Bara vara i Rio
Att bara få vara, ingen agenda, inga tider, ingen press, att bara få vara i Rio, rio de janeiro, januarifloden, ett privilegium, vid stranden, praian i Flamengo, vårvindar, ljumma i oktober, surfvågor smeker nakna fötter. den mjuka vita sanden, som mjöl, varm, stundtals som silke, solen lagom beslöjad, flanörer kommer och går, joggare stretar, flygplan som lyfter från city, coração do Rio, Niterói i fjärran, bron över gattet, för tankar till Öresund, att bara få vara just här i Rio.
Flanerar, tänker på stadens hjärta, vill känna dess puls, en bra bit att gå, gör ingenting, jag har tid, jag har ork, slitna gator, enkla människors enkla vardag, tandlösa leenden, fuktig värme, skräp som samlas, massa betyr, kärror som gnisslar, pausar, känner livsnerven, vemod möter glädje, blandas, minns mitt Söder, fyrtiotal, fjärran tider, nu är jag gammal. Var tog tiden vägen.
Flytt söderut, Catete ersätts av Copacabana, statushöjning, metro estação Cantagalo, sjungande tuppen, nytt hostel, nio pers på miniyta, sardinburk, trivsamt, omgivning massa lyxhotell, femstjärniga, urrika i samklang med urfattiga, morgondopp, praian Copacabana, korsa avenidan nossa senhora de Copacabana, nossa, nossa, ai se eu te pego, sandslott, nya stora surfvågor, svårintagna, fiasko på fiasko, sandsupar, strandpromenad, massor av kilometrar, halvnakna figurer, mörka och ljusa, storväxta som smala, snedögda, snygga, fula, hela globen i ett nötskal, spatserande, strandsporter, åskådare, rytmer, vindar friskar i, vågor som växer, surfare tränar, dånar, pausar, Rio har vaknat. Att bara få vara.
Jag har en vecka kvar innan hemresan till Europa och avslutar bloggandet för denna gång. Att vara på resande fot i 50 dagar och att bo i kappsäck, ofta trångt, tar på krafterna. Energin tryter. Ålder tar ut sin rätt. Tack kroppen för att ännu en gång klarat alla strapatser utan att knorra. Också min skyddsängel som ofta fått rycka in. Tack du läsare som orkat följa mej ända hit. Sista dagarna i Rio skall jag flytta söderut till Ipanema och bara vara.
Jag har fått möjligheten att lära känna en stor del av Sydamerika under mina rundresor här, en kontinent som gett mej ett nytt perspektiv på livet, fyllt av positivism och smittande leenden. Hoppas kunna berika mina nära i Europa med de erfarenheter jag fått med i bagaget.
Rio de janeiro i slutet av oktober 2012
Hans Hammarström
Silver och guld
Något jag misstänkt länge. Hjulen på resväskan kommer snart att paja. Nu har det skett. Ett hjul föll bara av, tur att det hände så jag lätt kunde hitta det. Nu blir det att bära eller hasa väskan efter mej resten av resan, eländes elände..............................
Colombianer är ett sällsynt vänligt och tillmötesgående folkslag, majoriteten är mestiser (blandade). Många engagerade sej i problemet, slutligen hamnade jag hos denne skomakare som klarade biffen. Han ville ha 5000 (20 kronor) för besväret. Han fick dubbelt upp! Jag kommer nog att bära väskan i största utsträckning framöver, det finns ju ett hjul till som bör vara på gång.
Det här är mitt nya silverarmband. Det förra blev jag av med häromdagen. En smart ficktjuv lyckades pillra av det i trängseln på en buss. Jag har själv aldrig lyckats varken få på eller av det. Assistans alltid nödvändig. När jag plötsligt kände att något rörde vid handleden tänkte jag på direkten, pyttsan, det där klarar du aldrig! En omöjlig uppgift. På någon sekund var dock handleden befriande tom efter en avledande manöver. Såg aldrig förövaren.
Ingen skyddsängel fanns på plats men å andra sidan sa mamma alltid, har du gjort något dumt kan du stå ditt eget kast!
Ett tips. På främmande ort när folk frågar efter ens namn som kan vara svåruppfattat är det lätt, också uppskattat, att visa sin handled. Armbandet har blivit en del av min identitet på resor. Kan berätta att det svenska a-ljudet som i Hans är ursvårt att uttala för en latinspråkstalare. Skrattretande när någon ropar på "höns" efter en.
Bogotá är en jättestad utsträckt flera mil på en högplatå i Andernas nordligaste del. Den har runt 9 miljoner invånare och är världens tredje högst belägna huvudstad, 2640 meter. La Paz och Quito tar guld resp silver med sina 3640 meter och 2850 meter. Rejält jobbigt med andningen på hög höjd har jag god erfarenhet av. Kroppen i övrigt känner sej inte heller helt bekväm.
Eftersom det saknas tunnelbana i denna metropol är busstrafiken enorm, med breda egna filer. Det är en hel vetenskap att tränga in i systemet både vad gäller linjenumrering och taxor. Gatornas nummerbenämning och numrering är en minst lika svårgenomtränglig labyrint. Att klara sej på egen hand är därför hart när omöjligt men med mycken möda och många misstag lär man sej vart efter. Jag undviker taxi, det känns alltid som ett nederlag.
