag






Maíra jobbar från eftermiddag till sena kväll, sen avlöser Saulo till natten


Mitt råd till alla sextioplusare, sätt igång och lär ett nytt språk! Hjärnan behöver också motion.


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Jag har blivit rekommenderad att ta turisttåget sydost ut från São Paulo till Paranapíacaba. Sex an, Haparanda har bara fyra! Tåget går bara på söndagar, då är snabbanan som går parallellt med kollektivtrafiken ledig från lasttågen. Det finns ingen ledig plats på turisttåget förrän i maj upplyser man mej om, så jag bestämmer mej snabbt för att ta mej ut på egen hand med metro, pendel och buss. Då finns möjligheter varje dag, dessutom gratis för oss överåriga.

Paranapíacaba är känd för sin gamla numer nerlagda järnvägsstation, dessutom odlar man här i stor omfattning frukten Cambuci som kan användas till många olika produkter, bl.a jos, vin och andra alkoholhaltiga drycker.
Det hela låter som ett spännande utflyktsmål och kommer att ta hela dagen i anspråk.





I väntan på metron






Tjusig station med lika tjusig vakt






Pendeln kommer om några minuter






Den här lilla tösen och jag fann varandra direkt, hon fick se bilderna på mina barnbarn, sedan ritade vi solar, blommor och djur och visade vad vi kunde






Busstationen i Rio Grande da Serra, får vänta i fyrtio minuter, bussföraren syns till höger i bild, han skall avlösa






Bar i anslutning till hållplatsen






Slitsamt jobb






Bussen kommer






Den glade chauffören har tagit plats, tid för avgång
Han verkligen visar hur fort han kan köra!





Dimmigt när vi kommer fram






Byn verkar vara en riktig favela (fattig kåkstad)






Den gamla stationen nerlagd, men järnvägen fungerar fortfarande bitvis






Spöktåget






Klart för avgång, tag plats!






Hittar en bar






Här serveras bland annat hamburgare tillsammans med ortens dryck cambuci






Här får jag pröva frukten in natura, också i form av en dessert, jättegott med en mycket speciell smak, frisk, minimal sötma






I konserverad form






Nyfödda hundvalpar






Sover sött






Bygatan






Det drar ihop sej till regn






Det ösregnar, då rycker stationssoparna ut snabbt, tycker det vore bättre om man lutat plattformarna en aning så regnet runnit av automatiskt. Å andra sidan blir arbetslöshetsstatistiken fördelaktigare på detta sätt.






Ösregnet över en förort till São Paulo, höghus finns miltals runt staden






En metrostation upplyst i grönt, vackert och stilfullt






Rusningstrafik i Bela Vista, alldeles vid metrostationen Vergueiro där jag bor tillfälligtvis på Hostel Lime Time



En spännande dag är till ända



Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

MALIN´S PLACE

Min dotter Malin jobbar på ett företag inom ITsektorn mobiloperatörer i Stockholm. Man har, bland många andra städer, också kontor i São Paulo. Ett måste för mej att få syna i sömmarna, bara få se kontoret eller företaget utifrån. Malin pratar gärna om sina jobbarkompisar i Brasilien eftersom jag så ofta besöker landet. Jag hittar adressen på internet och ber Amanda i receptionen om tips att ta mej dit. Det fixar hon snabbt via nätet. Buss 677A-10, en resa som tar inemot en timme. Man kan ju fundera över hur bussnummersystemet är uppbyggt. Jag åker som regel med metron som går så snabbt att man inte får någon egentlig uppfattning om stans enorma utbredning. Per buss förstår man lättare att São Paulo är en av världens absolut största städer med nästan tjugu miljoner invånare om man räknar med förorterna. Allt verkar dock funka bra, trafik, bussar, metro och pendeltåg. Infratrukturen är mycket väl utvecklad.

Väl framme har man plötsligt hamnat i en annan värld, högstaklassmiljö, finanskvarter med ytterst välklädda unga män och kvinnor som regel välfriserade. Vilka palatsliknande byggnader, bevakade av lika välklädda uniformerade vakter. Annat än mina kvarter i Vila Mariana ett stenkast söderut från downtown SP. Förstår snabbt att här är förbjudet att ta bilder, så fort jag tar fram mobilen för att fota kommer en vakt springande med förtvivlad uppsyn och hänvisar till administrativa regler. Stopp och belägg!

