Amazonas

Jag sitter på planet från Rio de Janeiro med destination São Paulo i stället för på flyget mot Madrid och Stockholm som var meningen. Nerverna är på helspänn.

Jag har just konstaterat min största miss någonsin och fördömer mej själv. Står på Rios flygplats och letar efter min avgång till Madrid med Iberia. Finns ej med på avgångslistan. Konstigt. Någon har ringt flera gånger under dagen från landsnummer 55 dvs Brasilien utan att jag svarat. Väntar inget samtal och att lyfta luren kan bli dyrt. Tänk om man önskat meddela inställt flyg eller ändrad avgång. Jag tittar en gång till på min e-biljett och ser med en smygande isande, gastkramande känsla i magen att avgången är från São Paulo, inte Rio de Janiero där jag står. Hur faan har jag tänkt. Inget svar, bara konstatera faktum. Jag har fyra timmar på mej till avgång som tur är. Jag blir nervös så jag darrar. En mardröm, eller är det verklighet. Hans, tänk nu klart, det här måste gå att lösa.

Jag berättar för flygplatspersonal om min belägenhet, mitt dilemma. Iberias platskontor öppnar inte förrän om flera timmar så ombokning är absolut inget alternativ. Jag missar hemresan. Ta ett plan till São Paulo rekommenderar man. Resan tar bara en timme och det går nog ett plan om drygt en timme direkt till den internationella flygplatsen där. Här gäller att handla snabbt, packa om väskorna så det går igenom som handbagage. Tiden är så snäv så incheckning med bagage är inget alternativ. Vilken tur, det finns i alla en plats kvar på flighten, jag struntar i vad det kostar. Skriv ut en biljett. Det går i alla fall inte att checka in bagaget hela sträckan Rio-SP-Madrid-Sthlm.

Jag har gjort många dundertabbar under mina resor, denna slår alla rekord. Att missa avreseplats, att inte kolla biljetten mer noga, jag förbannar mej själv. Kommer detta att gå i lås kommer jag undan med blotta förskräckelsen och ett par tusenlappar fattigare. Nu måste allt klaffa under flygningen, tiden är urknapp har man meddelat mej och det gäller att incheckningen i São Paulo inte stänger i tid och går därifrån.

Nu är det avgångstid och man har inte ens stängt dörrarna till planet. Mina nerver ligger utanpå kroppen. Vi måste komma iväg för att min hemresa inte skall gå om intet. Herregud, en kvinna är sjuk, alldeles vit i ansiktet, hon fördröjer avgången. Hon är på gränsen att tuppa av, jag också. Vi kan ju alltid tuppa tillsammans. Varje minut är dyrbar, att skriva denna text ombord dämpar dock nervositeten märker jag. Får mej att tänka klart, världen är inte på väg att gå under.

Vi står fortfarande kvar nu en kvart sena. Man meddelar något, dock bara på portugisiska, detta är ju ett inrikes flyg. Jag hör ordet tarde, sent alltså. Tur. min bänkgranne kan engelska och översätter. Får just besked att det är mycket trafik i São Paulo och många förseningar på gång, därför inget klartecken för avgångssignal från Rio. Är detta min räddning. Mitt plan mot Madrid avgår om två timmar och vi har inte ens kommit iväg från Rio. Nu taxar vi ut på startbanan tjugu minuter sena. Måtte vi få lyfta på direkten. Oj,oj,oj så många plan som står i kö för att få lyfta. Vilken jättekö. Mina chanser minskar för varje minut. Dåligt väder dessutom. Nu är vi en halvtimme sena. Mitt enda hopp att Madridplanet ligger efter i turlistan. Vi lyfter 38 minuter försenade. Nu är vi äntligen på väg. Klockan är 16h00, planet avgår 17h50.

Att sitta så här på planet alldeles sysslolös, att bara vänta är nästintill olidligt. Vad innebär att förgås. Det måste vara något av det jag förnimmer just nu. Inte långt därifrån. Tankarna virvlar i huvudet, vad skall hända. Kan jag check in med selfservice. Hinner jag stuva om handbagaget. Hur omfattande är säkerhetskontrollen, kan jag springa före alla köande. Jag måste ju genom tullpolisen också. Klara man detta på femtio minuter. Missar jag avgången får jag ta mej in till São Paulo och söka nytt flyg via nätet, köpa biljett på flygplatsen kan ställa sej urdyrt.

Ta det lugnt Hans, det kommer att ordna sej. Kan inte minnas att jag mått så här pyrt på länge. Sånt djävla slarv att inte kolla avreseort. Kan aldrig förlåtas. Har en känsla av att vi påbörjat nedstigningen. Ser tydligt landskapet nedanför. Stadsbebyggelse. Resan har bara tagit trekvarts timme. En timme kvar till Madridavgången just nu. Aldrig tidigare har lock för öronen verkat som ljuv musik. Vi har landat. Faan också, Vi måste åka buss till terminalen, den körs fram till avstigningsrampen. Allt tycks gå emot mej. Var är skyddsängeln.