Det här är Nationalmuséet i Bogotá, har finns landets historia samlad. Byggnaden är det gamla statsfängelset som 1948 bytte skepnad till dagens. Fängelsekänslan finns dock bevarad i inredningen. Tanken förs till Långholmen. Landet historia är enorm både före och efter spanjorernas ankomst, beläget just i skärningen mellan de gamla kulturerna maya, azteker och inka. En detalj. Colombia är den sydamerikanska nation som kan uppvisa flest demokratiska år. Endast ett par år i mitten av förra seklet bryts sviten av en kortvarig militärdiktatur.
I sådana här miljöer tvingas ett otal människor leva bara stenkast från de rikas domäner. Jag tar av princip inga bilder på utslagna människor, vrak, spillror, tandlösa, tiggande, barn, dom finns i massor. Vi vill inte se, inte veta, vi törs kanske inte.
Jag kan bara utropa ett hurra för våra svenska ämbeten som efter bästa förmåga via skattsedeln fördelar våra inkomster, som värnar vår rätt, försäkrar oss mot sjukdom och elände, tar hand om oss. Också ser till att vi gör vårt allra bästa för att hjälpa människor som flyr krig och andra lidanden. Vår gemensamma välfärd är mer värd än allt guld.
Synd att inte Mona Sahlin fick mer gehör för sin slogan, det är häftigt att betala skatt!! Häri ligger vårt trygga liv. Man förstår det lättare när man rest runt och sett hur inkomster och välfärd fördelas så fruktansvärt orättvist runt om i världen. Jag skulle också kunna bli kokaodlare/handlare eller tjuv om det vore min enda chans att kunna leva ett drägligt liv. När ingen annan tar ansvar för det egna livet och familjens överlevnad. Att vara så utsatt vet vi i västvärlden inte mycket om numer eller så blundar vi.
Det verkar stökigt i Bogotá just nu, oro i lägret. Demonstrationer, svarta fordon med vattenkanor som hotar på gatorna, militärer till häst avlöser varandra, busshållplaster som utryms. Något liknande har jag aldrig upplevt, svårt känna sej till freds. Männoskor här vill ha ett bättre liv, så som vi tar för givet.
Innan min resa till Colombia försökte jag nå den svenska ambassaden utan resultat. Ville bland annat anmäla min ankomst. Inga svar. Kontaktade då UD och påtalade att ambassadens tjänstemän verkade ha somnat in. Hade man möjligen drabbats av nedläggning. Ingen större reaktion därifrån heller. Jag gav upp.
Senare har jag erfarit att ambassaden brunnit och helt utslagen från kommunikation. Synd att jag inte visste, skämdes aningen. En ursäkt från min sida vore på sin plats så jag tar mej dit, till de provisoriska lokalerna inrymda hos Svenska Exportrådet. Jag hälsas välkommen och får träffa en mycket trevlig och tillmötesgående dam, Kerstin, som bott i Bogotá i över 40 år. Hon berättar om det trista med branden men också att hon aldrig skulle sätta sin fot i det område, La Candelaria som är min hemvist. Sist hon var där för några decennier sedan blev hon av med sitt guldarmband.............................
Så här såg mina byxor ut, mitt på blanka dagen. efter hemkomsten från ambassaden. Bakfickan uppskuren i jakt efter värden. Där fanns en fastkedjad dosa innehållande kredit- och ID-kort. Allt fanns kvar. Jag kände absolut ingenting av dådet, man måste ha gått väldigt varligt fram.
Skräddaren på gatan har fixat till byxorna numer.
Några interiörer från The CrankyCroc Hostel
Jag har nu ett dygn kvar i Bogotá innan "hemresan" till São Paulo. Nu håller jag mej dock kvar på mitt hostel fram till dess och tar en förbeställd taxi ut till flygplatsen. Tänker dock vara ute i överdrivet god tid för alla eventualiteter. Vill inte bli kvar här trots alla vänliga colombianer jag fått chansen träffa och det spännande land jag fått nosa lite på. Colombianen är stolt över sitt land. Bogotá har överraskat med sin speciellt goda mat alltid smakfullt presenterad. Här kommer min favorit, Pollo tropical.
Grillad kyckling/höna med pommes frites, banan i mitten, exotiska frukter som mango, papaya, kiwi på en bädd av finstrimlad sallad. Lime på gröna lemoner att dricka till. Varför inte pröva rätten tillsammans med något typiskt svenskt, gärna färgrikt.
Med Colombia i bagaget har jag nu fullbordat Sydamerika. Dock saknas Guyana, men dessa tre småländer, får inkluderas i en framtida drömresa, Karibien runt. Jag behöver nu tid att fundera, låta det det som hänt sjunka in, men jag tror att Colombia är det land som gett största och starkaste intryck. Hoppas de styrande efter hand kan ge sina invånare ett värdigare liv, resurser finns ju. Hur är det med viljan?
Återkommer från Brasilien nästa gång.
Bogotá, Colombia i oktober 2012
Hans Hammarström
Karibiska nätter
Att bli sjuk i främmande land är ingen höjdare, speciellt inte i tropikerna där redan den olidligt fuktiga hettan kan få en att känna sej krasslig. Jag har Ecuador och operationen där i färskt minne.