Jag förklarar dock på en totalt brusten portugisiska att min dotter minsann jobbar på huvudkontoret i Suezia (Sverige). Filialkontor smäller inte lika högt. Här uppstår alltid ett missförstånd, man tror det gäller Suiza (Schweiz), det låter nästan likadant i brasseöron. Man kontrar alltid med, aha landet med de fina klockorna och den goda chokladen. Jag låter dom tro så, det slår nog bättre i finanskretsar. När jag dessutom berättar att min dotter så gärna vill ha bilder härifrån så smälterna de tuffa vakterna och får något drömskt i blicken. Ser han på mej kan han ju räkna ut i vilken ålder hon befinner sej, dom kan ju också se de unga damer som i jämn ström passerar in och ut ur denna jättebyggnad. Jag får behålla bilderna och visar mina foton i en kavalkad här nedan.

Jag tog inga bilder på vakterna denna gång.





Man kliver på bussen vid Domingos de Morais 1116 och kliver av vid Avenida Eng. Luiz Carlos Berrini 828. Lätt som en plätt!






På linjen gäller treledsbussar, något vi skulle behöva i stockholmstafiken






Avenidan Nationernas Förbund med Malin´s Place i bakgrunden






Adresskylten vid entrén






Entrén, man ser fotografen i spegeln, ingen vakt ser mej






Flickan i receptionen vill helst ducka, men hon hann inte hon





Här kan man se namnskyltarna på företagen som finns i kåken, jag fick hålla mej på behörigt avstånd och kunde inte se några namn, enligt uppgift gäller tionde våningen, office 20/21






Vakten närmar sej hotfullt när jag vill föreviga det snygga vattenfallet på muren






Entrén med lite perspektiv






En ståtlig byggnad






Man har ju sett vackrare skapelser, eller?






Framifrån






Närmaste grannar






En annan granne jag gillar bättre






Vacker buske alldeles i närheten av Malin´s Place






Det finns också färsk frukt till försäljning






Små stånd på torget






Vilka jättelika träd med sina luftrötter






Här syns rötterna tydligare






I parken hittar jag ett litet lunchställe mitt i grönskan






Man serverar Yakisoba, en spagettirätt med kött och grönsaker, lagas på plats






Här rörs för fulla muggar






Fru Kock






Min portion med en mugg mangojos, kostnad fyrtio spänn totalt






Det smakar riktigt gott






Tar pendeln hem från Malin´s Place, stationen heter Berrini






Tåget kommer in på stationen efter några minuters väntan






Inte mycket folk mitt på dagen






Gott om sittplats






Hej då Malin´s Place


För att komma hem ingick också att åka ett helt förarlöst tåg, linje 4, den gula linjen (Amarela). Mer därom i ett senare avsnitt.


Varje ny dag i São Paulo erbjuder ett stort spännande äventyr. Metro, bussar och pendeltåg erbjuder fantastiska möjligheter, dessutom gratis för oss gamlingar. Det är bara att säga Sou aposentado, jag är pensionär, så blir jag bemött med största aktning. Inget man är van vid precis.


Hans Hammarström i mars 2011

Jag är återigen på resa söderut. Till Brasilien för tredje eller fjärde gången på några få år, jag kan icke räkna dem alla. Denna gång skall jag bo i São Paulo och Rio de Janeiro, lära känna dessa storstäder lite mer, uppleva pulsen, också förkovra mej i språket portugisiska, inte helt olikt spanskan som jag tycker mej klara hyfsat. Jag har inte för avsikt att göra en traditionell reseskildring, däremot vill jag försöka se resan ur ett nytt perspektiv, jag vill bitvis belysa och lägga tyngpunkten på mannen i oilka situationer. Vet ej om jag går iland med uppgiften, det är i alla fall min intention, läsaren får avgöra huruvida man kan hitta några guldkorn i inläggen. Att i det läget befinna sej i Brasilien inbillar jag mej skall ge spännande inspiration, brassarna tycker jag mej veta är mer mångfacetterade än vi européer. Här finns massor av intressant saker att ösa ur. Själva reseskildringen får bli en biprodukt.