Lugn och fin Hans, hon landade samtidigt med oss här på Guarulhos Aeroport i São Paulo. Nu går allt som på räls. Checkin är redan stängt, personal tar emot mej vänligt ändå. Enklast om du kan ta ditt pick och pack som handbagage. Vi struntar i hur vikten är fördelad. Ingen kö till säkerhetskontrollen. Ingen kö till passpolisen. Jag stämplas ut ur Brasilien, inga mankemang. Välkommen tillbaka säger den vänliga damen. När vi skall gå ombord på planet, jag har tio minuter på mej, får jag äntra först tillsammans med de äldre, handikappade och barnfamiljer. Jag är räddad.

Jag sitter på planet mot Europa. Vi kommer att avgå i tid, allt är frid och fröjd. Platsen framför mej, den vid reservutgången där man får sträcka på benen är ledig. Jag smyger dit, ingen invändning. Finns någon som numer tvivlar på skyddsängelns existens. Den måste ha lyft från mammas kista som jag lämnade i Brännkyrka kyrka den sista oktober.

Jag tänker ofta på dej och första julen utan din fysiska närvaro.


Stockholm väntar, på söndag har Christina fixat med adventskaffe med släkten och några goda vänner. Jag längtar efter dem alla. Nu kan jag ställa fram klockan tre timmar.

Ombord på planet mot Europa i december 2011

Hans Hammarström

Den unge tyske mannen ser frågande ut. Har du verkligen inte besökt museet på andra sidan gatan. Jag får lov att erkänna, efter att ha bott här i Catete i Rio för fjärde gången, har jag inte reflekterat över huset, inte heller ägnat det större intresse trots dess avvikande karatär. Den tyske mannen heter Micha och reser runt i Brasilien med sin sambo och deras tvååriga dotter Minou. Paret har sålt alla sina ägodelar i hemlandet och ägnar tiden åt att finna ett nytt liv här. Det är lite udda att bo på hostel med ett litet barn, liksom att vara sjuttioplussare. Kanske var det vår respektive uddahet som fick oss att samspråka.

Micha berättar att utställningen som pågår på museet redogör något om republikens senare historia. Det är gratis för pensionärer! Gå dit tycker både han och sambon. Absolut värt ett besök. Som tack för tipset får lilla Minou en barçamössa av mej, en sån där rödblå som är mest användbar för cyklister. Jag har ett flertal med mej från Barcelona för att ge till personer som har berört mej extra. För övrigt kan nämnas att barçatröjor är lika vanliga här som i Europa. Jag tror dock att Micha var gladare för mössan än dottern. När vi sa farväl senare på dagen satt mössan i alla fall på pappan.

Jag har läst en del om sydamerikas historia och har då också fått lite av Brasiliens på köpet. Därför blev jag glad åt uppslaget, dessutom bara tvärs över gatan.

Tänk att jag inte reflekterat över den här byggnaden tidigare.

Det är inte många andra besökare när jag kommer dit, det känns lite tomt, lite ödsligt. Dock många vakter utplacerade här och var. Tryggt.

All information på portugisiska, dock små korta sammandrag på engelska. Jag har svårt att hänga med.

Efter bara en kort rundtur befinner jag mej i ett sovrum, som jag läser mej till är presidenten Getúlio Vargas sovrum, hans privata svit. Det var här han sköt sej själv till döds den 24 augusti 1954.

Där finns en monter med pyjamasen han bar, man ser skotthålen vid bröstfickan. Också pistolen finns i montern. I min ensamhet i halvdunklet känns det lite spöklikt. Jag var liksom inte förberedd. Nu börjar jag också förstå hur saker och ting hänger ihop bland annat till följd av den info jag fått från tidigare rum jag besökt. Jag befinner mej i det forna presidentpalatset, det som lades ner när huvudstaden flyttades från Rio de Janiero till nyskapelsen Brasilia alldeles i början av sextiotalet.

Presidentens säng på minner precis om min egen i Frankrike.

Också garderoben är snarlik.

Hade Getúlio och jag möjligen likartad smak i dessa sammanhang.

Plötsligt stängs dörren till rummet. Belysningen dämpas än mer. Solen går i moln och allt blir snabbt dunkelt. Jag förnimmer en sval vindil som sveper runt kinden. Något rör sej vid sängen. När jag tittar i garderobsspegel mitt emot sängen ser jag svagt hur någon kryper ner under täcket.

Jag har sinnesnärvaro att snabbt vända mej om men sängen ser lika slät ut som tidigare. Vad är det som händer är min första reflektion. Jag blir verkligen rädd.

Enkelt. Jag har förläst mej på deckare den senaste tiden, böcker från Arlanda Pocketshop. Hjärnspöken tycks röra sej fritt. Den senaste lästa, Mari Jungstedts Den farliga leken.