Härom natten vaknade jag med en mage i uppror och ett bröst som kändes som ett sår. Halsen helt igenslammad. Nu är det klippt var min första tanke. Och just i Colombia! Att hälsan håller i sej är själva förutsättningen för att kunna resa runt som jag.
Jag avvaktade några timmar men ögonaböj på morgnen stod jag först i kön till apoteket. Den här dunderkuren rekommenderades. Jag förstärkte den dock med Alvedon från Sverige.
Kolla lövet på förpackningen, finns även på flaskan. Jag ger mej sjutton på att det är ett kokablad. Har jag möjligen knarkat? Två dygn senare känns det som jag är helt återställd. Det var en dunderkur.
Antingen har jag som vanligt min skyddsängel med eller så har min fysik stärkts efter alla resor i sydamerika och långa vistelser i medelhavsklimat. Huden känns som läder och tycks tåla alla sorters solstrålar även de från en zenitstående sol. Magen är väl av järn efter alla slags bakterier den tvingats konfronteras med. Lungor och luftrör har ju fått lära sej fungera i tropikerna.
Cartagena är pärla vid den colombianska karibiska kusten omgiven av en ringmur och kan utan vidare mäta sej med Visby och Collioure. Pittoreskt så det förslår alltså. Det var hit som spanjorerna kom ungefär samtidigt som Gustav Vasa härjade i Sverige. Christoffer Columbus hade åren innan precis upptäckt den amerikanska kontinenten. Sån tur att han inte seglade med regalskeppet Vasa! Här sökte conquistadorerna sitt El Dorado, man trodde att indianerna från denna kustremsa gömde sina enorma guldskatter inåt landet. Flygplatsen i Bogotá heter förresten just El Dorado.
Under trehundra år löd man under den spanska kronan. Men så i början av adertonhundratalet samtida med vår förlust av Finland kom Simón Bolivar och såg till att alla spanska besittningar så småningom befriades från iberisk överhöghet. Egna stater uppstod. De flesta firar därför 200-årsjubileum under innevarande decennier. Brasilien har sin egen historia men givetvis sammanlänkad i många stycken,
Ett råd! Plöj den latinamerikanska historien i någon lättläst version, högst fascinerande läsning. Oj, vad vi européer ställt till det. Åk sen dit efter mina tips i språkfrågan.
Nu kommer bilder från Cartagena, här är varmt som själva attan men kvällarna är underbara med den balsamiska karibienkryddade havsbrisen.........................
När jag hör orden karibiska nätter förs tankarna till företeelser som kan liknas vid balsam för själen, fyllda med sinnesro och harmoni. Ljumma förföriska vindar. Frid råder. Så icke för en sjuttioplussare som vill stiga upp runt sex, just när de yngre avslutat sitt.
Vid det här laget har jag säkerligen uppåt trehundra hostelnätter bakom mej. Han kan icke räkna dem alla. På köpet har jag fått en rik erfarenhet av mänskligt beteende i olika situationer. Närkontakt med människan, kanske av tredje graden. Min erfarenhet är mycket positiv. Vilken härlig uppfinning! Så har det också utkristalliserts sej två rejält trista typer.
Mistluren som låter dygnet runt. På dagarna talar högt, dominerar samtalet, flabbar ljudligt och genomträngande. Talar högt i mobilen, lyssnar på musik utan lurar. Vid sängdags aldrig hittar bland sina oorganiserade prylar. Blixtlås som ideligen öppnas och stängs, missljud som skär. Väskor och ryggsäckar som skall dras fram i tid och otid. Hasar när man går. Alla lampor tända, aldrig släcker efter sej. När det äntligen blir lugnt tilltar snarkandet i olika tonarter fyllda av sömnapné. På morgonkulan sätter mobilens alarmklocka igång som vederbörande inte hör.
Nästa typ. Grisen som aldrig torkar rent efter sej, vare sej i kök, på toaletter eller annorstädes. Man formligen strör prylar omkring sej. Använder aldrig papperskorgen.
Båda typerna totalt hänsynslösa gentemot sina medmänniskor. Tyvärr är beteendet totalt mansdominerat. Kvinnor kör en helt annan linje av det betydligt angenämare slaget.
Mina karibiska nätter blev förutom det balsamiska, fyllda av egna hostattacker blandade med mistlurarna, typ.............................
Inte så ljuvliga som man först förleds tro.
Blåst och låst
Att resa kring i fattiga länder i arrangerade turistresor skapar som regel ingen kontakt med det vanliga folket. Man kan lätt få en onyanserad bild av verkligheten när bara upplever sevärdheter och intar förbeställda specialmåltider. Reser man på egen hand tvingas man konfronteras med vardagen i landet, på gott och ont. Mindre bemedlade ser ofta sin chans att genom små knep tillförskaffa sej några extraslantar. Jag skulle nog göra detsamma om jag levde i så små omständigheter med försörjningsbörda och fick se folk med helt andra livsbetingelser. Man kan ju inte blunda för att vi i den rika världen, födda med guldsked i munnen, till inte ringa del skor oss på bekostnad av den fattiga. Eller?