Det senaste året har jag som volontär ägnat en hel del tid i Mansjouren. Det har gett mej helt nya infallsvinklar över det fascinerade ämne som mannen utgör. Mannen ur olika synvinklar. Det är också därför jag vågat kalla min nya blogg för Mansbilder. Det absolut viktigaste jag lärt mej från Mansjouren och från AA är att samvarogrupper där man kan vara mer eller mindre anonym ger en speciell positiv energi till deltagarna. Något som aldrig kan jämföras med samspråk inom sin närmaste krets, familj, släkt och vänner. Där finns för mycket gamla låsningar om vad och hur man får uttrycka sej, absolut öppenhet är mer eller mindre tabu. På Mansjouren blir alltså läget helt annorlunda. Att med pennan nedteckna sina funderingar ger också en stor dos positiv energi, ingen som hela tiden avbryter och kommer med sina egna inlägg så man helt tappar tråden. Oerhört viktigt att var och en får komma till punkt.

Här kommer första funderingen, mannens komplexa förhållande till sin mor.

　

Hon snart 96, han 71.

Trots alltmer tilltagande demens kommer hon ihåg att säga, Sköt om dej väl och var rädd om dej. Är det en omtanke om sonen eller hennes egen oro? Jag har i åratal bett om att slippa omtanken. Det är faktiskt först nu som jag till viss del känner mej befriad från de bojor mamma beslagtagit mej med i sju decennier. Ändå är jag fortfarande starkt bunden till henne och besöker henne flera gånger i veckan när jag vistas i Sverige. Hon har behandlat mej som jag fortfarande var tio år. Det borde vara förbjudet i lag liksom barnaga. Ändå är jag glad åt mamma. Härom dagen frågade hon mej om jag visste vad killen hette hon varit gift med. Hon var gift med min pappa i sextio år och det enda hon minns idag, en slags sammanfattning, är att han var så elak. Jag är beredd att hålla med, jag kände aldrig min pappa, vi hade aldrig något att samspråka om, mer än det praktiska, vi hade ingen egentlig relation. Måste man bara skriva om hur mycket en person betytt i positiva ordalag. För min del känns det idag hårt att sätta ord på dessa tankar som då och då rör sej i mitt huvud. Det har varit ett tabu. Självfallet hade pappa jättemånga goda sidor men är det bara dessa som skall belysas när man talar mansfrågor kan man undra över.

Tycker hon ser gladare ut här






Här ser hon riktigt förälskad ut



　

Bilder på de fantastiska män som tar hand om mamma, dom hjälper till med allt från att föra in födan, som att göra rent efteråt. Man visar ett tålamod som en anhörig aldrig skulle klara av. En av gossarna är arkitekt från Kabul, Afganistan, en är svensk och han är unik. Heder åt dessa män!




Det finns fantastiska kvinnor också.


Heder åt alla invandrare! Svenskar är få i denna värld av dementa gamlingar, i synnerhet män, dom finns som regel bara på topposition. Gubbar däruppe har ofta helt lämnat verkligheten, en mansvärd så präglad av fördomar, fobier och gamla strukturer. De verkligt djupa samtalen existerar inte. Dessa är tabu. Hur viktiga är dessa samspråk man och man emellan?

　

Jag har haft för avsikt att under denna vistelse hitta en skola i brasiliansk portugisiska, det har varit svårt och dyrt. Istället har jag nu kontaktat en ung man, Saulo, som jobbar här på hotellet nattetid, han har lovat att ställa upp som lärare på mornarna. Jag har god erfarenhet från Adriano förra året som också jobbade på natten. En bra skola och nyttig erfarenhet.

Här skall snackas portugisiska på brassarnas snarlika vilda tungomål!! Morgonstund har guld i mund, sägs det. Gammal man gör så gott han kan.

　

Avslutar min tankar med en annan gamling, still going strong. Lyssna på Sven-Bertil Taube och Augustifamiljen!

http://www.youtube.com/watch?v=GWFZZMZ_iMg　

Inslaget är hämtat från På spåret. Jag är nu på jakt efter en ny uppgift till nästa programomgång. I samband med att jag skall besöka Curitiba och Florianopolis söder om São Paulo gäller också att åka en gammal järnväg, numer turistattraktion. Tyvärr har det regnat så kraftigt i dessa trakter den senaste tiden att slutstation Morretes ligger helt under vatten. Måtte spåren uppe i bergen inte har underminerats. Jag avvaktar torrare tider om någon vecka.

　

Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011