Nu skall jag i alla fall ta reda på mer om Getúlio Vargas och om man vet något om orsakerna till självmordet. Han måste ha varit en mycket populär person här i landet för i varje stad heter den finaste gatan något med Vargas. Jag har svårt att förstå hur många män med makt skall behöva leva olyckliga eller som Mohammar Kadaffi och hans kompis Assad i Syrien till varje pris skall bita sej fast vid makten i stället för att de sista åren njuta frukterna av det man åstadkommit. Den ena gubben efter den andra förvånar mej. Man har så mycket, men är inte nöjd ändå. Man kan ju inte mer än äta sej mätt och man får ingenting med sej i slutänden. Denna typ av män borde nog besöka Mansjouren innan det är för sent.

Av ägaren Andreas på Art Hostel där jag bor får jag veta att kvarteren här runt omkring i Catete för mer än ett halvsekel sedan var innestället för makthavarna och kultureliten innan huvudstaden flyttades. Därför heter det Art Hostel och ligger granne med det tidigare presidentpalatset.

När man bott på ett hostel via Hostelworld får man alltid ge ett omdöme efteråt. Jag har alltid gett Art Hostel ett gott vitsord. Trots detta får man bara 74 poäng av 100 möjliga. Därför ger jag mej ut på jakt efter nittioplussarna här i Rio, kanske något för mej inför kommande besök.

Det blir en vandring i all enkelhet söder om Rios centrum i områdena Santa Teresa, Glória, Catete bort mot Botafogo och Cobacabana. Det finns bland bilderna en företeelse man bör observera. Någonting jag sökt efter. Kolla mina foton noga.





Här en nittiotvåpoängare i krokarna runt Cardenal Arcoverde, mitten av backen






Ser trevligt ut, dessutom nära ner till Copacabana, men alldeles för backigt i min smak






I alla fall lite finare kvarter






Lugnt och fint i Catete






Utesovarna tillhör stadsbilden






Fruktstånd finns överallt, som här i Glória






Liksom utesovarna






Är det inte Hasse som står där borta? Han rör visst på se´. Nää, det är Fingal Olsson.






Två flugor i en smäll. Spårvägsviadukten och Riokatedralen på samma bild, dvs
Aqueduto da Carioca och Catedral de San Sebastião






Väggmålningar, ett ständigt återkommande inslag i stadsbilden






Är det månne hit vår motvillige monark flyr när journalisternas frågor blir för närgångna






Här har jag hittat en nittiotrepoängare i Santa Tereza, också för backigt och långt till metron






Här går det brant nerför, det är backigt i Rio






Nu letar jag inte längre efter bättre boende, jag klarar mej bra med den sjuttiofyrapoängare som Art Hostel har. Här är inte backigt och ett par minuter till metron. Det finns ett hotel längst bort i bilden som tar motsvarande 500 kronor dygnet för ett dubbelrum. Något jag kan rekommendera för den som planerar åka hit. Bra läge i bra område.






Rios paradgata Avenida Presidente Vargas, inte en tomte så långt ögat kan nå



Vilken var då företeelsen jag sökte efter? Jo, just avsaknad av julskyltning och tomtar, så befriande. Jag var förutom jakt på annat hostelboende också på jakt efter julen som jag vet man också firar här på samma sätt som i övriga världen.





Här har jag hittat lite julskyltning i en matvarubutik






Här har jag hittat lite glitter i en skoaffär






Här söker jag julen i Rios katedral. Bilden tagen rakt upp mot taket. Blev just uppmanad att ta av barçakepsen inne i kyrkan. Följer givetvis rådet. Andra struntar helt i sådana tillsägelser. Gjorde jag fel?

Välkommen till min egen Galleria i Rio med en fotokavalkad från Amazonas och trakterna runt omkring, hågkomster från speciella tillfällen såsom från tvåflodersmötet Rio Solimoes och Rio Negro som bildar Amazonfloden strax öster om Manaus, från Boa Vista, Venezuela, Santa Elena de Uairén, Ciudad Bolívar, Salto Ángel, Amazonmuseet, Antonios Lodge vid Urubufloden, Sydamerikas största spindel, Pirayafiske med påföljande pirayamiddag, Teatro Amazonas.


38 dagar - 38 bilder


Allra sist i bildkavalkaden finns ett specialbesök på Teatro Amazonas med videoinslag.








 














Svart vatten från Rio Negro och gult från Rio Solimoes bildar Rio Amazonas












































































































































Här följer ett besök på Teatro Amazonas, också kallad Amazonoperan, vilket också var dess första uppgift i Manaus. Lokalen har en mycket speciell atmosfär, vilken ingen bild eller videoupptagning kan ge den rättvisa.
Den måste upplevas på plats.


 



















Gör en videovandring runt scenen på en minut, klicka på länken nedan


http://youtu.be/UrA8AKPZQoQ






Amazonasfilharmonikerna samlade, lyssna gärna på Fångarnas kör ur Nebudkanessar, med vad är det man avslutar med, någon som vet? Pampigt värre under fyra minuter. Klicka på länken nedan för att höra.


http://youtu.be/gzTKglUN-sM






Tomten i Manaus hälsar God Jul i fyrtiograders värme!



Rio de Janeiro i december 2011
Hans Hammarström