Här är det alltså mycket lätt att bli blåst, det rör sej dock oftast om småkosing. Händer det så gäller att bita ihop och tänka positivt. Den mannen behövde med säkerhet femtiolappen väsentligt mycket bättre än jag. En ytterligare tanke. Detta är priset jag får betala för att se hans och kompisarnas vardag. Han kommer aldrig att kunna resa till mitt land och få se våra helt annorlunda levnadsvillkor.
När jag kom till Bogotá helt nyligen lyckades jag med konststycket att klara mej med fyra olika bussar från flygplatsen till närområdet av mitt väntande hostel The Cranky Croc Hostel. Att hitta just min lilla gatstump misslyckades med hänvisning till det helt obegripliga gatunumreringssystemet. På en polis inrådan tog jag motvilligt en taxi den sista biten. Chaffisen skulle ha 10.000 pesos ca 40 kronor. Inte mycket att snacka om. Vi körde säkert runt i tjugu minuter innan han hittade rätt. I mörkret fick jag fel växel tillbaka, inte lätt att plötsligt börja räkna i tusenlappar speciellt när man bara har 50.000 och 100.000 sedlar i plånboken.
På morgonen i dagsljuset kunde jag lätt konstatera hur nära mitt hostel jag befann mej när jag uppmanades ta en taxi. En smart polis och taxichaufför. Rejält blåst, men jag har lärt mej från Brasilien att ta allt med ett leende.
Att ge fel växel tillbaka är det klassiska knepet, speciellt i länder där man kör med nollor i överflöd i sin valuta. Det vet innevånarna i allmänhet. Besökaren blir alldeles bortkollrad när han plötsligt sitter där med en hel bunt av sedlar och mynt i handen. Hur i herrans namn skall man hinna räkna och lära känna igen kosingen. Knappast någon bra idé att tillkalla polis.
Här behövdes dock en polis. Att det är dom små detaljerna som gör´et har jag åter fått erfara. Haken till blixtlåset på min resväska ramlade plötsligt av efter en omild behandling på flygresan. En nog så viktig detalj.
Själv orkade jag inte trycka fast den igen med handkraft. Att dra igen och stänga sin väska blir en näst intill en omöjlig uppgift utan haken. Pröva själv! Frågade folk runt omkring till råds. Ingen hade en tång på sej! Nåväl, Policia Nacional löste problemet efter min förfrågan där.
Man ryckte ut med hovtång och polishund som också fick sniffa efter kokain i väskan. Jycken hittade inget. Numer är väskan låst ordentligt, man tackar snuten!
Bogotá är en stad man måste passa sej noga i, men folk är mycket vänliga och tillmötesgående. Försiktighet är en dygd.
Mina "sevärdheter" idag är att klara mej på egen hand utan att ta till det lätta knepet med en taxi. Gissa vad jag får se, lära och uppleva under tiden.
Panamabilder
Läskiga bloggen
Panama är välkänt för sin rika fauna inkluderande en omfattande insektsvärld. Många otäckingar finns här i krokarna även i rummet där jag sover. Inga är dock farliga lugnar Hannia i receptionen. Alla är som små husdjur här hos oss. Inga flugsmällare räcker till, raringarna är alldeles för stora. Om dom irriterar är det bara att ta dom försiktigt över ryggen, lägga i en påse och lämna till receptionen.
Mej stör dom då inte, ger inte ett ljud ifrån sej, smyger bara kring, helst på natten, gillar sängvärmen.............
Kolla på några av godingarna, mina rumskompisar.
Alla som känner mej har nog redan insett att allt är båg, vilda fantasier, inte ett ord sant. Det sovrum jag beskriver vore rena mardrömmen, dit skulle jag inte ens våga titta in! Bilderna tog jag på kanalmuséet som berättade om arbetarnas vedermödor under grävning och sprängning. Där filmade jag också den video som simulerar en slussning i förra inlägget. Ursäkta bluffen.
Apropå insekter. Här i sydamerika, eller för övrigt också i sydfrankrike har jag aldrig träffat på så många läskiga småkryp som i Sverige. Flugor, myggor, spindlar, fästingar, getingar och allt annat sattyg som vår nordiska fauna kan presentera i överflöd. Sydamerika tycks helt befriat numer, inte ens i Amazonas djungler hittade jag några.
När jag planerade för läskiga bloggen, visste jag inte hur läskigt den egentligen skulle sluta. Här kommer fortsättningen.
Colón heter orten som ligger vid kanalens ingång från Atlantsidan, en frihandelszon där man handlar extra billigt. En liten stad jag måste få uppleva när jag ändock är här. Bussturen tar ju bara dryga timmen tvärs över nästet som skiljer de båda haven. Jag tar en arla morgontur.
Lite kuriosa, kanalen går i västöstlig riktning, man kan förledas tro tvärtom.
Väl framme, det här var något av den värsta slum jag upplevt i Sydamerika. Vågade absolut inte ta fram min mobil. Ett rejält gråväder med ihållande regn förstärkte bilden. Jag ville helst ta tåget hem, The Canal Railway och frågade efter stationen. Jag hann inte trava värst långt förrän en taxi stannade vid min sida.
Chauffören, en vithårsman i min egen ålder berättade att här kan man inte gå, det kan vara farligt. Vadå farligt? En av de farligaste platserna i hela stan. Chauffören ger sej inte. Här kan en som du bli skjuten och rånad mitt på dagen på öppen gata. Hoppa in med en gång!
Jag kör dej till stationen för två dollar. OK, jag litade på mannen, såg min skyddsängel i hans blick, mammas! Det går dock inget tåg förrän i kväll, kvart över fem.
Jag förväntade mej en station med information, biljettluckor, caféer, en mer trygg tillvaro. Inte alls. Här står bara ett övergivet tågsätt mitt på banan i ösregnet. Några mörka typer som stryker kring. Inte ens en kiosk. Här vill jag inte stiga av även om jag har paraply.
Chaffisen föreslår då en tur till kanalen och visning av stan, femtio dollar vill jag ha. Jag avböjer på direkten. Regnet står som spön i backen. Nu har jag fått nog, kör mej tillbaka till bussterminalen och ända fram till bussen som tar mej hem till Panamá City. Helst med livet i behåll. Jag struntar i duty free shoperna. Har allt jag behöver. Colón är inget för mej. Här kommer några bilder jag tog i smyg.
Så till något mer angenämt. Fiskmarknaden i Panama City bjuder också på en del läskiga upplevelser dock inte av samma slag som Colón.
Panama City i oktober 2012
Hans Hammarström
PS Nu har besked inkommit från Gävle. Tidvattnet i Panamá City är cirka 4 meter, i Colón bara en halvmeter.DS
Den gamle och havet
Minnena väcks tydligt till liv om hur jag irrade omkring i min grannby Elne i Frankrike och letade efter havet. Jag visste att borgmästaren, mären, skulle ha sitt kontor alldeles i närheten bakom torget någonstans. Hittade det inte och frågade folk till råds. Alla såg så förvånade ut och sa att det är sex, sju kilometer dit, åt det hållet. Inte möjligt, det måste ligga här i Elne! Allt stigande desperation i rösten. Så småningom klarnade det, jag frågade efter havet inte mären. Jag hade förväxlat bestämda artikeln, la mer och le maire, substantiven uttalas på samma sätt. Minst så viktiga detaljer.
Idag hände något liknande när jag var helt bortirrad bland skyskraporna i Panama City. Jag måste åtminstone få reda på åt vilket håll havet ligger. Folk skakade på sina huvuden med frågande blick. Havet? Åter desperation i rösten. Vet ingen här åt vilket håll Stilla havet ligger? Stan ligger ju för sjutton vid Pacific Ocean! Hitåt eller ditåt? På bästa tänkbara spanska. Sådan banal fråga är man förmodligen inte alls van vid. Man har för övrigt ingen som helst vana vid turister som försöker klara sej på egen hand. Till slut gick det upp för mej, jag höll kartan upp och ner. Nåväl, den gamle nådde så småningom havet, helt förvirrad eftersom avstånden känns oändliga i den tryckande värmen.
Allt förvirrar. Gatornas namn här är uppbyggda efter principen, nummer och väderstreck, ex. Calle 47, E (47de gatans östliga del) Men bara på kartan. I verkligheten finns knappt några vägnamnsskyltar alls, och finns dom så syns dom inte eller heter något helt annat. Det går knappt att på egen hand orientera sej. Folk här pratar i block åt olika riktningar. Hur man använder kartan verkar ingen känna till. Tur jag köpte en i Stockholm.
Valutan i Panama heter Balboa. Existerar bara som en-balboa-mynt och som motsvarar en US-dollar i värde. För övrigt används bara amerikanska sedlar och mynt. Likt Ecuador som inte heller har en egen valuta. Ingen litar tydligen på dessa länders politiker. Ecuador lägger ju mer krut på Julian Assange som huserar i deras egen embassad i London. Snurrigt.
Jag har kommit till en ny värld. Yttersta lyx blandas med extrem fattigdom, mitt inne i centrala Panama City. Bankpalatsen här är enorma men söker man efter en bankomat längst nere vid gatan går man bet. Då får man jaga tre block åt höger, sen sexton åt vänster. Gissa om man kommer rätt?
Mitt hostel ligger i affärskvarteren så matvarubutikerna ligger långt bort. Först två block åt höger, sedan fyra block rakt fram innan man viker av tre block åt vänster. Dessutom tycks alla ha olika uppfattningar om vad ett block är. Är man en lyckas ost kanske man hamnar rätt efter några försök och åtskilliga timmars travande i hettan.
Till en fin innerstadsbuss med luftkonditionering får jag inte tillträde, det finns nämligen inga busskort att köpa, har tydligen tagit slut. Ett nytt datasystem har tagits i bruk. Man betalar och fyller på sitt kort elektroniskt med det antal resor man behöver. Busskort är alltså en bristvara.
Sitter man i en taxi frågar chauffören hela tiden förbipasserande på vilken gata vi befinner oss. Är det så här en banarepublik fungerar.
Jag får åka den här bussen där man betalar med en quarter (ett par kronor) och bjuds dessutom på sydamerikansk musik på högsta ljudnivå. Man får gärna klappa takten men jag blir mest irriterad eftersom jag hela tiden måste orientera mej i värme och trängsel.
En sak är säker. Panama är inte turistvänligt när man försöker klara sej på egen hand. De flesta turister här kommer förmodlingen i grupper och blandas inte med vanligt folk på gatan. Behöver bara hänga med guide och färdledare.
Här kommer en bildkavalkad
Sommarnattens leenden (och dagens)
Jag vill nog kalla Brasilien för leendenas land. Rör man det minsta på smilbanden får man mångfalt tillbaka. Med leendet sprids vänligheten. Det är hälsosamt. Hoppas det smittar, jag vill ta med massor av den varan till Europa.
Härliga blomster i vårsolen, det är vår i São Paulo men det känns som en leende svensk sommardag.
Min metrostation Ana Rosa. Uttalas Ana Håsa, med mycket tonande "s". Jag har tränat på uttalet hela veckan och nu sitter det äntligen!
Min bank
Tryggt med beväpnade men leende vakter utanför banken. På bild måste man dock vara allvarlig berättar man.
Jag ser ofta glada renhållare, här städas alltid.
Gabriel Picolo och jag kör portugisiska en timme varje dag. Han jobbar i receptionen och studerar något som handlar om internationella relationer på ett universitet här i närheten och är därför mycket intresserad av allt som har med Europa att göra.
Gabriel skall nu hjälpa mej hitta Silvias uppväxtadress i São Paulo. Inga svenska myndigheter eller ambassader vet eller får ge besked, hovet tiger.
En annan gosse, en riktig muskelknutte, tycks bo här på heltid. Han är ofta borta på nätterna och sover på dagarna, konstig typ. Mellan varven hinner han läsa högt ur någon slags bibel, därpå knäböjer att vid sängen och ber högt och ljudligt.
Killarnas excesser tar åtminstone en kvart per styck, religionen tycks vara räddad för ytterligare en generation. Men varför i herrans namn kan man inte vara lite mer diskret i sin trosutövning? Är man rasist om man skulle visa minsta irritation? Jag vågar inte ta några bilder med risk att förarga någon, men törs ändå le i mjugg åt tokerierna.
Detta är min bönematta, den är inköpt från en indiankvinna vid Titicacasjön på gränsen mellan Bolivia och Peru. Mattan används som en slags dekoration överst i min resväska. Det borde väl Muhammed kunna godta.
Mannen som bor i den här slafen är lärare i engelska. Hoppas det inte är lika rörigt upptill. Han visar ingen oro för att bli bestulen i alla fall. Hans sänggranne är läkare. Många tycks bo här längre tider, säkert ett billigare alternativ än att hyra bostad i en storstad.
Ikväll är det Festa da primeravera, vårfest på klubben jag brukar besöka här i närheten. Där kan man relaxa som på spa, inta enklare maträtter, hänga i baren, mingla med exotiska fruktjoser, se dragshower, lyssna till karaoke, se TV-shower på storbild, en otvungen miljö med nya överraskningar varje kväll. Åldersfixering uteslutet. Det är så hälsosamt och stärkande.
För min del den bästa platsen att få träna på den minimala portugisiska jag hunnit lära. Här är man inte van vid att utlänningar försöker sej på deras språk, det väcker ofta munterhet och stora leenden sprider sej i lokalen.
Här kan man se lokala förmågor, kvinnor i fantastiska kreationer uppträda singback till exempelvis Euphoria. Då är man stolt som svensk. Ändå stoltare när en utklädd kille, snyggare än Christer Lindarw, sjunger till Dancing Queen och jag senare kan berätta om Abba och Silvia och om hur låten kom in i hennes liv.
Jag väljer nu en länk till Euphoria, versionen känns lite mer i tiden och som jag lärt gilla alltmer, nu när jag sett och hört biten i mer spännande sammanhang än i Loreens barfotadansande. För övrigt röstade jag på Sean den Förste Banan i den svenska melodifestivaluttagningen, apropå kulturyttringar och modern konst i tidigare inlägg. Sean slipper man här.
Klicka på länken:
Det här här Panamas konsulat i São Paulo. Ingen namnskylt, inget välkomnande. Bakom de vita svartglasade dörrarna sitter en vakt som dock kan titta ut och spana. Jag vet, för så långt kom jag in häromdagen. Hit men inte längre. Man måste framföra sitt ärende på portugisiska, engelska eller spanska duger inte. Konsulatet vill inte släppa in mej för lite turistinformation eller annat av intresse om landet. Man hänvisar till nätet och säger samtidigt att svenskar med intyg om gulafebernvaccination får inresetillstånd utan visa. Ingen guidebok eller karta finns att köpa i bokhandeln i São Paulo. Gäller möjligen ansträngda relationer på hög nivå.
Jag känner mej alltså inte speciellt välkommen. Har dock bokat ett härbärge, Hostel Villa Vento Surf i centrala Panama City. Flygbolaget heter Avianca som mellanlandar i Bogotá.
Nästa Panama, får se om folk vågar le där.
São Paulo i slutet av september 2012
Hans Hammarström
Lyxliraren
När man talar om lyx landar tankarna ofta bland flotta hus och hotell, fantastiska måltider med förstklassiga drycker, statusprylar och allt annat som tillhör den priviligierade världen. Jag har genom mitt jobb haft många möjligheter titta in i härligheten men med det egna ursprunget i bagaget är det svårt att ta steget dit.
Förleds dessutom tro att många sätter lyx i samband med lycka. Det enda man har gemensamt är den inledande bokstavsduon. Däremot underlättar visst mått av kapital att kunna sätta guldkant på tillvaron. Jag vet numer att det är de små. små detaljerna som gör´et, ger lyxen i vardagen. Här kommer ett axplock.
Mitt normala hostel Okupe i Säo Paulo är fullt i helgen. Jag har fått söka ett annat tillfälligt. Hittade detta på nätet, bara tjugo minuters promenad dit, en hållplats med metron. Det är lyx, kolla bilderna.
När man bor på hostel saknas alltid nattduksbord eller annan avställningsyta med plats för klocka, glasögon, nycklar, mobil, ficklampa etc. prylar som skall vara lätta att hitta i nattens mörker utan att bullra för mycket. Här är min lösning, en kedja med krokar som man hänger upp i sängen ovanför. Av surfen Frank fick jag en liten bjällerklocka som varnar om någon försöker röra mitt alster.
Här är min förträffliga uppfinning fullt utnyttjad. Lyx på hög nivå.
Fotvård ökar välmåendet, dessutom när alla detaljer skall avhandlas på portugisiska. Missförstånden haglar bland vänliga leenden men det är lyx.
Jag och konst, speciellt den moderna varianten, har ett komplicerat förhållande. Det mesta är strunt tycker jag, men det har jag aldrig vågat säga högt förut. Nu är jag gammal nog att vara lite vågad. Att kalla nidbilder av Muhammed för konst överstiger all min förmåga till förståelse.
För att inte tala om konstverket på Liljeholmsbron med den sinnesförvirrade konstnärinnan. Kultureliten rycker ut, feta rubriker.
Här står jag utanför ett konstmuseum i São Paulo. Jag kallar bilden för ett konstverk eftersom gubben där slipper gå in, Vågar själv välja att stå utanför och det är verkligen en stor konst, samtidigt aningen lyxigt.
Jag gick dock in för det var gratis för pensionärer! Tänk att det fortfarande vandrar omkring förståsejpåare som tror sej stå över enkelt folks smak vad gäller musik, konst och andra kulturyttringar.
Tänk att få hitta sin egen lilla gaturestaurang alldeles intill, på menyn står alltid vällagad husmanskost. Det är lyx.
Ägarinnan och jag skall nog bli bra kompisar vad det lider. Jag brukar göra succé hos åttioåringar och uppåt.
Min nästa vistelseort är Panama. Att söka boende i Panama city är sej själv ett litet äventyr. Det gäller att välja i ofta rikligt utbud. Jag hittade ett i centrum med pool, inte långt från kanalzonen. 100 kronor natten inkl. frukost, WIFI och AC. Det är lyx.
Den klassiska panamanska folkdansen tambor eller tamborito, betraktas som nationaldans och ackompanjeras av trummor.
Lyssna till en femtonårig Sven-Bertil Taube som tolkar sin fars visa om Tamborito i Panama. Jag hittar då inte tillstymmelse till igenkännande i rösten. Jag har dock Sven-Bertil som en slags förebild, tänk att få se så fin ut när man närmar sej de 80.
Klicka på länken
Om någon vecka bär det av norrut med flyg från São Paulo. Först en vecka i Panama sedan ställs kosan mot Colombia. Att snart få uppleva Panamakanalen på riktigt känner jag som stor lyx.
Jag har nu hittat en ny lärare, en ung kille som jobbar här i receptionen, han skall se till att jag får den rätta snitsen på uttalet i portugisiska, också att konstruera några vettiga meningar. Vi börjar i morgon och skall köra en timma varje dag i nästa vecka.
Lyx, lyx, lyx...........................
São Paulo i september 2012
Hans Hammarström
SoffSurfare emellan
Företeelsen heter egentligen CouchSurfing, en organisation som jag är med i sedan några veckor. Känner mej helt nöjd med medlemsskapet eftersom jag redan haft mycket god erfarenhet. Man ställer helt enkelt en säng till förfogande i sitt hem, också köksattiraljer, WC och dusch. Man får bjussa på sej själv om behov finns. När man sen är ute på egen hand och globetrottar går man in på nätet och söker lediga hosts där man råkar befinna sej. Surfingen är världsomfattande och ställer inga som helst krav på att ett eget utnyttjande ställs i proportion till antal erbjudna sängplatser. Allt är gratis.
Så här går det till. Först upprättar man sin egen profil där man berättar om sej själv, sin sängplats och bifogar en eller flera bilder. Publiceras på CS hemsida för trakten där man bor. En som surfar, dvs söker boende en eller flera nätter kollar så på hemsidan vilka hosts som finns lediga i området. Man tar kontakt och berättar om sin ankomst och antal nätter. Hosten kan kolla den sökandes profil också rekommendationer och omdömen från andra hosts innan man accepterar en surfare. Ett annat sätt, jag som host söker bland de resande i området och erbjuder folk med intressant profil en sängplats. Efter varje boende ger host och surfare ett personligt omdöme om respektive.
Jag har redan haft tre unga män i 20-årsåldern boende hos mej. Nya Zeeland, Litauen och Holland. Med samtliga har jag haft mycket trevlig samvaro. Har dessutom känt mej som en vänlig hotellägare när jag kunnat fixa god frukost, ibland också lunch eller middag. Allt frivilligt men kul. En viktig sak har jag lärt mej från boende på hostel och som host. Killar med rastahår, ringar här och var, också tatueringar, är absolut inga oangenäma typer som man lätt kan tro. Precis tvärtom. Djupa och intelligenta med mycket funderande kring liv och miljö. Spännande män som vågar sticka ut. Sina egna utsmyckningar jämför man gärna med kvinnors, föralldel också mäns juveler, klockor och andra statusprylar. Varje liten grej förknippat med ett minne. Är en brilla bättre än en tatuering eller ring i bröstvårtan? Allt beror på bärarens preferenser inte betraktarens har jag lärt. Tänk på Lisbet Salander.
Har förresten kommit fram till São Paulo och att stappla fram på portugisiska är såväl kittlande som spännande. Soffsurfing och hostelboende skapar också ett angenämt beroende. Mötet med nya människor, främst den unga varianten som söker mening i tillvaron och som gärna vill ta del av mina erfarenheter och synpunkter. Delar mer än gärna med mej.
Priset bland soffliggare tog samvaron med Frank från Holland. Gosse med rastahår, öronringar samt punkrock och joggling i bagaget. Under ett år turnerar han runt i Europa per cykel mellan olika volontärprojekt och tar in hos hosts mellan varven. Vilka möjligheter det finns numer, dock helt beroende av nätet möjligheter.
Frank med full packning
I Collioure, man ser inte den ytterst hårda vinden
Något för flera att pröva på? Jag surfar dock vidare.....................
São Paulo i september 2012
Hans Hammarström
Skrota farfar
Mina resor i sydamerika de senaste åren med enbart boende på hostels har gett en rik erfarenhet av beteendet hos unga människor från världens alla hörn, tyvärr huvudsakligen från den rika delen. Majoriteten ungdomar är väldigt lika, såväl till sätt som utseende och klädstil, nätberoende av stora mått, hudfärgen kan variera. Men varför lägger de flesta så mycket tid på duschen? Kroppen behöver ju sitt normala hudfett. Aldrig någonsin har jag känt mej åldersdiskriminerad, tvärtom som en jämlike. Härligt att bli sedd så. Många i tjugoårsåldern frågar ibland om jag inte skall hänga med ut på disco. I dessa umgängen känner jag mej som Hasse, den unga söderkille som var jag en gång på fyrtio- och femtiotalen. En kul men framförallt ny upplevelse. Jag kan förnimma något liknande på Mansjouren som har sina lokaler vid Hornstull, de krokar som var mina under uppväxtåren. Att åter få vara Hasse är fascinerande på något sätt nu när alla som kallat mej så långsamt håller på att försvinna ur tiden.
Idag ett halvsekel senare förväntas jag vara den väletablerade Hans med titlar som pappa, farfar och morfar. Inte alltid känner jag mej bekväm i de olika rollerna. Tycker dessutom jag är ganska trist som farfar och morfar. Mitt leklynne och engagemang har liksom aldrig hängt med i svängarna. Jag skulle nog hellre vara Hasse med mina barnbarn, åtminstone på prov. Då skulle jag känna mej som en lirare på samma planhalva inte den auktoritetsroll jag borde växt in i.
Nu har en ny företeelse kommit in i mitt liv, soffsurfing eller Couchsurfing som det heter på riktigt. Man ställer en säng till förfogande för resande som vill minimera sina kostnader mot att man själv kan utnyttja andras sängar. Skönt att inga pengar är inblandade. Utbytet är världsomfattande. Vilken strålande idé som helt bygger på nätets kapacitet. Än så länge verkar det vara mest de yngre som tar chansen. Det borde dock vara möjligt för oss "gammalmodiga" också.
Min första surfare (soffliggare) är en ung kille på 18 år från Auckland på Nya Zeeland. Han skulle först stanna i två dagar men vi hade så trevligt tillsammans att han blev kvar en tredje. På begäran kallade han mej Hasse. Han heter James Erik Churchill och hans släkt har förgäves sökt hitta samband med Winston, Storbritanniens välkände premiärminister från krigets dagar. En sympatisk tanke från James. När han fick se nedanstående bild på Fredrik och Malin med barn frågade han om det möjligen var jag och min fru som unga!
Bilden är tio år gammal. Sorry Lovisa, du hamnade utanför i bloggen som presenteras, mina bloggfotokopieringskunskaper räcker inte till. Något har gått snett som vanligt.
Nu skall jag snart själv ut och soffsurfa, närmast i Colombia och Panama, kanske farcgerillan har ett par slafar lediga nu när man släppt så många ur gisslan. I São Paulo har jag redan bokat in mej på mitt stamhostel Okupe.
En tanke som jag har svårt att släppa. Är det så att själva orden pappa, farfar och morfar omedvetet åldersdiskriminerar och stänger in mej i en gammal sliten tröja. Alla i familjeföreställningen förväntas spela den roll man blivit tilldelad, exakt så som det står i manuset, upprättat i flydda tider. Illusioner brister och förväntningar slås lätt i krasch. The show must go on?
Min nya look. Tänkte skrämma iväg gerillan. De värsta rynkorna är dock utslätade på bilden genom retuscheringsprogrammet.
Jag avslutar med ettan på fransktoppen denna vecka. Videon visar vänskap av ett annorlunda slag, vänskap som tänjer på gränserna. Man behöver inte kunna franska, budskapet går ändå fram.
Klicka på länken och njut:
Saint Cyprien i september 2012
Hans Hammarström
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
